Skriven av: Robert Gustafsson Lst: 2457 ggr. Kommenterad: 3 ggr.


AIRBOURNE - Live på Tyrol, Stockholm

Australiensiska AIRBOURNE är ett band med just luft under vingarna. De är på väg att erövra världen, och att ta steget upp bland de riktigt stora arenabanden, med ett bra namn hos både fans och kritiker. Ett av bandets adelsmärken anses vara den sprakande liveshow de är kapabla till, så när turnén landar på perfekta Tyrol i Stockholm är det med stora förväntningar jag lämnar vardagsbestyret och familjelivet, sätter mig i bilen och styr mot Djurgården.

Kanske lite för stora förväntningar.

På vägen dit stoppas jag nämligen av lagens långa arm som bestämt hävdar att jag överträtt de hastighetsbestämmelser som gäller. Eftersom jag i det tillfället hämtar inspiration från PRONG och säger: ”I Beg To Differ!”, så drar min ankomst till spelningen ut på tiden så pass att jag missar halva förbandet BLACK SPIDER. Det andra förbandet, ENFORCER har tyvärr tvingats ställa in eftersom de krockat med en plogbil på väg till spelningen, och det är upp till britterna att värma upp publiken på egen hand. Det visar sig snart vara en ganska enkel uppgift då lokalen är proppfull med förväntansfulla människor, men jag tycker ändå att de gör ett bra jobb i sin roll som förband. Det skakas nackar, klappas händer och blir stundtals t o m lite allsång – ett betyg så gott som något för ett förband. Stämningen håller i sig även under pausen medan scenarbetarna ställer om för huvudakten, och jag kan notera att det är en ganska stor andel ungdomar och tjejer på plats. Jag är dessutom ganska ensam om att hylla mörkret i form av bandtröja från WATAIN i publikhavet. Det är i övrigt klassisk hårdrock som gäller som klädval, och det märks när det bryter ut spontan allsång till värmningsmusik av klassiker som IRON MAIDEN, KISS och THE CULT.

Bandet går sedan på till ett ganska mäktigt intro, och redan här avslöjas att det kommer bli en spelning på hög volym. Första låten är Raise The Flag, och i publiken vajar en australiensisk sådan. Volymen är inte hög – den är mördande, och det står genast klart att den här kvällen kommer att vara en överkörning. Bandet stampar obarmhärtigt gasen i botten och lättar bara på trycket i korta pauser mellan låtarna. Inledningen flyger fort förbi, och efter de tre öppningsspåren kan jag konstatera att det nästan bara är frontmannen Joel O’Keeffe som drar blickarna till sig. Han är en naturlig karismatisk ledare som helt enkelt suger in publiken i sin galna, halvnakna, svettiga uppgift för kvällen: att skaka Tyrol i grunden. Övriga bandmedlemmar gör sitt bästa, förstås, men det spelar ingen roll hur mycket basisten Justin Street helikopterbangar med huvudet, eller hur mycket gitarristen David Roads pumpar med näven – den naturliga fokalpunkten är just den ena av bröderna O’Keeffe (förutom Joel som sjunger och spelar gitarr så återfinns även Ryan på trumpallen).

"Diamond In The Rough handlar om fitta", skriker Joel och formar fingrarna till tecknet av en diamant inför det fjärde spåret. Publiken – såväl tjejerna som killarna på plats ikväll – svarar med ett glädjetjut och att härma fingrarnas tecken. Sen brakar låten igång, och där jag står gungar golvet så pass att jag knappt kan hålla kameran still i mina försök att fånga galenskapen på bild. Sen ökar bandet farten på galenskaperna, och vi får se Joel klättra runt och spela gitarr på bardisken vid utgången på Tyrol, i publikhavet samt stående på balkongräcket till andra våningen. Han halsar en halv flaska vin och öppnar ölburkar med huvudet innan han kastar dem i skvättande kaskader ut bland publiken, och domderar stora delar av de närvarande att klättra upp på varandras axlar med bandet ger oss adrenalinstinna versioner av bland annat Blond, Bad And Beautiful, Bottom Of The Well och No Way But The Hard Way.

Låtmaterialet är hämtat uteslutande från de senaste två skivorna, och det är nog smart. Visserligen skulle nog bandet kunna spela vad som helst en kväll som denna, men det blir extra drag när favoriter som Stand Up For Rock’n’Roll eller Born To Kill dyker upp. Bandets set är ganska kort, totalt dryga timmen innan de bryter, men det räcker gott. I ärlighetens namn undrar jag om band såväl som publik klarar mer i detta tempo, och att enbart ha en utdragen version av brottarhiten Runnin’ Wild som extranummer är helt rätt. De flesta i publiken går garanterat hem och längtar efter nästa chans att se bandet, och hoppas att Joel O’Keeffe talade sanning när han sa att de alltid ska komma tillbaka till Stockholm.

När jag halkar mig över parkeringen till bilen för att leta mig hemåt genom stan tänker jag spontant att det är bäst för honom att de kommer tillbaka, för det här vill jag se igen. AIRBOURNE live är ett av de svettigaste rock'n'roll-monster jag någonsin skådat!

Om jag höll hastighetsbegränsningarna på vägen hem?

Ingen aning. Både huvud och öron sjunger av den massiva volymen, och blodet kokade av adrenalin och upphetsning. Hem kom jag i alla fall, nynnandes på min personliga favorit Bottom Of The Well

Setlista (med reservation för fel mitt i kaoset):

Rise The Flag
Hellfire
Chewing The Fat
Diamond In The Rough
Blond Bad And Beautiful
Girls In Black
Bottom Of The Well
Cheap Wine, Cheaper Women
Born To Kill
No Way But The Hard Way
Too Much, Too Young, Too Fast
Stand Up For Rock'N'Roll


Extranummer: Runnin' Wild


Text och bild:
/Robert Gustafsson






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Nickrock | Datum: 2010-11-17 19:38:40

Tack för en grym återberättelse av en av dom bästa rock upplevelser jag varit med om! Vi håller tummarna för att dom kommer tillbaka! Rock on brother! \\.-.-.//
Namn: Chief Rebel Angel | Datum: 2010-11-19 21:37:52

Vassegod Nickrock, kul att du gillade den. Stay tuned! :)
Namn: Lemmy | Datum: 2010-11-23 10:44:09

Härlig recension! Det var nog det bästa jag sett live! Såg dom även som förband till motorhead -08, men det var inget mot detta!

Till startsida »