Skriven av: Robert Gustafsson Lst: 2176 ggr. Kommenterad: 4 ggr.


Djävulen finns i detaljerna! - krönika 3

Ni har säkert alla varit delaktiga i någon form av diskussion där ljudet på en viss skiva har diskuterats, antingen som bra eller dåligt. Det kan tyckas oväsentligt för hur en skiva mottages, men ljudkvaliteten och produktionen kan både hjälpa och stjälpa skivor och enstaka låtar, något som t ex METALLICA säkert vittnar om. De har ett mycket gott rykte för ljudet på det svarta självbetitlade albumet, medan "S:t Anger" får folk att dra på smilbanden av samma anledning. Med andra ord – det är inte oviktigt hur ljudkvalitén upplevs av konsumenten.

Vad är det då som gör att en skiva har ”bra” respektive ”dåligt” ljud? Och hur avslöjar man det? Lättare sagt än gjort kanske, och i slutänden är det ju upp till varje individs eget tycke och smak, men vi kan börja med en enkel erfarenhet från den allra första krönikan Det här med ljud – alltså att det är skillnad på en Hifi-anläggning med ”bra ljud” och en skiva med ”bra ljud”. En Hifi-anläggning som är välbyggd kommer skoningslöst att lyfta fram brister i produktionen på en inspelning, och i denna krönika ska vi enbart titta på själva inspelnings kvalitet och typ. Om du som läsare vill prova på de lyssningsexperiment som framkommer rekommenderas att du gör detta på samma anläggning, i motsats från de exempel som lyftes fram i den tidigare krönikan Hårdrock och Hifi.

METALLICA - S:t Anger

Med det sagt så kastar vi oss tillbaka till det band som nämndes i inledningen, METALLICA. Det är lätt att förledas att tro att det är basen som skiljer de två inspelningarna ”S:t Anger och ”Metallica” åt, men det är inte hela sanningen. Visst, i det förstnämnda fallet så är basen katastrofalt illa behandlad – nedskruvad i mixen så att den knappt hörs – men det är inte hela sanningen bakom resultatet i ljudbild. Även trummorna har en ljudbild som är väldigt skramlig, och det är detta i kombination som ger känslan av att ljudbilden inte är bra. Precis på motsatt sätt så har den svarta självbetitlade skivan ”Metallica” ett rykte om sig avseende ljudet, men det motsatta – dvs att ljudbilden är bra. Här är basen och trummorna betydligt mindre skramliga (man kan i jämförelse nästan höra hur trumstockarna träffar skinn, inte bara skrammel).

Alltså – det som egentligen skiljer skivorna åt är harmonin mellan instrumenten!

I det ena fallet har man lyckats hitta den på ett väldigt bra sätt, medan man misslyckas totalt i det andra fallet. En enkel detalj kanske, men ack så viktig för den totala upplevelsen. Extra komiskt i sammanhanget tycker jag då att det är att det faktiskt är samma producent, Bob Rock, som står bakom båda skivorna – det är inte utan att man undrar över vad som hänt under de 12 år som förflutit emellan de två produktionerna?

Nåväl – för min del är det alltså viktigt med en harmoni i produktionen. Att bas, trummor, gitarr och sång passar ihop utan att någon av dessa delar försvinner eller tar överhanden. Exempel på när sådant sker finns det förstås, vill du ha en knippe så kan du exempelvis plocka fram något av YNGWIE MALMSTEENs senare alster; där är det ganska tydligt att det är gitarristen som bestämmer i det bandet. SATYRICONs ”The Age Of Nero” bjuder på en avskalad, slimmad ljudbild som domineras av rakbladsvasst gitarrljud – något som kan bli jobbigt vid intensiv lyssning på hög volym i ett system med en låg kvalitet på diskanten. Som motsvarande exempel på när basen dominerar kan du plocka fram BLACK SABBATHs ”Born Again”, där Geezer Butlers bas mullrar över låtarna.

Jag gillar personligen både ”The Age Of Nero” och ”Born Again”, men varje gång de spelas är det nästan oundvikligt att fundera på om jag inte hade tyckt än bättre om dem med en lite mer balanserad och harmoniserad ljudbild? Troligen.

Om vi sedan dyker än mer ner i detaljer så hittar vi de där verkliga småsakerna som kan lyfta en hel låt – eller sänka den. Jämför exempelvis ”skedarna” i nya DARK TRANQUILLITY-dängan Shadow In Our Blood, öppningsspåret på ”We Are The Void” och SOUNDGARDENs klassiker Spoonman från ”Superunknown”. I det förstnämnda fallet finns de ständigt närvarande (ja, om det nu är skedar – det är svårt att avgöra, någon form av skumt ljud av metall mot metall är det i alla fall) lite här och var i ljudbilden, medan de i andra fallet är koncentrerade till specifika partier. Personligen irriteras jag över skedarna i svenskarnas fall, medan jag i amerikanernas fall förtjusas över samma skedar – en liten detalj i sammanhanget, men dock tillräcklig för att påverka mitt omdöme avseende låten. Att det sedan är en smaksak – och att du kanske tycker precis tvärt om – är en annan fråga. Det intressanta i diskussionen är just detaljen, och dess vikt för det totala intrycket.

SLAYER - Divine Intervention

På de allra flesta skivor med grupper där det ingår två gitarrister brukar man mixa ljudet så att vardera gitarren dominerar en högtalare var, men är svagt hörbar i den andra. Förhållandet kan variera, men jag gissar att en fördelning om 70-30 är ganska vanlig, och sedan kan man tillfälligt frångå detta i samband med växelverkande dueller där man är ute efter att få en bra stereoeffekt. Ovanligare är det då att mixa hela skivor med en gitarrist helt i en högtalare, men det har faktiskt prövats. SLAYERs platta ”Divine Intervention” är ett bra exempel, och det kan du enklast uppleva om du lyssnar på skivan i hörlurar. Plocka sedan bort höger respektive vänster efter varandra och lyssna på hur gitarristerna Jeff Hanneman och Kerry King finns på vardera sidan.

Till sist ska vi kolla på några exempel om hur man avslutar en skiva. Det handlar om sista låten på skivorna ”The Way Of All Flesh” med GOJIRA, ”Blood Mountain” med MASTODON samt ”Life, Death And Other Morbid Tales” med MEMENTO MORI. Här har grupperna valt att göra alla dessa låtar väldigt långa – men bara i teorin. I GOJIRAs fall så säger läsaren att låten är hela 17 minuter lång, men faktum är att musiken tystnar redan efter knappa 7 minuter. Sen kommer ytterligare 6 minuters total tystnad, innan de sista 4 minuterna ägnas åt vad som snarast kan beskrivas som ett oljud – det ska antagligen vara ett stämningsfullt stycke, men låter mest som om bandet stämmer instrumenten… värt att vänta på? Inte i min bok, och den detaljen har för min del inneburit att jag hoppar hela sista låten (som faktiskt i övrigt är riktigt bra), och stundtals hela skivan.
En bra detalj av bandet?
Knappast.
Inte om de vill att skivköparna ska lyssna på skivan i långa loppet!

MASTODON - Blood Mountain

MASTODON är nästan än värre. Låten Pendolous Skin är smått otroliga 22 minuter lång. Tror man. Det är dock inte sant, för även här tystnar musiken långt innan låten tar slut, redan efter ca 5 minuter. Sen får man 16 minuter (mer än en kvart!) av ingenting, innan någon har läst in ett brev från ett fan som laddat upp demos av skivan på internet. Naturligtvis vill säkert bandet visa att de kan ge igen på något sätt, men effekten blir nog inte riktigt vad de var ute efter. Vem orkar ha 16 minuters tomhet inläst i en iPod, till exempel?

Sist ut i raden av sistalåtar är MEMENTO MORIs mastodontlåt Heathendom. Den är ca 15 minuter lång, men tar i själva verket slut efter 11 och en halv. Sen följer en tystnad – fast en kort sådan om man jämför med de andra exemplen. Efter bara 15 sekunder får vi istället inräkning och en riktig blues/rockdänga i form av en cover på ERNIE FORDs 16 Tons, som sen upptar resten av tiden. Bra så, men varför lägger man inte det spåret som en egen låt, kan man fråga sig?

Samtliga ovanstående exempel är bara detaljer förstås, men i en del fall lyfter det en hel skiva, i andra fall blir effekten tyvärr tvärtom. Djävulen finns – som titeln på denna artikel antyder – i vissa fall verkligen i detaljerna, och de exempel som anges här är helt klart bara en bråkdel av alla spännande detaljer som finns att upptäcka!

Lyssningsexempel:
METALLICA ”S:t Anger” samt ”Metallica”
SATYRICON ”The Age Of Nero”
BLACK SABBATH “Born Again”
DARK TRANQUILLITY Shadow In Our Blood från “We Are The Void”
SOUNDGARDEN Spoonman från “Superunknown”
SLAYER “Divine Intervention”
GOJIRA The Way Of All Flesh från plattan med samma namn
MASTODON Pendolous Skin från “Blood Mountain”
MEMENTO MORI Heathendom från “Life, Death And Other Morbid Tales”

/Robert Gustafsson
2010-06-04

Läs också:
Krönika 1 - Det här med ljud
Krönika 2 - Hårdrock och HiFi






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Mike | Datum: 2010-11-11 12:33:36

Snacka om att ljud är en individuell upplevelse. Du tar upp BS - Born Again som för mig är en av de sämst mixade plattorna någonsin, total avsaknad av bas, men också trummorna långt bak i mixen. Efter 2 mästerverk Heaven & Hell och Mob Rules där det är bas & trummor som driver låtarna framåt och där sång och gitarr verkligen får bjuda till, vilket dom gör och det är det som gör det så bra. Hade Born Again haft samma mixning hade BS haft ännu ett mästerverk, för låtarna, texter osv. är det inget fel på. Ett annat exempel är Lord Bane - Age Of Elegance där man på samma sätt sabbat upp mixningen totalt, blir bara en stor ljudgröt av allt. Annars riktigt bra skiva. Ps. Born Again låter bättre på vinyl, även en remastrad version som dök upp för något år sedan ger rättvisa åt BA.
Namn: carl | Datum: 2011-05-01 08:27:26

en ganska svamlig och tjatig artikel. lite redigering hade inte skadat. du vill väl men det märkts att du inte kan mycket om ämnet.

sen har du helt missat grejen med mastodons "fan-brev". gör lite research nästa gång.
Namn: Robert G | Datum: 2012-01-18 11:50:25

Carl -> Trist att det inte faller dig i smaken. På Werock vill vi förstås ha en debatt med högt i tak och tar ödmjukt emot all kritik, god som dålig. Vilka delar (förutom MASTODON-avsnittet då) tycker du sticker ut och vill ändra på?\r\n\r\nMike -> Visst är ljud och upplevelsen helt individuell. Fasen, det skiljer sig ju t o m med samma skiva fast med olika utgåvor & utrustning!\r\nOch ja. Den remastrade versionen lyfter det hela en del, det tycker jag med...
Namn: TBoJ | Datum: 2012-03-03 08:58:19

Även denna artikelserie har jag haft bokmärkt länge. Trevlig läsning och här kommer min kommentar:
Hata bonusspår, men död åt "dolda spår"!

Oops, det var visst ljudbild denna artikel handlade om. Ledsen, men jag hatar verkligen "hidden tracks".

Till startsida »