Skriven av: Robert Gustafsson Lst: 2311 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Intervju med Martin "Axe" Axenrot, OPETH i september 2010

De flesta av WeRocks läsare behöver knappast någon introduktion till de svenska progressiva dödspionjärerna OPETH. Med 20 år och 9 fullängdsalbum under bältet har bandet lyckats manövrera sig till en position där de betraktas som både kritikernas och fansens älsklingar, och utifrån sett verkar bandet ha full kreativ frihet. Nyligen landade dokumentationen från gängets 20-årsjubileum på skivdiskarna i form av DVD och ljudupptagning från den specialturné bandet genomförde, och i samband med det fick WeRock en pratstund med bandets skinnpiskare Martin ”Axe” Axenrot.


OPETH: Mikael Åkerfeldt och Martin Axenrot

Hej Axe, och gratulerar till släppet av ”Evolution XX”-paketet!
Tack! Det känns skitbra att den släpps nu, vi har lagt ner en hel del tid på den.

Ja, det var ju en speciell turné. Ni spelade sex stycken shower där samtliga var lite längre än i vanliga fall. Hur var det?
Ja, vi hade premiär hemma i Stockholm, på Cirkus, och sen spelade vi ytterligare några spelningar, bland annat den som filmades på Royal Albert Hall i London. Det var kul och ganska annorlunda jämfört med en vanlig turné. I vanliga fall spelar man ju hur många spelningar som helst, men nu repade vi in rätt mycket låtar för en ganska kort turné, och när det var slut i LA så hade i alla fall jag precis kommit in i turnékänslan… då hade det faktiskt gärna fått fortsätta lite till!

Haha.. jag kan tänka mig att det finns rätt många fans som också tycker det! Vilken spelning var mest speciell då?
Oj… ja, Stockholmspremiären var speciell eftersom vi var så vansinnigt nervösa allihop. Man vet att familj och vänner finns på plats, och just när det är premiär så blir det väl extra stirrigt, men jag får nog ändå säga spelningen i London, att det var just Royal Albert Hall. Det var också lite extra nervöst, det kändes stort att vi fick spela där, och dessutom var det en helt sjuk känsla.

Alla pratar sån där lite snobbig BBC-engelska, och hela stället känns grymt lyxigt. Innan själva spelningen kom igång var det väl lite stelt och så, men publiken var nära och det löstes upp rätt fort. Dessutom var det riktigt bra ljud, det är en bra arena för ett band som oss, helt enkelt.

Ni spelade ett dubbelset på den här miniturnén, dels hela ”Blackwater Park”, och dels ett till set med låtar från hela er diskografi. Hur var det jämfört med ett vanligt gig?
Helt klart var det mer krävande, framförallt minnesmässigt. Våra låtar är ju ganska långa, så det kräver mer av en, fysiskt såväl som mentalt. Turnén gick i våras, och senare i år spelade vi lite festivalgrejer på dryga timmen – då kändes det som om man knappt hann upp på scenen och bli varm istället!

Det är klart, det var ju inte ens halva tiden! Hela jubileumsturnén var väl speciell, ni gav oss fans chansen att träffa er före giget också.
Ja, och det är verkligen kul att träffa folk som är så hängivna och verkligen vill ha det där lilla extra.

Förstås, men om man ska vara ärlig… hur mycket minns du som artist av det där, och hur behåller man fötterna på jorden?
Jo, men det gör man. Dels är vi rätt jordnära som personer, och sen är det en speciell grej. De flesta fans som kommer på en sån där grej är förstås en viss arketyp och vill ha en grej signerad och ta lite bilder, men sen finns det alltid några som sticker ut. Vi hade en 2-3 stycken som återkom på flera spelningar och då blir man förstås ganska ödmjuk – människor som spenderar så mycket pengar och tid på att följa oss runt omkring. Det finns en japansk tjej till exempel, hon dyker upp lite varstans. Vi kan vara på en festival i England eller ett gig i Montreal och så ser man henne… Det är smickrande och lite skrämmande på samma gång.


OPETH på Cirkus, Stockholm 2010

Ja, det var en ganska kul grej. Jag tog själv chansen i Stockholm, och då var det en kille från Norge som ville ha en hel gammal vinylsamling med testpressar signerad!
Ja, precis! Sånt hände faktiskt då och då, men mest är det förstås Åkerfeldt de vill prata sånt med. Det är faktiskt rätt skönt, vi är ju inte så kända här hemma i Sverige och är det någon de känner igen så är det Micke. Jag gillar att vara lite anonym, haha!

Jo, det är väl inte så konstigt kanske, han figurerar ju ganska ofta i media och är en naturlig frontman och låtskrivare. På tal om det, vad händer när det gäller ny musik för er?
Där händer det saker! Jag har hört en del nya låtar som låter väldigt bra och vi planerar att spela in mot slutet av året som det verkar. Vi pratar en del om olika grejer, men en sak vi funderar på är att spela in live i studion, vi är sugna på att ge det en mer organisk och levande känsla. Inget är klart, men vi får se… just nu filar vi i på bas- och trumgrejer i alla fall.

Hur funkar det, får du göra lite som du vill?
Nja… Micke skapar låtarna i grunden och har idén, men jag får förstås fylla i och komma med egna idéer och tankar på vad som kan funka. Det är ju ändå jag som ska spela grejerna sen!

Precis! Du, nu har du varit med i OPETH rätt länge, men när ni är ute och spelar så är det ganska många låtar som inte du varit med och skapat. Tänker man på sånt, är det svårare att spela sånt som andra har varit med och bestämt?
Nä… alltså, en del låtar som vi spelar live ligger oerhört nära mig. Spelar man samma låt varje kväll i 250 kvällar i rad på en turné så blir det en del av en själv, liksom. Tror faktiskt det var Per (Wiberg, keyboards) som sa att han spelat fler gig med mig än med Martin Lopez som satt på trumpallen tidigare! Det är klart, får man välja vill man förstås vara med från början, men jag tycker inte att det är någon stor grej.

När du kom med i OPETH, kändes det som om du vunnit högsta vinsten då?
Ja. Så var det faktiskt. Det kändes verkligen som om jag då kom till ett band där min utveckling som musiker skulle kunna fortsätta, och där jag kunde få inspiration. Det kändes verkligen helt rätt.

Har det blivit så då?
Absolut! Vi repar inte så ofta, faktiskt, men alla är så duktiga musiker och verkligen intresserade av musik så det blir så. Jag tror inte man kan ha ett sånt här jobb om man inte är genuint intresserad. Vi lyssnar och pratar och diskuterar extremt mycket musik inom bandet!

Ni har ju både långa och intensiva låtar, och det är välkänt att det ofta är slitsamt för en vokalist att vara ute på turné… men hur är det för dig som trummis?
Nä, det är inte så farligt. Trummor handlar mer om teknik än fysisk kapacitet. Jag håller mig i hyfsad form genom att cykla lite och spela lite badminton med Micke, men inte mer än så. Mest jobbigt kan det vara att hålla reda på allt och minnas det, speciellt med våra låtar. De gamla låtarna är riktigt svåra, då är det mer passager som är nästan lika men inte helt, och ofta är det delar i låtar där man ska spela olika hårt.. det saknas liksom en röd tråd på ett annat sätt, ur ett trumperspektiv. Fast med en del låtar, som man har spelat tusen gånger, så händer det faktiskt att man liksom undrar var man är mitt i alltihop, och kommer på sig själv att man är på scen!

Hahaha.. va? Det låter otroligt läskigt! Vad gör du då? Märks det för publiken?
Nä, det märks inte. Jag brukar kolla på armarna, och då går de liksom av sig själv. Det är väl något form av muskelminne som gör att det rullar på… hur som helst så kommer man in i det igen då!

Skönt! Det låter ungefär som om man kör bil hem från jobbet och helt plötsligt parkerar – sen undrar man vilken väg man kört! Nästa fråga… är det roligare att spela den typ av utmanande musik som OPETH gör eller BLOODBATHs form av ”no bullshit”-döds?
Det är mer utmanande att spela OPETHs musik. Roligare också. BLOODBATH är kul det med, fast på ett annat sätt… man kan kanske beskriva det som att OPETH är i 3D medan BLOODBATH är 2D. Den största skillnaden är väl att i musik som BLODDBATH ska mam slå lika hårt hela tiden, i OPETH är det inte så. Det ger mer utrymme för att uttrycka sig själv och utveckla sig.

Okej. Du, när ni står på scen så bildar du och Per Wiberg en form av fundament bakom de tre andra, med Mikael Åkerfeldt i mitten på scenen. Jag har sett er ett antal gånger, och en av de saker som slår mig är hans förmåga att vara närvarande varje gång – han är i stort sett lika mycket komiker som artist, stundtals. Men, blir perspektivet annorlunda när man ser allt från andra sidan, och flera kvällar i rad?
Ja, jag fattar inte hur han orkar faktiskt! Han håller uppe det där hela tiden, och jag tycker också att det är olika känsla och olika saker han pratar och skämtar om varje gång. Han lyckas verkligen knyta en personlig kontakt med publiken, även om det kan bli problem ibland. Det finns ju länder där publiken knappt kan engelska, och då kan det bli lite knepigt…

Det kan jag helt klart förstå! Vilket är det bästa landet då?
Hmm… USA och UK är alltid bra, vi har en riktigt bra fanbase där, och där funkar det alltid. Australien är en favorit för oss i bandet, det är en kanonpublik på själva spelningen och dessutom är allt runtomkring så bra. Städerna är bra, och det är så långt mellan dem att man måste flyga istället för att åka buss! Det är lite exotiskt, sådär. Vi var i Nya Zeeland också, det var lite samma sak. Alla i bandet är ganska nyfikna av sig, och då blir de där exotiska platserna lite speciella när man går ut och äter och så.

Härligt. Axe, nu börjar tyvärr tiden rinna ut för oss, och som avslutning undrar jag lite över vad fansen kan se fram emot under kommande år?
Det finns massor! Nya skivan som förmodligen kommer bli skitbra, en del festivalspelningar till sommaren, den sprillans nya DVD:n från jubileumsturnén… det vore också kul att komma ut och spela en Sverigeturné. Jag skulle vilja bli lite mer känd på hemmaplan, även om jag gillar att vara anonym.

Hahaha… hur går det ihop?
Jomen, nu kan man knappt förklara för många. Jag kan berätta att vi spelar metal, och då säger de flesta ”jaha, som IN FLAMES då?”. Nä, inte riktigt så.. det finns flera olika typer av metal och vår spelas oftast inte på radion… sen är man där i en invecklad förklaring.

Ja, det vore ni helt klart värda. Gemene man borde ha hört OPETH, tycker jag.
Tack! Det tycker vi också!

Då hoppas vi att vi får se er på de svenska vägarna sen. Tack för samtalet Axe, lycka till!
Tack själv!

/ Robert Gustafsson
2010-09-30

Läs också:
Liverecension från jubileumskonserten på Cirkus
Recension av senaste albumet, ”Watershed”
Recension av livealbumet "The roundhouse tapes"
Månadens DVD-tips mars 2010, OPETHs ”Lamentations”





Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »