Festen började redan klockan 12 på dagen. Då gick ett lämmeltåg genom Stockholms Universitetsområde ut till Stora Skuggan (vilket vackert namn det är!). Kö var det, men det var framåtrörelse hela tiden så det var inga problem. De sista hundratalet meterna hade vi dessutom ljuv musik i öronen, då WARRIOR SOUL dragit igång på Apolloscenen (den största festivalscen som någonsin byggts upp i Sverige). Säkerhetskontroll var obefintlig, vilket jag iofs inte är så glad åt, men insläppet gick därmed mycket fort.

Vädret var molnigt, med några gluggar här och där, SMHI hade lovat mest uppehåll och lite lättare regn framåt kvällen. (Lita aldrig på SMHI…)

WARRIOR SOUL

Visst innebar WARRIOR SOUL en liten mjukstart på festivalen, men bandets ganska traditionella heavy metal påbörjade skapandet av den rätta stämningen för dagen och fyllde upp Apolloscenen helt okey.

IMPERIAL STATE ELECTRIC

Detta är ett upphaussat nystartat rockband med Nicke Andersson i fronten. IMPERIAL STATE ELECTRIC intog Saturnscenen och spelade sin rätt banala rockmusik, medryckande för stunden, men det känns som om vilket habilt rockband som helst skulle kunna bestå oss med detta. 

Trevligt för dem att så här strax efter skivdebuten i maj få chans att uppträda inför kanske tiotusentals personer på Sveriges största rockfestival.

ANTHRAX

De har hållit på i snart 30 år och att säga att jag har väntat på att få se bandet hela den tiden vore en ohemul överdrift, men länge är det, och än mer sedan fjorårets Sonisphere där ANTHRAX ställde in, med anledning av att bandet just gått skilda vägar med dåvarande sångaren.

Nygammal sångare är Joey Belladonna, tredje varvet för den mannen i ANTHRAX, och även om jag vet att många önskat sig tillbaka John Bush, måste jag säga att Belladonna är en fantastisk sångare och showman.

Hela bandet ser hur hungriga ut som helst på scen, trots att man spelat varenda Sonispheretillställning hittills i sommar. Scott Ian briljerar, Franko Bello lattjar loss och Charlie Benante imponerar bakom trummorna. Belladonna kunde dock fått avstå från att ta fram fjäderskruden till låten Indians, men hur mycket äkta indian han än är får väl just det ses som ett rent humorinslag.

Bandet inleder konserten med sin egen signaturmelodi, Caught in a Mosh, och de fyller på under den dryga halvtimme på scen med mer godis från sin nästan trettioåriga historia med bland annat låtar såsom Madhouse och Antisocial. Deras tid på scen känns alltför knappt tilltagen men ANTHRAX visar att de till 100% är ett band som fortfarande har hur mycket som helst att ge.

HAMMERFALL är nästa band upp på Saturnscenen. De känns inte särskilt intressant för mig och då festivalområdet nu på allvar börjar fyllas på, väljer vi att hänga kvar vid Apolloscenens framkant i väntan på nästa band därstädes: SLAYER.

SLAYER

Dagens höjdpunkt! Ja, jag menar inte att förringa huvudbandet Maidens insats senare under kvällen, återkommer till det. Men SLAYER med Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och Jeff Hanneman sätter verkligen fart på livsandarna och trots att det börjar regna lite lätt är plötsligt känslan där, den att befinna sig på precis rätt plats och uppleva något väldigt speciellt. Okey, sedan jag såg dem senast, för fyra år sedan i Globen, har sångaren Araya opererat ryggen och står rak som en fura utan tillstymmelse till headbangande. Det gör ingenting, absolut ingenting. SLAYER fyller upp tiden och rummet, Dave Lombardo är makalös bakom sitt trumset, gitarristen Kerry King helt oförliknelig. Resten av dagen är bonus, ingen dålig bonus men ändå, jag känner att om vädret skulle tvinga mig härifrån kan jag ändå vara helt nöjd med dagens festivalupplevelse.

IGGY AND THE STOOGES

Nu börjar det på allvar bli fullt med folk, regnet tilltar och marken börjar bli tung att trampa. IGGY AND THE STOOGES får beskådas på en halv kilometers(?) avstånd och jag kan inte säga att jag upplevde särskilt mycket av den showen, men hann däremot köa mig fram till en öl och rotfruktschips (bästa festivalmatsköpet för övrigt).

Många var det dock framför scenen, och hela väg upp på den lilla kulle som i viss mån avgränsade de båda scenområdena, och Iggy Pop tycks iaf ha genomfört just den show som förväntades av honom. Hans bara överkropp lyser på storbildsskärmarna, trots det ganska kyliga vädret och regnet som tilltar alltmer.

ALICE COOPER

Nu är hela området en stor dypöl och vi vadar fram emellanåt upp till anklarna i sörjan. Att göra någon större kringgående rörelse för att om möjligt se en skymt av MÖTLEY CRÜE känns inte meningsfullt utan vi håller oss på den lilla höjden mellan scenerna för att ganska snart dra oss ner mot Apollo igen. Man trodde det varit mycket folk hela dagen men inför MAIDENs spelning inser man vad 45 000 människor inom ett par kvadratkilometers område faktiskt innebär...

IRON MAIDEN

IRON MAIDEN är och förblir ett av världens absolut bästa liveband. När Bruce Dickinson på sin 52-årsdag studsar in på den rymdinspirerade scenen på Sonisphere i Stockholm vet jag att här kommer att serveras musik och underhållning av yppersta klass. Och ingenstans är IRON MAIDEN mer älskat än i Sverige.

MAIDEN släpper på med en blandning av ganska få riktiga klassiker som Number of the Beast, Iron Maiden och Fear of the Dark men också ganska mycket från deras senare plattor, bland annat favoriten The Reincarnation of Benjamin Breeg från senaste albumet, ”A matter of life and death”. En låt El Dorado, men inte mer, gavs från kommande albumet ”The Final Frontier”, som släpps om precis en vecka.

För två år sedan såg vi MAIDEN på en riktig "best of"-afton på Stockholms Stadion med ett överflöd av allt vad gamla klassiker heter. Det var underbart. För fyra år sedan såg vi dem på Globen i en föreställning där de spelade hela den då nya skivan ”A matter of life and death”, men ett fåtal klassiker som extranummer och grädde på moset. Det var en otrolig upplevelse. Denna kväll är det festivalscen som gäller och en faktiskt lite oväntad mix, där MAIDEN luftar även en del inte helt självklara låtar, många som jag inte kan placera vare sig i tid eller rum utan att tjuvkika i katalogen. Och, det är lika jäkla bra detta också! Jag ser redan fram emot nästa gång IRON MAIDEN kommer tillbaka till Sverige - för det gör de, nåt annat känns otänkbart - och med nyfikenhet på vad de ska hitta att bjuda på i nästa vända.

Vi börjar sakta dra oss mot utgången, klafsande i den nu obeskrivliga lervälling som den nyligen så gröna gräsplanen nu förvandlats till. Vi avstår från att se avslutande delen av konsert, men musiken följer oss över nejderna, den bryr sig inte om staket och avgränsningar. Till ljudet av utklingande MAIDEN-toner lämnar vi Sonisphere 2010 och en fantastisk festivalupplevelse.

/ BiblioteKarin