Skriven av: Martin Bensch Lst: 2584 ggr. Kommenterad: 2 ggr.


Close Up-båten 25-26 februari 2010

Martin och Mats, Close Up-båten 2010 Vad som började som en galen idé i Robban Becirovics huvud har utvecklats till ett flytande partaj i hårdrockens tecken – 2000 hårdrockare på en finlandsfärja, sju band och en helvetes massa sprit, kan det bli annat än succé?

 

Bullet, Close Up-båten 2010
Bullet, Foto: Robert Gustafsson

För mig personligen var det första gången jag bevistade Close-Up Båten, medresenär Manhammer hade en kryssning under bältet, och tillsammans med dennes sambo Rebecka embarkerade vi den i mina ögon rent biffiga Silja Galaxy. Det var som att se en svart flod flyta in genom terminalen för att ta skeppet i besittning. Första bandet ut var småländska BULLET, ett band jag visserligen har lyssnat en del på och i stort sett avfärdat som en dålig kopia av AC/DC på platta. Live är det inte fråga om samma sak – allt nötande på vägarna har fogat samman BULLET till en fruktansvärt underhållande ensemble. Att huvudsyftet är att underhålla både publiken och sig själva uppfyller bandet med råge och giget blir en riktigt trevlig inledning på kryssningen, som för övrigt vad vi kunde se företogs i stilen nu leker vi isbrytare. Isen låg som en istäckt tajga och skrapade mot skrovet som en illasinnad Leviathan som, om den haft chansen, mer än gärna skulle ha sänkt fartyget.

Entombed, Close Up-båten 2010
Entombed, Foto: Robert Gustafsson

CULT OF LUNA struntade vi helt enkelt i att se, då en sådan trivial sak som hungern effektivt satte stopp för detta. Ett grillspett på lamm och ytterligare några öl innanför t-tröjan senare var man helt redo för att se första riktiga mastodontbokningen på kryssningen – ENTOMBED. Som vanligt anförda av oefterliknelige L-G Petrov som i vanlig ordning totalt dominerade scenen brakar bandet på vid 23.40 med Chief Rebel Angel. Dessvärre har basisten Nico Elgstrand problem med sitt intrument inledningsvis och ibland dör basen helt sonika. L-G:s mick verkar också vara en smula söndergastad då den klipper vissa ord. När dessa problem är undanstökade då är dödslegenderna lika förkrossande bra som de brukar. Gosse vilka låtar! Left Hand Path, Like This With The Devil, Night Of The Vampire, Stranger Aeons, Demon gör att jag njuter i fulla drag av ENTOMBEDs gig. Då bandet brötar på som den juggernaut det kan förvandlas till, är energin på scen så fruktansvärt påtaglig än man nästan ryggar tillbaka – Alex Hellid verkar ibland tro att hans gitarr är en yxa som ska svingas mot en imaginär fiende i knähöjd och Olle Dahlstedt betraktar sitt trumset som en fiende. När bandet kopplar på det brutala dödsgroove som verkar finnas i ryggraden på bandet kan jag inte annat än le. En mäktig uppvisning i klassisk dödsmetall blir vad vi får oss till livs av ett band som definitivt inte har tappat gnistan.

Deathstars, Close Up-båten 2010
Deathstars, Foto: Robert Gustafsson

Ytterligare ölpåfyllnad gör att vi sitter ner när DEATHSTARS går på med Night Electric Night – som raskt tvärdör då tekniken lägger ner fullkomligt. Ett hetsigt roddande vidtar och bandet gör ett nytt försök som går betydligt bättre. DEATHSTARS germaniserade dödssynt har inte funkat för mig på platta. ”Synthetic Generation” orkade jag inte lyssna igenom ens en gång. Men jag får krypa till korset – bandet gör riktigt bra ifrån sig och även om samtliga låtar följer i stort sett samma mall står jag ändå och nickar med ganska nöjd med bandets uppvisning. Framför allt gillar jag Andreas "Whiplasher Bernadotte" Berghs riktigt mäktiga stämma och det faktum att bandet är väldigt samspelt. En riktigt bra avslutning musikaliskt på kvällen.

För en festivalbesökare van vid att krypa in i ett kallt tält ute på en åker bortom all ära och redlighet är det en smula ovant att bädda ner sig i en skön mjuk koj med riktiga sängkläder! Men gosse vad gott man sover och hur utvilad vaknar man inte, fullt redo för ytterligare en dags utsvävningar. Jag, Mats och Rebecka grundar rejält med en "all you can eat and drink"-tacobuffé i vilken det ingår hur mycket öl du vill. Att Koff inte är det godaste ölet i världen är en sak – är man på hårdrockskryssning och klockan har slagit 11 bryr man sig inte så mycket om det, haha.

Tribulation, Close Up-båten 2010Styrkta av intaget är vi fullt beredda när TRIBULATION äntrar scenen kl. 12.30 till ett intro som ger mig gåshud över hela kroppen. Bandets ”The Horror” tillhörde fjolårets riktiga uppvisningar i metal och trots att bandet är riktigt unga har de gjort sin hemläxa ordentligt – för det som väller ur högtalarna skulle kunna vara musik inspelad i Sunlight Studio anno 1991. Och det vet vi ju med oss hur bra den musiken är eller hur? Jag blir riktigt imponerad av bandets konsert som är tajt, brutal och svängig. Bandet har obefintligt mellansnack och när sista låten har klingat ut sänks ridån (japp det finns en sådan). Inget tack, vilket jag tycker är väldigt coolt av bandet. Helt klart en grupp att hålla ögonen på i framtiden.

Tyska CALIBANs spelning tillsammans med bland andra SOILWORK på Eastpak Antidote Tour 2007 visad mig att metalcorebandet nog inte skulle avfärdas med den axelryckning som många band inom genren välförtjänt ska ha – och jag blev inte besviken av gruppens spelning på båten. Blandningen mellan de riktigt brötiga partierna, de brutalaste breakdownsen du kan tänka dig denna sidan Nordsjön och de vansinnigt starka melodierna gjorde att jag bara stod och log rakt igenom bandets konsert. Den för bandet i det närmaste obligatoriska Wall of Death var inte lika massiv som den brukar vara när bandet spelar, men får ändå tummen upp av bandets growlare Andreas Dörner. CALIBAN gör en riktigt stark spelning och visar att musikaliskt är dag 2 av kryssningen hittills starkare än dagen innan.

Sonic Syndicate, Close Up-båten 2010
Sonic Syndicate, Foto: Mats Manhammar

Att DARK TRANQUILLITY ställde in och att ersättarna blev SONIC SYNDICATE framkallade inte några glada känslor hos mig. Falkenbergarnas ganska intetsägande metal är oftast för polerad och radioanpassad för att falla mig och många andra på läppen. Till bandets försvar ska jag säga att de gör en under förutsättningarna riktigt hyfsad avslutningsspelning på Close-Up Båten. Nye sångaren Nathan James Biggs stämma är bitvis riktigt njutbar, och bassisten Karin Axelsson röjer som attan under hela konserten. Att bandet kan spela och har tillräckligt med turnérutin för att kunna smälla på en rejäl show blir uppenbart för mig, men musiken förmår, precis som tidigare, inte riktigt engagera.

Sammantaget var Close-Up Båten en riktigt rolig tillställning med flera bra konserter, och vill man ha en uppiggande totalt oansvarig händelse att se fram emot under det att permafrosten smiter åt kring folk och fä i landet, då passar en metalkryssning som en hand i handske för att uppfylla det syftet.

Martin Bensch
2010-03-02






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Anders Månsson | Datum: 2010-03-03 20:05:38

Kul reportage! Kan förstå att ni hade det trevligt värre, såna där kryssningar är ju fantastiskt roliga, måste bli en till sån snart för mig,var längesen..
Blev också jäkligt sugen att se Entombed igen när jag läste detta. Demoooon!
Namn: Martin | Datum: 2010-03-11 16:20:03

Tack för det Anders :) Ja, Entombed är ju alltid Entombed, och de har de gånger jag sett bandet, alltid varit bra faktiskt.

Till startsida »