Skriven av: Robert Gustafsson Lst: 2207 ggr. Kommenterad: 1 ggr.


Det här med ljud - krönika 1

Ljudkrönika 1.1

Minns ni Killing-gängets Farbror Barbro? Den där figuren som var utspökad i rosa flanelldräkt och ledde varje samtal in på prat om HiFi, och vars mantra var ”Han är avundsjuk på din anläggning” samt ”det finns inga genvägar till det perfekta ljudet”?

Kul karaktär, och det är inte utan att man får den figuren i bakhuvudet när man pratar om just HiFi, tycker jag. Jag är själv ingen riktig audiofil, och har liten och kort erfarenhet av ”fin-grejer” inom HiFi. Det är mer sannolikt att jag kopplar ihop en anläggning fel än rätt, dessutom är jag inte speciellt tekniskt bevandrad så när folk börjar prata komprimeringar i form av ”FLAC” och dylikt med mig så missar jag ofta hälften av vad de menar. Däremot har jag två öron och ett ganska stort intresse för musik, och dessutom förmånen av att jag haft möjligheten att investera i relativt högpresterande utrustning – och det är basen till denna serie av krönikor. De kommer alla att behandla hårdrock, ljud och lyssningsupplevelser, och här kommer jag – bland alla faktafel och tekniska misstag ni säkert kommer att hitta – framförallt att försöka ge konkreta exempel som ni själva kan experimentera med.

Givetvis ramlar säkert ett och annat musiktips med (främst i kommande delar av krönikorna), och kanske någon frågeställning värd att fundera mer på. Häng med – vi börjar med att diskutera det här med ljud!

Ljud som presenteras via en stereo, eller HiFi-anläggning, kan närmast liknas vid en konserverad vara. Det har tillverkats och förpackats någonstans, och syftet med en Hifi-anläggning är att återskapa den ursprungliga varan så nära originalet som möjligt – helst exakt likadant. En audiofil är alltså ute efter att återskapa exakt det ljud som instrumentet eller stämbanden gav ifrån sig vid inspelningen, och med en sådan precision att det går att avgöra exakt var i rummet detta befann sig. En riktigt bra inspelning spelad på en riktigt bra anläggning, har förmågan att presentera framförandet som om allt utspelar sig live, framför dina ögon och öron i det rum du befinner dig – på samma sätt som en dålig inspelning avslöjas brutalt. Det är en närapå utomkroppslig upplevelse när det händer, och det kan nästan få håret att resa sig av känslan. Många HiFi-anläggningar skall idag dessutom klara att läsa och fördela ljudspåret som presenteras i samband med visning av film – och ofta i 5 eller fler högtalare.

Det är med andra ord en hel del som ska hanteras för att presentera den ljudbild som en lyssnare hör, det är många delar som spelar in i den totala upplevelsen och det är viktigt att skilja på kvaliteten på själva inspelningen (alltså produktion, mixning och liknande) och kvaliteten på den anläggning som används för att spela upp musiken!

En gång i tiden fanns musiken lagrad på vinyl. Spår i plasten följdes av skivhuvudet och nålen, som tolkade svängningarna och skickade signalen vidare analogt direkt från källan. Signalen förmedlades sedan via en förstärkare till ett par högtalare och allt var frid och fröjd, signalen har gått i stort sett obearbetad rakt igenom hela systemet. Vinyl/LP-formatet var dock inte speciellt praktiskt, och konkurrerades snart ut av den digitala CD:n. Det innebar samtidigt ytterligare komplexitet i själva stereoanläggningen, dvs att omvandla den digitala informationen som lagrats på plastbiten till signaler som högtalaren kan tolka och sända ut med hjälp av sina membran. Detta löstes främst genom en teknik som kallas Digital/Analog-omvandlare, installerade på olika ställen lite beroende på hur anläggningen var uppbyggd.

Ljudkrönika 1.2

Kort sagt – det blev en massa merkrångel i tekniken bakom, men handhavandet för konsumenten blev bättre. Och det kan sägas gälla igen när själva mediet försvinner, alltså när plastbiten som musiken är lagrad på är ersatt av en datafil. Den datafilen adderar nämligen ytterligare en komponent; komprimering. Nu ska sammanpackade databitar plockas upp, tolkas rätt och sedan omvandlas till de aktuella signalerna som blir de faktiska tonerna och ljudet som du hör i rummet.

Vad spelar då allt det här för roll? Ingen större egentligen. Det är ju så att du väljer precis hur du prioriterar din ljudbild och vilka detaljer du vill höra. Resonemanget här är helt enkelt att du i kommande lyssningsexempel tänker på hur du spelar upp din musik, och jämför de olika exemplen på rätt sätt!

Alltså – om du vill jämföra två olika mixningar av en låt så rekommenderas att du gör det med samma uppspelningssätt, på samma anläggning. På så sätt kan du jämföra mixningen och skillnad i inspelning utan att dessutom få en skillnad i presentationen. Som lyssningsexempel kan vi ta den remastrade versionen av DEEP PURPLES mästerverk ”Burn”. Köper du den så följer ett antal olika mixar av några låtar med, och vill du jämföra mixen så rekommenderas att du lyssnar på dem i samma utrustning.

Ljudkrönika 1.3

Men, vad är då kännetecknen för en ”bra” anläggning? Det är förstås till stor del en fråga om tycke och smak, men det finns några saker som jag personligen lyssnar efter. Dessa är:

• Basen – är den flytig eller distinkt? Att stoppa baselementet är svårare än att starta det, och om signalen eller kraften inte är tillräckligt stark så blir effekten ofta att baselementet inte tvärstannar – basen flyter liksom ut lite.
• Närvarokänslan – får musiken ”djup” och ”rymd”? När det är riktigt bra så kan man sluta ögonen och ha hela bandet uppställt framför sig i vardagsrummet!
• Vokalisten. Speciellt bokstaven ”s” får inte bli vass – särskilt inte med en kvinnlig vokalist, eller en ljus röst. Diskanten får inte heller bli tröttsam i längden – musik med vasst gitarrljud kan på hög volym ta udden av det högre registret ganska snart annars.
• Kan man placera instrumenten i rummet framför sig? Jag lyssnar personligen mycket efter trummor och slagverksdetaljer (t ex cymbaler eller tamburiner), och vill kunna placera dem fysiskt.

Använder man bara dessa frågor kan man ganska fort hitta några enkla moment för att vässa sin anläggning. Står högtalarna rätt placerade från lyssningspunkten, t ex? Om inte så är det svårt att få till både känslan av närvaro, samt att kunna fysiskt placera instrumenten. De flesta högtalare levereras med kuddar för dämpning av basen, och om högtalarna har en basreflexport på baksidan så blir avståndet till väggen bakom extra känslig; det finns bara ett sätt att hitta din favoritinställning: prova dig fram!

Låter basen flytig så kan man åstadkomma ett rejält lyft genom att ha rätt kablage. Ett byte av signalkabeln mellan uppspelningskälla och förstärkare samt högtalarkabel mellan förstärkare och just högtalare är något att fundera på, speciellt om du har kvar de kablar som medföljde produkten. De är helt enkelt ofta av billigaste möjliga sort, och du behöver inte lägga många kronor på uppgradering för att få ett bättre resultat.

Personligen plockar jag ofta bort högtalarnas raster (alltså gallren som skyddar högtalarelementen) när jag ska ”fin-lyssna”. Det ger en öppnare och sprödare, mer närvarande diskant, och det är något du med fördel kan prova själv – helst med någon som assisterar dig, så att du kan sitta kvar på lyssningspunkten medan de plockas bort; då kommer du att uppleva en svag känsla av att en slöja lyfts bort från diskanten, och framförallt vokalister med ljusa röster återges med en extra närvaro. I vardagen sitter dock rastren på – det är inte tillrådligt att göra på annat sätt med en liten kille på snart 1,5 år på fri fot i vardagsrummet!

Avslutningsvis kan man alltså sammanfatta ett komplicerat område med en hel del förenklingar och tumregler: Det är helheten som avgör den totala ljudbilden, och det är din smak som är viktig. Prova dig fram tills du hittar en ljudbild som du är nöjd med och som passar din musiksmak, och när du har hittat den – använd samma anläggning när du ska jämföra olika inspelningar och mixar av samma musikmaterial.

Farbror Barbro har antagligen rätt; det finns nog inga genvägar till det perfekta ljudet. Däremot finns det enkla knep som kan ta dig en bit på vägen – och i slutänden är det du som bestämmer hur du vill ha ditt ljud!

 

Lyssningsexempel:
DEEP PURPLE ”Burn” Remastered, 30 year anniversary

/Robert Gustafsson
2010-05-31

Läs också:
Krönika 2 - Hårdrock och HiFi
Krönika 3 - Djävulen finns i detaljerna





Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Robert | Datum: 2010-05-31 11:38:51

Hej kära läsare. Detta är en krönika som, kanske, ligger i utkanten av vad du vanligtvis läser om här på Werock. Det är därför superintressant att få ta del av dina åsikter - gillar du det? Är det fel att ha detta på Werock?

Dina tankar och din feedback tas tacksamt emot. Lämna en kommentar!

Till startsida »