Skriven av: Jonas Andersson Läst: 1431 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


CONVERGE, GENGHIS TRON, IN TRENCHES: Corner Hotel, Melbourne 18/3-2010

BelÀget i Melbournes industriomrÄde utgör Corner Hotel den perfekta inramningen för kvÀllens konsert. Gamla tegelbyggnader samsas med slitna jÀrnvÀgsspÄr och tomt gapande bensinstationer vilket fÄr den svartklÀdda hardcorepubliken, ringlande i en lÄng och förvÄnadsvÀrt uppstyrd kö, att kÀnnas helt naturlig. Det hela kÀnns som scener frÄn hardcorens vagga i New York, sÄnt som 80-talister som mig sjÀlv bara fÄtt bevittna pÄ kassa youtube-klipp, och förvÀntningarna pÄ kvÀllen stiger Ànnu nÄgra snÀpp.

Först ut för kvĂ€llen Ă€r det lokala bandet IN TRENCHES, ett band varken jag eller större delen av publiken har nĂ„gon som helst koll pĂ„. Efter denna uppvisning borde det dock bli Ă€ndring pĂ„ den punkten. Melbournesönerna bjuder pĂ„ ett imponerande set av rĂ„ och ilsken hard/metalcore. Det Ă€r tajt konserten igenom samtidigt som energinivĂ„n hĂ„lls pĂ„ en nĂ€stintill övermĂ€nsklig nivĂ„, vilket Ă€r bĂ„de imponerande och fascinerande med tanke pĂ„ hur teknisk musiken Ă€r. Vilken vilopuls medlemmarna besitter kan möjligen anses som onödig vetskap men med tanke pĂ„ hur mycket det röjs under bandets 35 minuter kĂ€nner jag ett genuint intresse inför denna frĂ„gestĂ€llning, det bör ligga nĂ„gonstans i nĂ€rheten av en maratonlöpares. Det Ă€r inte enkelt att hitta svagheter under IN TRENCHES spelning men om jag ska pĂ„peka nĂ„got – och nu Ă€r jag verkligen petig – sĂ„ kan jag tycka att det Ă€r lite för flitigt med breakdowns. Men dĂ„ Ă€r jag inte nĂ„gon person som heller i vanliga fall uppskattar breakdowns. Bortsett frĂ„n denna, lilla, petitess sĂ„ levererar bandet en fantastisk show och jag kommer hĂ„lla tre ögon pĂ„ bandet framöver. Briljant öppning pĂ„ kvĂ€llen.

Efter en kortare rök/ölpaus ute pÄ terassen Äterkommer jag och mitt sÀllskap till konserlokalen för dagens andra band, GENGHIS TRON. I min enfald trodde jag mig ha koll pÄ detta band, dÄ jag var övertygad om att det var en traditionell grindinstitution jag rÄdiggat pÄ myspace för nÄgot Är sedan. Vad fel man kan ha. GENGHIS TRON bestÄr nÀmligen av tre medlemmar, en gitarrist, en sÄngare och en syntare, och spelar nÄgon form av blandning mellan hardcore, grind och electro (vilket band Àr det jag hört pÄ myspace egentligen?). Synten sköter bÄde det elektroniska samt trummorna och dÄ jag har en allvarlig allergi mot trummaskin sÄ stör det mig till förbannelse. Musiken som sÄdan Àr dessutom nÄgot för flummig och exprimentell för undertecknad vilket gör att jag avfÀrdar bandet relativt fort. Det ska pÄpekas att bandet har en stor rÀcka anhÀngare i publiken vars ansiktsuttryck uppvisar nÀrmast lyriskhet, samt att bandet röjer sÄ gott de kan pÄ scen. Hade nÄgon annan skrivit recensionen hade sÄledes omdömet kunnat skiftat kraftigt. KvÀllens första riktiga moshpit Àr ocksÄ ett faktum under GENGHIS TRONs upptrÀdande.

Genghis Tron
Genghis Tron

Dagens huvudakt CONVERGE dyker sedan in pĂ„ scen för att mangla sönder oss nĂ€rmare 1000 personer som letat oss till Melbournes skuggkvarter denna afton. Bandet inleder med Dark Horse, inledande spĂ„ret frĂ„n den senaste, briljanta, given ”Axe To Fall” – en skiva som uppvisar ett pĂ„tagligt rockigare CONVERGE Ă€n vi varit vana vid sedan tidigare, vilket blir tydligt redan vid nĂ€sta lĂ„t. Att lĂ„t nummer tvĂ„ kommer frĂ„n ”Jane Doe” inser jag enbart eftersom sĂ„ngare Jacob Bannon berĂ€ttar det innan (och dĂ„ ska det nĂ€mnas att ”Jane Doe” Ă€r min favoritplatta med CONVERGE). Musiken Ă€r sĂ„ grötig, statisk, energisk och framförallt kaotisk att det Ă€r klippt skuret omöjligt att urskilja lĂ„tarna frĂ„n varandra, och dĂ„ Ă€r Ă€ndĂ„ ljudet pĂ„ topp under bandets konsert. De enda lĂ„tar jag kan urskilja, bortsett frĂ„n öppningen Dark Horse, Ă€r den lĂ„nga och NEUROSIS-doftande Jane Doe, No Heroes (titelspĂ„ret frĂ„n skivan med samma namn) och Axe to Fall. Detta ska dock inte ses som kritik överhuvudtaget. NĂ€r CONVERGE Ă€r i farten sĂ„ handlar det oavkortat om energi och spelglĂ€dje, nĂ„got som den 20 (!) Ă„r gamla plutonen har drivvis av. Jacob Bannon ser fullkomligt galen ut, vilket förmodligen förstĂ€rks av hans mĂ„nga tatueringar och rakade skalle, medans bĂ„de basisten Nate Newton (DOOMRIDERS) och gitarristen Kurt Ballou ser ut som snĂ€lla familjefĂ€der som vill visa barnen precis hur 40-taggare röjer till brutal hardcore. Bandet Ă€r rutinerat efter alla Ă„r i branschen men det mĂ€rks tydligt hur mycket glĂ€dje som fortfarande finns kvar. CONVERGE genomför en spelning som inte kan fĂ„ nĂ„got annat betyg Ă€n mycket vĂ€l godkĂ€nt.

Converge
Converge

En lite rolig anekdot: Efter CONVERGEs spelning Àr jag lyrisk över aftonen och bestÀmmer mig för att köpa en tröja av bandet, samt en tröja och skiva av förbandet IN TRENCHES. Vid IN TRENCHES merchdisk stÄr bandets gitarrist som jag börjar prata med en liten stund innan jag köper bÄde tröjan och skivan. Glad i hÄgen pÄ bussen hem upptÀcker dock min kompis att det inte stÄr IN TRENCHES pÄ skivan utan CRATER FACE, vilket visar sig vara Ànnu ett Australienskt band som spelar mer traditionell crossover. Lyckligt nog var skivan riktigt bra.

JonteRoyal





Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »