I helgen fick jag dock chansen att lyssna på BLACK LABEL SOCIETYs kommande släpp ”Order Of The Black” – och det finns knappast något bättre sätt att glädja sig än att dela med sig av känslorna och tankarna under lyssningen, eller hur? Precis. Häng med på en genomgång av vad som – så här efter några enstaka lyssningar - verkar vara en ruggigt stark platta!

1) Crazy Horse Öppningsspåret sitter perfekt. Det är groovigt, drivigt och påminner lite om ett lokomotiv, i brist på bättre ord. Dessutom låter Zakk’s sångstil som vanligt rätt lik OZZY, och det är inte utan att jag funderar på om det har haft med beslutet att dela på sig att göra? Nå, med ca 4 minuter driv i en klockren öppningslåt såväl live som på den här skivan så verkar det som om Zakk klarar sig gott på egna ben…

2) Overlord Halvtempolåt som klockar in över 6 minuter, och som i efterhand ska visa sig tillhöra de svagaste korten på skivan. Overlord är trots det bra, och det är klassisk BLS – svängigt och tajt som fanken, helt enkelt. Dessutom kommer ett brott mitt i låten, när riffet byts och hela låten mer eller mindre ändrar karaktär för ett tag, allt på ett sätt som får mig att dra paralleller till BLACK SABBATH och framförallt Tony Iommis sätt att spela gitarr. Det hela lyfter låten en hel del – och i slutet får vi ett vokalt frispel, vilket är allt jag säger för att inte förta spänningen för er lyssnare!

3) Parade Of the Dead Den här låten har varit den som körts på Youtube, och är den enda jag hade hört innan. Det är också ett ganska bra exempel på vad man hittar på skivan, ösig, svängig muskelrock som bara BLACK LABEL SOCIETY kan göra. I detta fall är det en bra låt, no more, no less, även om det inte tillhör topparna på skivan.

4) Darkest Days Plattans första ballad är en episk sak med ”extra allt”. Piano, stråkar, bra sång av Zakk. Texten är dessutom tung, och refrängen sitter direkt. Som fjärde spår på plattan är den perfekt placerad, och tillhör du dem som gillar när Zakk spelar solo med känsla som främsta ingrediens så har du en höjdarstund framför dig!

5) Black Sunday Detta är en av de absoluta höjdpunterna på skivan. Låten inleds med ett blixtrande solo, sen dyker den ner i ett svängigt riff som leder in i versen och vidare till en grymt vass refräng. Det är tungt, det är svängigt, det är riktigt bra!

6) Southern Dissolution TUNG! Nu svänger det som fan, rentav, och det är ungefär nu som jag inser att den här plattan antagligen är en av de absolut starkaste under året. Det är rätt imponerande, faktiskt… strax innan 3 –minutersmärket återkommer ännu en tempoväxling med nytt riff som genomförs på ett sådant sätt att jag ånyo spontant tänker på Tony Iommi!

7) Time Waits For No One Dags för ballad nummer två, även denna med piano och stark sång – och påminner inte titeln en hel del om konceptet på OZZYs skiva nya skiva ”Scream”, att livet är för kort, typ? Nå, låten är majestätisk och av en sån karaktär att jag lätt kunde se den på topplistor om det varit en mer ”rumsren” artist…

8) Godspeed Hell Bound Inledningsvis är detta helt klart den snabbaste låten på plattan, med dundrande och drivande trummor och ett energiskt, smittande, “studsande” riff. Refrängen är bra och tro’t eller ej, stundtals tänker jag faktiskt på… SLAYER!?! Runt 2:20 in i låten kommer en finstämd brygga, sen åker vi igen… ”As The world burns – Godspeed Hell Bound”. Jodå, inga frågetecken på det!

9) War Of Heaven Efter en smygande inledning så sparkar bandet igång groovemaskinen på riktigt. Det rockar, det svänger, det knycks nacke så det står härliga till och att försöka beskriva den här låten är svårt då jag bara vill kapitulera och följa flytet, följa takten. Ytterligare en av plattans höjdpunkter är i alla fall en BLS-låt i mellantakt med tyngd och smittsamt effektiv refräng.

10) Shallow Grave Mera ballad, mera piano – och stundtals ett komp som låter COLDPLAY. Nu har Zakk en röst som gör att likheterna upphör där, men denna pigga och ganska korta rockballad funkar fint på det hela taget.

11) Chupacabra Spansk ackustisk gitarr, där Zakk under 50 sekunder får briljera. En parantes, förstås, men rätt kul.

12) Riders Of The Damned Jaha, efter att ha hämtat andan genom en ballad och ett akustiskt mellanspel är det dags att dra på stora rock’n’roll-klockan igen. Bandet släpper alla tyglar och öser ur sig en riktigt bra låt som domineras av Zakks karakteristiska gitarrspel. Med sina knappa 3,5 minuter är detta ett givet stopp på rundturen, det är en av skivans riktiga höjdpunkter som utspelar sig.

13) January Avslutande låten i den normala tappningen har en svidande vacker och melankolisk text – men tyvärr tycker jag inte att musiken håller samma standard, och av de ballader som finns på originalversionen så är detta den svagaste.

14) Can’t Find My Way Home Extraspåret som finns med på vissa versioner, och det är ännu en ballad. Lite trist kan jag tycka, speciellt när den ligger i slutet och följer på en annan ballad. Låten i sig är OK men inte mer, och värdet ligger i det solo som Zakk bjuder på till slut, då han visar fenomenal kombination av känsla och teknik.

Alltså, på det hela taget så är detta en skiva som innehåller precis allt du vill ha med BLACK LABEL SOCIETY. Du får fina ballader, du får grymma riff och solon och du får låtar med mer sväng än en landsväg i Alperna. Det är också, rent krasst, en av de jämnast och vassaste skivorna bandet har presterat och det ska för egen del bli extremt spännande att se hur den står sig efter fler spelningar.

Skivan släpps om ungefär en månad - håll ögonen på Werock för recension och annat gott så småningom!