Skriven av: Fredrik Wassenius Läst: 1835 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Hellish rock tour - Arenan, Stockholm

Ett av de fetaste turnépaketen de senaste Ären rullade in i Stockholm och intog Fryshusets arena Lördagen den 12 December. SjÀlvklart var werock pÄ plats och tog tempen pÄ Axxis, Gamma Ray och Helloween.

För undertecknad var Helloween det första band jag riktigt idoliserade och började samla pÄ mig plattor av riktigt ordenligt. Som en riktig diskofil blev det allt frÄn studioalbumen till skumma japanutgÄvor. NÀr metal-legenden Kai Hansen lÀmnade bandet i slutet pÄ 80-talet och bildade sitt eget Gamma Ray fanns det plötsligt tvÄ grymma kraut-metal band att fröjda öronen med, sÄ sÄ himla ledsen blev jag faktiskt inte över det.

I början av 90-talet upptĂ€ckte jag sen Hellish Rock tour’s tredje akt Axxis, nĂ€r jag sĂ„g bandets video till Stay, don’t leave me snurra pĂ„ Headbangers Ball. Det var kĂ€rlek direkt och jag blev inte besviken pĂ„ bandets tidigare alster Kingdom of the night och II, Ă€ven om jag pĂ„ senare tid tycker bandet blandat och gett ganska friskt bland de album som kommit.

NÀr man fick reda pÄ att ovanstÄende tre band skulle turnera tillsammans var det ju inte utan att det kittlade lite skönt söderut. NÀr man senare började höra rykten om att Kai Àven eventuellt skulle gÀstspela i ett par gamla pumpaklassiker tillsammans med nya sÀttningen av Helloween gjorde det ju inte direkt saken sÀmre.
Det var med andra ord med oerhört stor förvÀntan jag Àntrade arenan för att avnjuta dessa tre klassiska tyska band.

Först ut var Axxis, dĂ€r vi naturligtvis lyckades missa de första lĂ„tarna pga olika omstĂ€ndigheter. Att bandet skulle börja spela SÅ tidigt hade jag inte rĂ€knat med. Hur som helst hann vi se runt 6 lĂ„tar med bandet och sĂ„ vĂ€rst mycket mer kan dom vĂ€l knappast ha spelat innan. Jag fick iaf avnjuta Kingdom of the night samt Living in a world och det rĂ€ckte lĂ„ngt för mig.
Bandet stod för kvÀllens stora överraskning, bÄde vad gÀller bandets framtrÀdande men ocksÄ mottagandet man fick. Större delarna av publiken valde faktiskt att vara dÀr i tid och avnjuta spelningen, man hÀngde ocksÄ med bra pÄ lÄtarna och sÄngare Bernard med manskap sÄg överförtjusta ut över responsen.
Vilket man ocksÄ tillkÀnnagav i det ihopknÄpade svenska talet som vÀl lÀt mer roligt Àn nÄgot annat.
Med pÄ scen hade man sÄngerskan Ana Mladinovici frÄn rumÀnska bandet Magica. Stundtals sÄg hon nÄgot malplacerad ut, som hon inte riktigt vÄgade leva ut och vara en del av bandet.
Gitarristen i bandet, Marco Wriedt, imponerade pÄ mig med sitt avslappnade spel som sÄg sÄ naturligt ut att man undrade om han gjort annat i sitt liv. Men Bernard, skippa din nÄgot omgjorda afrikanska myrsloksdans till nÀsta gÄng.

NÀsta band ut var Gamma Ray frontat av legenden Kai Hansen, ja Kai Àr för GR vad Steve Harris Àr för Maiden. Efter en nÄgot trevande inledning med Heaven can wait tog sig snabbt spelningen och vi bjöds pÄ en uppsjö av klassiker som Land of the free, Rebellion in dreamland, The Silence, Ride the sky samt allsÄngsklassikern Heavy Metal Universe.
Kai sken som en sol dÀr han sprang runt pÄ scenen och riffade i klassiskt tyskt maner.
I setet ingick sÄ vitt jag kunde höra endast tvÄ lÄtar frÄn nya skivan, vilket förvÄnade mig nÄgot dÄ band med nyslÀpp tenderar att vilja spela mÀngder av lÄtar frÄn sina senaste alster, som naturligtvis alltid Àr det allra vassaste i katalogen (ja enligt banden sjÀlva dÄ). Inte mig emot dock att man valde det hÀr upplÀgget dÄ LOTF-II inte riktigt satt sig för mig Àn. Personligen tyckte jag nog höjdpunkten var Rebellion in dreamland tillsammans med Ride the sky, en klassiker som alltid fÄr publiken och mig i extas.

Efter Gamma Ray var det sÄ dags för kvÀllens huvudband, Helloween. Jag hade innan varit orolig för Andi Deris röst, som jag var rÀdd inte skulle hÄlla riktigt. Detta efter att jag sett en livevideo frÄn början av turnen dÄ man framförde I want out som lÀt allt annat Àn bra. Min oro besannades vÀl inte direkt Àven om Andis röst stundtals inte klarade av de gamla Kiske-klassikerna. Speciellt Eagle fly free mÄste man nog droppa snart, den klarar han helt enkelt inte av.
Bandet inledde med en lĂ„t jag, trots över tio bevistade spelningar, aldrig tidigare hört. Megaklassikern Halloween, som faktiskt lĂ€t riktigt riktigt bra Ă€ven med Andi. Detta var dock inte enda udda numret man plockade fram utan vi fick Ă€ven höra March of time samt A tale that wasn’t right, lĂ„tar jag stĂ€ller mig mycket tveksam till om man framfört de senaste 15 Ă„ren. Men snĂ€lla Andi, A tale that wasn’t right Ă€r INTE en lĂ„t frĂ„n Keeper II. Och pĂ„ tal om det sĂ„ ser Andi ofta lite förvirrad ut och fastnar pĂ„ orden nĂ€r han skall presentera vissa lĂ„tar, han försöker snegla ned pĂ„ lĂ„tlistan framför fötterna utan att det skall synas, men det Ă€r vĂ€ldigt uppenbart att han inte Ă€r riktigt med. Men men, petitesser i sammanhanget.
Helloweens spelning bjuder ocksĂ„ pĂ„ lite underbar tysk humor nĂ€r man mitt i det förmodade trumsolot avbryter för en ”teaterförestĂ€llning” med Sascha, Andi och Markus, dĂ€r man med lustiga röster framför Smoke on the water.
Publiken tillĂ„ts sjunga refrĂ€ngen och gör det med bravur sĂ„ att det dĂ„nar inne i arenan. Det hela avslutas med att Weiki kliver in och helt sonika skjuter ner ensemblen dĂ„ han vill höra trumsolot. Ett alldeles för lĂ„ngt trumsolo som iaf jag blir heligt less pĂ„, men okej, men kommer undan tack vare det mycket ovĂ€ntade och synnerligen roliga ”teatermellanspelet”.
Även huvudbandet vĂ€ljer att dra ner pĂ„ antalet lĂ„tar frĂ„n sin nyligen slĂ€ppta Gambling with the devil. TvĂ„ lĂ„tar bjuds vi pĂ„, singeln As long as I fall, som tas emot vĂ€ldigt vĂ€l och som jag fĂ„r erkĂ€nna lĂ„ter mycket bĂ€ttre Ă€n albumversionen som jag sjĂ€lv tycker Ă€r rĂ€tt trist. Man spelar ocksĂ„ Bells of the seven hells som lĂ„ter helt okej, men inte lyfter taket direkt.
Som jag tidigare nÀmnde spelades ocksÄ Eagle fly free samt sjÀlvklart Dr.Stein som om det inte vore för den irriterande dyngpackade hÄrdrockaren framför mig, inneburit mycket större njutning.
Höjdpunkten under spelningen och för hela kvÀllen Àr dock sÄklart sista extranumren dÄ vi till tonerna av Future World fÄr se bÄde Gamma Ray och Helloween Àntra scenen. Publiken blir riktigt sjövilda och alla pÄ scenen ser lyckliga ut. Vi bjuds pÄ de tvÄ bÀsta versionerna av dessa lÄtar jag hört sen -93 dÄ jag sÄg Helloween med Kiske i Stockholm. Andi och Kai delar pÄ de vokala insatserna och vi bjuds ocksÄ pÄ lite klassiskt gitarrharmoni mellan Kai och Weiki som man definitivt inte sett sen det glada 80-talet.
En vÀrdig avslutning som fÄr mig att gÄ ifrÄn spelningen med ett leende pÄ lÀpparna.

Sammanfattningsvis var det en bra spelning, inte nÄgon av de bÀsta jag sett, dock helt klart en av de bÀsta med Helloween sen Andis intÄg. Axxis stod, som jag redan nÀmnt, för kvÀllens överraskning. Men det var nog ÀndÄ Gamma Ray som gjorde bÀsta spelningen. Se dÀr, dÄ har jag nÀmnt alla banden i positiva ordalag och med det avslutar vi den hÀr recensionen.

Fredrik Wassenius
2007-12-10






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »