Skriven av: BiblioteKarin Läst: 2949 ggr. Kommenterad: 1 ggr.


Sonisphere Festival Stockholm 2010

Under veckan före Sonisphere har vi hĂ€r pĂ„ sajten via Stones bilder kunnat följa förberedelserna med uppbyggnaden av sjĂ€lva festivalomrĂ„det pĂ„ en skön grön Ă€ng mellan trĂ€den i Stora Skuggan. Nu Ă€r festivalen över, det vackra grönomrĂ„det förött liksom av en flock om 45 000 bisons som rusat fram och Ă„ter mellan de tvĂ„ scenerna pĂ„ jakt efter de bĂ€sta godbitarna (med nĂ„gra utflykter kors och tvĂ€rs till nĂ€ringsstĂ€llena för pĂ„fyllning av mat och dryck .

Festen började redan klockan 12 pÄ dagen. DÄ gick ett lÀmmeltÄg genom Stockholms UniversitetsomrÄde ut till Stora Skuggan (vilket vackert namn det Àr!). Kö var det, men det var framÄtrörelse hela tiden sÄ det var inga problem. De sista hundratalet meterna hade vi dessutom ljuv musik i öronen, dÄ WARRIOR SOUL dragit igÄng pÄ Apolloscenen (den största festivalscen som nÄgonsin byggts upp i Sverige). SÀkerhetskontroll var obefintlig, vilket jag iofs inte Àr sÄ glad Ät, men inslÀppet gick dÀrmed mycket fort.

VÀdret var molnigt, med nÄgra gluggar hÀr och dÀr, SMHI hade lovat mest uppehÄll och lite lÀttare regn framÄt kvÀllen. (Lita aldrig pÄ SMHI
)

WARRIOR SOUL
Kory Clarke och hans krigare i WARRIOR SOUL har varit aktiva till och frĂ„n under mer Ă€n 20 Ă„rs tid. Under 80-talet var bandet uttalat politiskt, med bland annat skarp Bush-kritik (den gamle presidenten George Bush för er som minns det, han utan W.). Efter ett lĂ„ngt uppehĂ„ll nystartade Clark bandet under 2007, med en helt ny uppsĂ€ttning musiker. 

Visst innebar WARRIOR SOUL en liten mjukstart pÄ festivalen, men bandets ganska traditionella heavy metal pÄbörjade skapandet av den rÀtta stÀmningen för dagen och fyllde upp Apolloscenen helt okey.

 

 

IMPERIAL STATE ELECTRIC

Detta Ă€r ett upphaussat nystartat rockband med Nicke Andersson i fronten. IMPERIAL STATE ELECTRIC intog Saturnscenen och spelade sin rĂ€tt banala rockmusik, medryckande för stunden, men det kĂ€nns som om vilket habilt rockband som helst skulle kunna bestĂ„ oss med detta. 

Trevligt för dem att sÄ hÀr strax efter skivdebuten i maj fÄ chans att upptrÀda inför kanske tiotusentals personer pÄ Sveriges största rockfestival.

 
 
ANTHRAX

De har hÄllit pÄ i snart 30 Är och att sÀga att jag har vÀntat pÄ att fÄ se bandet hela den tiden vore en ohemul överdrift, men lÀnge Àr det, och Àn mer sedan fjorÄrets Sonisphere dÀr ANTHRAX stÀllde in, med anledning av att bandet just gÄtt skilda vÀgar med dÄvarande sÄngaren.

Nygammal sÄngare Àr Joey Belladonna, tredje varvet för den mannen i ANTHRAX, och Àven om jag vet att mÄnga önskat sig tillbaka John Bush, mÄste jag sÀga att Belladonna Àr en fantastisk sÄngare och showman.

Hela bandet ser hur hungriga ut som helst pÄ scen, trots att man spelat varenda SonispheretillstÀllning hittills i sommar. Scott Ian briljerar, Franko Bello lattjar loss och Charlie Benante imponerar bakom trummorna. Belladonna kunde dock fÄtt avstÄ frÄn att ta fram fjÀderskruden till lÄten Indians, men hur mycket Àkta indian han Àn Àr fÄr vÀl just det ses som ett rent humorinslag.

Bandet inleder konserten med sin egen signaturmelodi, Caught in a Mosh, och de fyller pÄ under den dryga halvtimme pÄ scen med mer godis frÄn sin nÀstan trettioÄriga historia med bland annat lÄtar sÄsom Madhouse och Antisocial. Deras tid pÄ scen kÀnns alltför knappt tilltagen men ANTHRAX visar att de till 100% Àr ett band som fortfarande har hur mycket som helst att ge.

HAMMERFALL Àr nÀsta band upp pÄ Saturnscenen. De kÀnns inte sÀrskilt intressant för mig och dÄ festivalomrÄdet nu pÄ allvar börjar fyllas pÄ, vÀljer vi att hÀnga kvar vid Apolloscenens framkant i vÀntan pÄ nÀsta band dÀrstÀdes: SLAYER.

SLAYER

Dagens höjdpunkt! Ja, jag menar inte att förringa huvudbandet Maidens insats senare under kvÀllen, Äterkommer till det. Men SLAYER med Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och Jeff Hanneman sÀtter verkligen fart pÄ livsandarna och trots att det börjar regna lite lÀtt Àr plötsligt kÀnslan dÀr, den att befinna sig pÄ precis rÀtt plats och uppleva nÄgot vÀldigt speciellt. Okey, sedan jag sÄg dem senast, för fyra Är sedan i Globen, har sÄngaren Araya opererat ryggen och stÄr rak som en fura utan tillstymmelse till headbangande. Det gör ingenting, absolut ingenting. SLAYER fyller upp tiden och rummet, Dave Lombardo Àr makalös bakom sitt trumset, gitarristen Kerry King helt oförliknelig. Resten av dagen Àr bonus, ingen dÄlig bonus men ÀndÄ, jag kÀnner att om vÀdret skulle tvinga mig hÀrifrÄn kan jag ÀndÄ vara helt nöjd med dagens festivalupplevelse.

IGGY AND THE STOOGES

Nu börjar det pÄ allvar bli fullt med folk, regnet tilltar och marken börjar bli tung att trampa. IGGY AND THE STOOGES fÄr beskÄdas pÄ en halv kilometers(?) avstÄnd och jag kan inte sÀga att jag upplevde sÀrskilt mycket av den showen, men hann dÀremot köa mig fram till en öl och rotfruktschips (bÀsta festivalmatsköpet för övrigt).

MÄnga var det dock framför scenen, och hela vÀg upp pÄ den lilla kulle som i viss mÄn avgrÀnsade de bÄda scenomrÄdena, och Iggy Pop tycks iaf ha genomfört just den show som förvÀntades av honom. Hans bara överkropp lyser pÄ storbildsskÀrmarna, trots det ganska kyliga vÀdret och regnet som tilltar alltmer.

ALICE COOPER
Nu hettar det till ordentligt pÄ Apolloscenen, samtidigt som vÀdergudarna beslutat sig för att fullstÀndigt ge skjutton i SMHI och öppna alla slussar till himlens vattenmassor. ALICE COOPER lÄter sig inte bekomma utan den drygt sextioÄriga skolpojken checkar Äterigen ut för sommarlov i inledande medleyt med School's Out och No More Mr. Nice Guy. Detta Àr lika mycket en visuell som en ljudmÀssig förestÀllning med ett antal spektakulÀra inslag. TyvÀrr missar jag sjÀlva den vÀntade giljotineringen nÀr jag ett ögonblick letar i vimlet efter mina borttappade vÀnner. Men helt storlaget Àr det, och nÀr Poison vrÀker pÄ, Àr det mÄnga tusentals röster som hörs i den skrÀnande allsÄngen. (JodÄ, vi skrÀnar med vi ocksÄ.)

Nu Ă€r hela omrĂ„det en stor dypöl och vi vadar fram emellanĂ„t upp till anklarna i sörjan. Att göra nĂ„gon större kringgĂ„ende rörelse för att om möjligt se en skymt av MÖTLEY CRÜE kĂ€nns inte meningsfullt utan vi hĂ„ller oss pĂ„ den lilla höjden mellan scenerna för att ganska snart dra oss ner mot Apollo igen. Man trodde det varit mycket folk hela dagen men inför MAIDENs spelning inser man vad 45 000 mĂ€nniskor inom ett par kvadratkilometers omrĂ„de faktiskt innebĂ€r...

IRON MAIDEN

IRON MAIDEN Àr och förblir ett av vÀrldens absolut bÀsta liveband. NÀr Bruce Dickinson pÄ sin 52-Ärsdag studsar in pÄ den rymdinspirerade scenen pÄ Sonisphere i Stockholm vet jag att hÀr kommer att serveras musik och underhÄllning av yppersta klass. Och ingenstans Àr IRON MAIDEN mer Àlskat Àn i Sverige.

MAIDEN slĂ€pper pĂ„ med en blandning av ganska fĂ„ riktiga klassiker som Number of the Beast, Iron Maiden och Fear of the Dark men ocksĂ„ ganska mycket frĂ„n deras senare plattor, bland annat favoriten The Reincarnation of Benjamin Breeg frĂ„n senaste albumet, ”A matter of life and death”. En lĂ„t El Dorado, men inte mer, gavs frĂ„n kommande albumet ”The Final Frontier”, som slĂ€pps om precis en vecka.

För tvĂ„ Ă„r sedan sĂ„g vi MAIDEN pĂ„ en riktig "best of"-afton pĂ„ Stockholms Stadion med ett överflöd av allt vad gamla klassiker heter. Det var underbart. För fyra Ă„r sedan sĂ„g vi dem pĂ„ Globen i en förestĂ€llning dĂ€r de spelade hela den dĂ„ nya skivan ”A matter of life and death”, men ett fĂ„tal klassiker som extranummer och grĂ€dde pĂ„ moset. Det var en otrolig upplevelse. Denna kvĂ€ll Ă€r det festivalscen som gĂ€ller och en faktiskt lite ovĂ€ntad mix, dĂ€r MAIDEN luftar Ă€ven en del inte helt sjĂ€lvklara lĂ„tar, mĂ„nga som jag inte kan placera vare sig i tid eller rum utan att tjuvkika i katalogen. Och, det Ă€r lika jĂ€kla bra detta ocksĂ„! Jag ser redan fram emot nĂ€sta gĂ„ng IRON MAIDEN kommer tillbaka till Sverige - för det gör de, nĂ„t annat kĂ€nns otĂ€nkbart - och med nyfikenhet pĂ„ vad de ska hitta att bjuda pĂ„ i nĂ€sta vĂ€nda.

Vi börjar sakta dra oss mot utgÄngen, klafsande i den nu obeskrivliga lervÀlling som den nyligen sÄ gröna grÀsplanen nu förvandlats till. Vi avstÄr frÄn att se avslutande delen av konsert, men musiken följer oss över nejderna, den bryr sig inte om staket och avgrÀnsningar. Till ljudet av utklingande MAIDEN-toner lÀmnar vi Sonisphere 2010 och en fantastisk festivalupplevelse.


/ BiblioteKarin






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Manhammer | Datum: 2010-08-09 09:00:09

Med 47 258 besökare var detta den största svenska festivalen genom alla tider. Jag kan komplettera BiblioteKarins fina festivalbevakning med att berĂ€tta att HammerFall gjorde sin klart sĂ€msta spelning av de sex jag har bevittnat med bandet. Mötley CrĂŒe stod dĂ€remot för habil underhĂ„llning, trots en, i vart fall med bandets mĂ„tt mĂ€tt, ganska sparsmakad scenshow. Publiken var rejĂ€lt laddad och detta uppvĂ€gde mer Ă€n vĂ€l det faktum att bandet kanske inte tĂ€nde pĂ„ alla fyra cylindrar hela tiden. Iron Maidens rykte som ett av vĂ€rldens bĂ€sta liveband Ă€r i allra högsta grad intakt efter spelningen pĂ„ Sonisphere. Roligast var nog Ă€ndĂ„ att nyblivne 52-Ă„ringen Bruce Dickinson inte har lĂ„tit bĂ€ttre live sedan turnĂ©n efter hans Ă„terförening med bandet 1999. KvĂ€llens bĂ€sta framförande bjöds vi pĂ„ i No More Lies och Dance of Death, bĂ„da frĂ„n den gravt underskattade skivan med det sistnĂ€mnda namnet. LĂ„tlista Maiden: The Wicker Man, Ghost of the Navigator, Wrathchild, El Dorado, Dance of Death, The Reincarnation of Benjamin Breeg, These Colours Don’t Run, Blood Brothers, Wildest Dreams, No More Lies, Brave New World, Fear of the Dark, Iron Maiden; extranummer: The Number of the Beast, Hallowed Be Thy Name, Running Free.

Till startsida »