Skriven av: Werock Lst: 2096 ggr. Kommenterad: 3 ggr.


Sonisphere – Prag 2010 – The Big 4

Turnén man aldrig trodde skulle bli av? Ja, sannolikheten att få METALLICA, MEGADETH, SLAYER och ANTHRAX på samma bill var under många år ganska liten. WeRocks utsända i form av Martin Bensch och Henrik Nygren bjuder nedan på hur denna historiska händelse manifesterade sig på ett övergivet flygfält i Milovice 5 mil utanför Prag.
/Martin Bensch

”The 4 big of thrash metal” på samma scen, låter mer som något uppdiktat än verklighet. Men faktum är att alla thrashälskares högsta önskan har gått i uppfyllelse. Således var det med höga förväntningar jag begav mig ner till Prag för att bevittna denna mastodont-lineup.
/Henrik Nygren

ANTHRAX

Det är en smula märkligt att ANTHRAX räknas till The Big Four. Bandet har i mina öron ett låtmaterial som, trots vissa ljuspunkter, inte håller den jämna kvalitet som exempelvis TESTAMENTs gör. Bandets bollande med vokalister har heller inte hjälpt bandet i mina ögon. När bandet, för vilken gång i ordningen det nu är, stegar ut på scenen anförda av Joey Belladonna är därför mina förväntningar ganska låga. Caught In A Mosh är visserligen en helt okej öppningslåt, men om man jämför med vilka låtar de andra banden öppnar med blir det ganska tydligt att låten inte når hela vägen fram.

Joey Belladonna är en ganska sprallig frontman – lite för sprallig i mina ögon, och hans mellansnack tenderar att emellanåt balla ur fullkomligt med yttranden som ”Holy shit man!” ”God bless you man!” ”Let’s go man!” vilket inte direkt borgar för ett gott intryck. I det övriga bandet imponerar Charlie Benante bakom sina trummor – han är precis som man vill att en trummis ska vara – tajt, innovativ och engagerad i sitt spel. De övriga musikerna i form av Scott Ian, Rob Caggiano och Frank Bello gör också sina jobb, men det hjälper liksom inte när låtmaterialet är som det är.

Trots detta är ANTHRAX spelning en ganska trevlig inledning på The Big Fours eskapader, men jag sitter ändå och tänker på att bandet nog ska tacka sin lyckliga stjärna att det räknas till thrashens stora, en plats de enligt vissa innehar ganska oförtjänt numera.
/Martin

ANTHRAX inleder med Caught In a Mosh, en av deras mer kända låtar från plattan ”Among the Living” från 1987. Bandets tredje album som i metalkretsar placeras jämte kolosserna "Master of Puppets" och "Reign in Blood" som för evigt förändrade synen på thrash metal. Jag erkänner att min koll på ANTHRAX är ganska bristfällig, de mesta som de har gjort genom åren har gått mig obemärkt förbi, förutom deras debut ”Fistful Of Metal” som är en riktigt bra skiva. Många i publiken verkar onekligen gilla ANTHRAX musicerande, då djävulshornen fyller mitt synfält och allsången ljuder från omgivningen. Jag tycker mest konserten känns oengagerad med få låtar som får mig att vilja ansluta i dyrkandet. Madhouse och Indians avverkas men denna konserts höjdpunkt är Metal Thrashing Mad som de framför riktigt bra. Att de väljer att köra två covers på den korta tid de har på sig är för mig en gåta. Jag önskar att TESTAMENT hade dykt upp några år tidigare, så hade de kanske varit en del av denna kväll istället. Med ett otillfredställt thrashbehov går jag och köper en ny öl och laddar inför band nummer två.
/Henrik

MEGADETH

Skulle Dave Mustaine vara lika sur som man har vant sig vid? Ja, om man jämför med Joey Belladonna är Mustaine verkligen en allvarets man. Bandet kommer ut, Mustaine ställer sig vid micken – och drar igång Holy Wars…The Punishment Due. Vilket såklart får som resultat att en elektrisk ström går igenom publiken, vilken nog liksom jag hoppas på att bandet ska plöja igenom hela ”Rust In Peace”, av många ansedd som bandets absoluta höjdpunkt. När bandet fortsätter med Hangar 18 blir stämningen än bättre. Mustaine har fortfarande inte sagt ett ord, men hans gitarrspel kan man verkligen inte klaga på. Tillsammans med Chris Broderick visar Mustaine på vad man kan uträtta på en gitarr. Broderick är en strängbändare helt i paritet med de bästa och varenda ton sitter där den ska – det är kort sagt en ren njutning att lyssna på gitarrspelet under hela konserten. Kompet bestående av nyligen återbördade basisten Dave Ellefson och trummisen Shawn Drover gör i alla fall inte mig besviken. De bryter inte mallen speciellt ofta, men det gör liksom inget när originalstämmorna är så pass bra som de nu är.

Men vid låt tre grusas förhoppningarna om att få hela ”Rust In Peace” då bandet öser på med Wake Up Dead från ”Peace Sells…But Who’s Buying”. Det MEGADETH bjuder på efter detta är en i stora delar mycket bra konsert. Det jag imponeras mest över är att låtarna levereras med en väldig tajthet, samt att den så bespottade Mustaine faktiskt har skrivit en hel del väldigt bra musik. Övergången mellan Headcrusher till My Darkest Hour är av sådan art att jag får gåshud över hela kroppen, och att man också får serverat låtar som Skin ’O My Teeth, Hook In Mouth, Symphony Of Destruction och Peace Sells gör att jag trivs riktigt rejält. MEGADETH gör en spelning som inte golvar mig totalt, men att bandet har en väldigt hög nivå spelmässigt är ett faktum som ingen kan hävda motsatsen till.
/Martin

Näst ut är MEGADETH. Ryktet går att de skall bränna av hela ”Rust In Peace”-plattan, för att fira dess tjugoårs-jubileum. Lyckan infinner sig när mästerverket Holy Wars...The Punishment Due brakar ut från högtalarna. Jag ser mig även skymta David Ellefson på bas, som tydligen har hittat tillbaka. Denna låt framförs med sådan glädje och spelsäkerhet att jag bara efter några minuter har glömt bort den föregående konserten. MEGADETHs ständige frontman Dave Mustaine har tagit ett klokt beslut i att ta med gitarrvirtuosen Chris Broderick i bandet, solona framförs med en klockren träffsäkerhet. Hangar 18 fortsätter och jag känner att detta kommer bli en grymt bra kväll. En besvikelse infinner sig när låtordningen i ”Rust In Peace” bryts med Wake Up Dead, en bra låt men förhoppningen om ryktet går i kras. I efterhand kanske man skulle åkt till Warsawa istället, där körde de faktiskt hela albumet. Konserten fortskrider med en blandning av nytt material och äldre låtar, Headcrusher, In My Darkest Hour, Skin O’ My Teeth och Symphony of Destruction avverkas och gör detta till en av kvällens hitintills starkaste framföranden. Förväntningarna sätter sig på sin spets inför band nummer tre.
/Henrik

SLAYER

SLAYER, foto Martin Bensch

SLAYER

Dagens bästa trummis: hands down SLAYERs Dave Lombardo som med all önskvärd tydlighet visar att han helt enkelt är bäst på att leverera tajt, förödande aggressivt och påhittigt trumspel denna dag (och de flesta andra dagar också kan man tillägga). Lombardo är på ett ruskigt spelhumör, och det behövs med tanke på att SLAYER aldrig har varit ett speciellt visuellt band. Den nyligen opererade sångaren/basisten Tom Araya tvingas i stort sett till att bara nicka med lite försiktigt, och gitarristerna Jeff Hanneman och Kerry King gör i stort sett vad de brukar göra: King går från ett ställe till ett annat, ställer sig och headbangar lite innan det är dags att gå till en annan del av scenen och göra samma sak. Hanneman står i stort sett planterad med djupa skott på den vänstra delen av scenen. Det är hur tråkigt som helst att titta på, om det inte hade varit för en faktor: låtarna. Att SLAYER har kört, på gott och ont, i samma stil hela karriären är denna kväll ingen nackdel. Visserligen kör bandet tre låtar från senaste plattan ”World Painted Blood” (titellåten, samt Hate Worldwide och Beauty Through Order) som i alla fall jag hade sett att bandet helt enkelt struntade i att framföra, men sedan är det en thrashfest som verkligen inte går av för hackor.

Jihad, War Ensamble, Disciple, Seasons In The Abyss, Hell Awaits, Mandatory Suicide, Chemical Warfare, Raining Blood, Aggressive Perfector, South Of Heaven, Silent Scream och Angel Of Death – där har ni en låtlista som bör få era nackmuskler att rycka igång. Hela tiden är det Lombardo som piskar på ett SLAYER som i övrigt känns lite oengagerat, ett fenomen manifesterat av flera medlemmar i samtliga band dessvärre. Det piskrens som trummisen står för är helt enkelt utan tävlan denna kväll. Inte nog med att han spelar på en nivå som är massiv, han släpper lös sin improvisationsförmåga utan att för dess skull kompromissa med låtarna. Han spel i Silent Scream får kompisen Adam att utbrista att så ska det fan gå till – vilken avlossning! Själv står jag bredvid och kan inget annat göra än att hålla med. Som ni säkert förstår blir trummisen tungan på vågen som gör att SLAYER framstår som kvällens band.
/Martin

SLAYER går på strax efter nio då solen sakta har börjat gå ner, vilket passar deras mörka och religionsfientliga teman utmärkt. Efter ett kort intro inleds konserten med titellåten från nya skivan ”World Painted Blood” en helt okej låt, men de har betydligt starkare låtar att inleda med. ”Are you ready for war” - känner ni igen den numera kända repliken från SLAYERs frontman Tom Araya? War Ensemble framförs med en sådan furiositet och trummisen Dave Lombardo bevisar än en gång vem som är metalgenrens gud när det kommer till trummande. SLAYER fokuserar konserten kring låtar från sina fem första skivor vilket faller mig i smaken. De flesta klassikerna avverkas på löpande band; Seasons In The Abyss, Hell Awaits, Chemical Warfare, Raining Blood och South of Heaven. Silent Scream blir en glad överraskning samt Aggressive Perfector som jag inte har bevittnat live innan. Jag har sett SLAYER flera gånger innan och kan säga att rent musikaliskt har de inte låtit bättre. Förutom att bandet känns stelt, de står mest stilla och att Jeff och Kerry känns oengagerade, finns det inte mycket att anmärka på. Den enda kritiken jag tänker framföra är gitarristen Jeff Hanneman fruktansvärt dåliga framföranden av sina solon. Ett försök till ansträngning är inte för mycket begärt.
/Henrik

METALLICA

METALLICA, foto Martin Bensch

METALLICA

Öppningen på METALLICAs konsert är av sådan art att det går runt i skallen när jag läser anteckningarna: Creeping Death, For Whom The Bells Toll, Disposable Heroes, Harvester Of Sorrow och Fade To Black – där har ni de första fem låtarna. Kör man sedan That Was Just Your Life och Cyanide förstår ni säkert att det blir lite av en antiklimax från den i det närmaste extatiska stämning som rådde tidigare. Och det är ganska talande – det äldre materialet mottas, föga förvånande, med större ovationer av publiken. Om detta färgar av sig på bandet vet jag inte, men jag tycker mig märka att det nyare materialet, framför allt låtarna från ”Death Magnetic” framförs med betydligt mindre pondus.

Sad But True och Welcome Home (Sanitarium) låter som de ska – tunga som attan och när One dras igång med de i de närmaste obligatoriska bomberna jublar publiken. Dessvärre verkar Lars Ulrich ha glömt att ett nyckelelement för att kunna spela på sitt instrument är att man faktiskt övar. Lågvattenmärket är den på skiva så magiska trumgrejen i One – den låter helt enkelt för illa och det gör ont att se en sådan klassisk låt misshandlas på detta sätt. Danskens trumspel lämnar en hel del att önska denna kväll. Tempon som svajar hit och dit, snodda takter och ett i det stora hela väldigt slarvigt spel gör många besvikna denna kväll skulle jag tro.

Avslutningen på konserten bestående av Master Of Puppets, Battery, Nothing Else Matters, Enter Sandman, Helpless, Motorbreath och Seek And Destroy är stark med undantag från Nothing Else Matters som jag faktiskt har tröttnat på ganska rejält. Under Enter Sandman inträffar dock det mest episka ögonblicket under dagen – strax innan huvudriffet ska gå igång i slutet av låten låter Hetfield sista tonen ringa ut, kameran zoomar in på plektrumet. På ena sidan finns METALLICAs, MEGADETHs, ANTHRAXs och SLAYERs loggor, på andra sidan texten ”The Big 4”. Visserligen ett enkelt trick, men nog blir man påverkad och påmind om att man faktiskt har upplevt en dag med fyra band man hade hoppats få se på en samma scen, men inte riktigt vågade tro på.

METALLICA gör ett ganska okej gig – Hetfield är fortfarande en imponerande frontman som gör jobbet med ett engagemang som smittar av sig, och att bandet har låtar av en kaliber som verkligen är kännbar torde vara ganska välkänt vid det här laget. Det är därför synd att Ulrichs spel inte ligger på samma nivå som hos det övriga bandet, och att i alla fall jag hoppas på (även om jag tror att chansen är lite) att någon i bandet säger till honom att det är dags att börja öva så att låtarna kan framföras på ett sätt som visar på respekt inför materialet och inte minst publiken.
/Martin Bensch

Kvällens höjdpunkt METALLICA, akten som har sålt mer skivor än de tre föregående banden tillsammans. De inleder på sedvanligt manér med det numera klassiska introt The Ecstacy Of Gold innan Creeping Death brister ut i all sin brillians. Klassikerna radas sedan upp, smaka bara på For Whom The Bell Tolls, Disposable Heroes, Harvester Of Sorrow och Fade To Black. Det låter engagerat och framförallt framförs det med en enorm spelglädje som får mig att minnas konserten året innan på Sonisphere i Hultsfred. Publikengagemanget sänks betydligt när två spår från ”Death Magnetic” spelas. Jag vill så gärna att det skall vara bra men tyvärr, i jämförelse med deras klassiska låtmaterial blir det riktigt uselt. De försöker i tafatta försök få med publiken, men de lyckas inte särskilt bra. Sad But True och Welcome Home (Sanitarium) efterföljer och återupptar konsertens forna glans.

Fyrverkerier och explosioner inleder den episka stycket
One. Det låter riktigt bra, tills det feta sticket kommer och Ulrich sjabblar bort det. Pinsamt är bara förnamnet. Detta kompenseras med Master Of Puppets, denna orgie i riff och givna låt i setlisten framförs som vanligt med klockren precision och i förrefrängen överlåter James Hetfield sjungandet till Publiken. Det bjuds på fler guldkorn med Battery, Nothing Else Matters och Enter Sandman innan bandet lämnar scenen. Efter några minuters tystnad dammar de av klassikern Helpless ursprungligen gjord av DIAMOND HEAD samt Motorbreath. METALLICA avslutar med Seek And Destroy och de inledande tonerna från James Hetfields gitarr får publiken att nå nya höjder av jubel. Jag såg METALLICA för första gången 1996, den spelskicklighet och scennärvaro de hade då når de tyvärr inte upp till länge. Kirk Hammett slarvar ibland, men framförallt Lars Ulrich har tappat mest och det hörs tydligt i spår som Battery och One. Trots detta gör METALLICA en mycket bra konsert.

Avslutningsvis kan tilläggas att Sonisphere anno 2010 är en av de bättre festivaler jag vart på trots att ANTHRAX aldrig varit någon favorit. Det blir så tydligt när man hör alla fyra banden efter varandra, att ANTHRAX inte riktigt spelar i samma division som METALLICA, SLAYER och MEGADETH. Som sagt personligen hade jag hellre sett TESTAMENT som band nummer fyra. Men det var helt klart mäktigt att få se ”The big four” uppträda på samma festival.

/Henrik Nygren

Fler filmsekvenser på WeRock-bloggen






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Kalle Metal | Datum: 2010-06-23 18:42:28

MEGAAAAAAAAAAADETTHHH....ägde denna kväll ändå!
Namn: Ernst-Hugo | Datum: 2010-06-27 23:47:13

Larzzz var så sjukt dålig. Det var inte bara One han pajade; stort sett i varje låt var han otajt, drev upp tempon och svajade som fan. Slayer bäst, men Dave Mustaine intressantast! Förresten var det väl Hit the lights näst sist?
Namn: Martin Bensch | Datum: 2010-06-29 08:50:52

Kalle: de var bra, men Slayer var nog snäppet bättre. Eller så beror det bara på att jag gillar Slayer mer, haha!

Ernst-Hugo: kan inte annat än hålla med angående Lars. Han skulle kunna spela så mycket bättre om han bara övade, det är nog det jag retar mig mest på. "Hit The Lights" var näst sist i Sofia har jag för mig. Är 100 % säker på att "Motorbreath" spelades näst sist i Prag nämligen :)

Till startsida »