Skriven av: Fredrik Sandberg Läst: 1794 ggr. Kommenterad: 2 ggr.


Intervju med Jonny Davy frÄn JOB FOR A COWBOY

WeRock har haft nöjet att ta ett grundligt snack med sÄngaren Jonny Davy frÄn stenhÄrda dödsmetall-akten JOB FOR A COWBOY, alldeles innan bandets gig pÄ Sticky Fingers i Göteborg den 28/11. Bland Àmnena som avhandlades Äterfanns (bland mycket annat) svenskt vintervÀder, framtida skivplaner, halsinfektioner, galna fans och tape trading...

Det Àr en andfÄdd och trots vinterkylan aningen svettig WeRock-reporter som trillar in pÄ Sticky Fingers prick halv fem pÄ söndag eftermiddag, vilket Àr den utsatta tiden för intervjun med Jonny Davy, sÄngare i Arizona-bördiga JOB FOR A COWBOY. Anledningen till den knappa tidsmarginalen Àr den svenska kollektivtrafikens totala oförmÄga att förutse att vintern skulle komma Àven detta Är. Följaktligen inleder jag mitt och Davys samtal med att frÄga hur en Arizona-bo trivs i det svenska vinterklimatet?
   - Det Ă€r fruktansvĂ€rt, muttrar sĂ„ngaren och huttrar till. Förmodligen underlĂ€ttar det inte för honom att hĂ„lla sig varm att vi genomför intervjun stĂ„endes i trapphuset backstage. Anledningen till detta Ă€r att TRIGGER THE BLOODSHED (som tillsammans med likaledes brittiska ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY Ă€r med som support pĂ„ ”Ruination”-turnĂ©n) soundcheckar precis nu, vilket gör att de mer uppvĂ€rmda delarna av Sticky Fingers inte lĂ€mpar sig sĂ€rskilt vĂ€l för ljudupptagningar.

Deathcore eller dödsmetall?
För att fÄ honom att glömma kylan styr jag in samtalet pÄ mer relevanta Àmnen Àn vÀdret. Jag konstaterar att det pÄ fanforum runt om pÄ nÀtet pÄgÄr en rejÀl debatt om JFAC Àr deathcore eller dödsmetall. Enighet verkar dock rÄda om Äsikten att deathcore Àr nÄgot att se ner pÄ. Varför Àr distinktionen sÄ viktig för vissa fans, och hur ser bandet pÄ sin egen eventuella etikett?
   - Jag skulle vĂ€l sĂ€ga att...eh... Anledningen till att frontmannen kommer av sig Ă€r att lyset i trapphuset hĂ€r slocknar. Vi enas om att strunta i det och kör vidare, vilket alltsĂ„ leder till den smĂ„tt surrealistiska situationen att vi stĂ„r i nĂ€ra pĂ„ totalt mörker under resten av vĂ„rt samtal. Davy börjar om:
   - Vi startade definitivt som ett deathcore-band, med ”Doom”-EP:n, men sedan tycker jag att vi har utvecklats mot ett mer traditionellt dödsmetallband. Personligen har jag inga problem med etiketter. Det finns sĂ„ mycket olika musik idag, och etiketter hjĂ€lper folk att hitta sĂ„dant de gillar och undvika sĂ„dant de inte gillar. HĂ€r frĂ„gar jag ifall det varit ett medvetet stilbyte, och fĂ„r till svar att det inte alls Ă€r fallet.
   - Nej, det Ă€r definitivt frĂ„gan om naturlig utveckling. Jag menar, vi var typ 16 bast nĂ€r vi skrev ”Doom”-EP:n. Ens musiksmak förĂ€ndras med Ă„ldern, samt i och med att man upptĂ€cker ny musik. Dessutom innebĂ€r medlemsbyten i bandet ocksĂ„ att inriktningen pĂ„verkas. Jag pĂ„pekar att oavsett vad man sĂ€tter för etikett pĂ„ förra Ă„rets giv ”Ruination”, innebĂ€r skivan onekligen ett aningen nytt sound för sydstatarna. Beror detta verkligen bara pĂ„ att bandet blivit tvĂ„ Ă„r Ă€ldre sedan 2007 Ă„rs ”Genesis”?
   - AlltsĂ„, vi vill inte ge ut samma skiva om och om igen. MĂ„nga dödsmetallband gör det, och det funkar bra för flera av dem. Jag Ă€lskar till och med vissa av dem, men vi sjĂ€lva vill Ă€ndĂ„ fortsĂ€tta utvecklas. Davy fĂ„r frĂ„gan ifall det tillkommit nĂ„gra nya bandinfluenser som pĂ„verkat riffandet pĂ„ ”Ruination”, men han Ă€r tveksam. Alla i bandet lyssnar pĂ„ olika saker, förklarar han, men gemensamt har vi vĂ€l att vi alltid varit stora fans av DECAPITATED, NAPALM DEATH och MISERY INDEX.
   Jag och Jonny enas om att det bara Ă„terfinns respektabla band pĂ„ den listan, innan jag passar en frĂ„ga frĂ„n en WeRock-lĂ€sare till honom: Lyssnar du nĂ„gonsin pĂ„ er egen musik, och om du gör det, nĂ€r skulle du i sĂ„ fall sĂ€ga att den passar bĂ€st?
   - Det kĂ€nns konstigt att ens tĂ€nka pĂ„, skrockar han. AlltsĂ„, det hĂ€nder. NĂ„gon gĂ„ng ibland vill man höra vad man skapar, men det Ă€r inte sĂ€rskilt ofta; sĂ€rskilt inte tiden strax efter att en platta Ă€r fĂ€rdig. HĂ€r pĂ„pekar jag att det nu har gĂ„tt ett Ă„r sedan ”Ruination” kom ut. Alla band brukar vid varje skivslĂ€pp sĂ€ga att den aktuella plattan Ă€r deras bĂ€sta. Hur ser sĂ„ngaren pĂ„ deras senaste alster, nu sĂ„ hĂ€r med lite distans till det?
   - Bra frĂ„ga... Jag gillar verkligen hur bandet har utvecklats, och sĂ€ttet vi strukturerat lĂ„tarna pĂ„. Jag tycker faktiskt Ă€rligt att det Ă€r vĂ„r bĂ€sta skiva. Sedan Ă€r det klart att vi hade kunnat ha mer tid att jobba pĂ„ vissa lĂ„tar, och sedan tycker jag Ă€ven att skivan kunnat vara bĂ€ttre rent produktionsmĂ€ssigt. Jag hade gĂ€rna sett ett aningen mer organiskt och rĂ„tt sound.

Turnélivet sÄllar ut de icke lÀmpade
HĂ€r glider vĂ„rt samtal över till turnĂ©liv och konserter. Jag konstaterar att det – ifall man skall tro de intervjuer och konsertrecensioner man lĂ€ser – verkar kunna gĂ„ vilt till pĂ„ spelningar med JFAC. Jag har till exempel hört talas om saker som kastas upp pĂ„ scen för att sedan komma i retur. Är det ofta stökigt pĂ„ bandets gig?
   - Ah, det dĂ€r. Du tĂ€nker pĂ„ turnĂ©n vi gjorde med GWAR. DĂ€r Ă€r det ju alltid rĂ€tt mĂ„nga hĂ€cklare i publiken, men samtidigt Ă€r det jĂ€kligt kul och oftast riktigt bra spelningar. En kvĂ€ll var jag dock lite vĂ€l full, och hamnade kanske i en smula trubbel. GWAR var hur som helst en hĂ€ftig turnĂ© med grymt gensvar, precis som den hĂ€r har varit bra.
   SĂ„ngaren konstaterar att bandet nu annars lĂ€ngtar en smula efter att komma hem till Staterna och spela igen; det var lĂ€nge sedan de var dĂ€r. HĂ€r undrar jag om det finns nĂ„gra tydliga skillnader mellan den amerikanska publiken och den europeiska?
   - Den europeiska publiken rör sig kanske inte lika mycket, utan stĂ„r mer still. Å andra sidan har de mer respekt för banden. Man mĂ€rker att de Ă€r mer uppmĂ€rksamma, att de kan lĂ„tarna bĂ€ttre och verkligen Ă€r dĂ€r för att se banden. I USA Ă€r det mer det sociala evenemanget som Ă€r grejen. Man gĂ„r ut en fredag- eller lördagkvĂ€ll, blir full och lever om litegrann. Publiken dĂ€r har oftast riktigt roligt, men bryr sig kanske inte lika mycket om vilka band det Ă€r som lirar.
   Sydamerika dĂ„, undrar jag? En WeRock-lĂ€sare har nĂ€mligen bett mig frĂ„ga ifall det rykte som utmĂ„lar den sydamerikanska publiken som helvild stĂ€mmer. HĂ€r gĂ„r Davy igĂ„ng ordentligt:
   - Verkligen! Det Ă€r ocksĂ„ en av vĂ„ra favoritturnĂ©er bland de vi gjort, det glömde jag sĂ€ga. Sydamerika Ă€r ett aningen oförutsĂ€gbart och... instabilt stĂ€lle, och kan ibland verka lite skrĂ€mmande. Showerna dĂ€r Ă€r dock helt galna! Jag tror att en av anledningarna Ă€r att publiken verkligen Ă€r tacksam för att man kommer dit, och vill visa det. Det Ă€r vĂ€ldigt ovanligt att band besöker Sydamerika, dĂ€rför blir de sĂ„ glada nĂ€r man gör det.
   JFAC Ă€r ett flitigt band som spenderar oerhört mycket tid i turnĂ©bussen, och under den nu pĂ„gĂ„ende resan lever de dessutom tĂ€tt inpĂ„ tvĂ„ andra gĂ€ng som ocksĂ„ packar gott om attityd. Hur gĂ„r det att komma överens; blir det aldrig slitningar?
   - AlltsĂ„, de som inte pallar att turnera har liksom redan sĂ„llats bort vid det hĂ€r laget. SĂ„ fort ett band kommer sĂ„ lĂ„ngt att det blir mycket giggande, kommer de som inte Ă€r lĂ€mpade för det hĂ€r livet att sluta eller kickas ut. DĂ€rför Ă€r det egentligen bara folk med som funkar i de hĂ€r sammanhangen, sĂ„ det brukar gĂ„ bra.
   Det sĂ„ngaren sĂ€ger lĂ„ter nĂ€stan för bra för att vara sant, varför jag Ă€r ovillig att slĂ€ppa Ă€mnet helt. Även om det gĂ„r bra att komma överens Ă€ven under flitigt turnerande, mĂ„ste det vĂ€l Ă€ndĂ„ finnas andra problemomrĂ„den. Är det verkligen alltid kul, eller hĂ€nder det att man ibland frĂ„gar sig sjĂ€lv ”Vad hĂ„ller vi pĂ„ med”? Vad mĂ„ste man försaka?
   - Det dĂ€r Ă€r lite lustigt. NĂ€r man Ă€r ute pĂ„ turnĂ© lĂ€ngtar man hem, men sĂ„ fort man Ă€r hemma vill man ut och spela; man blir aldrig riktigt nöjd. Sedan Ă€r det sĂ„ klart jobbigt att hĂ„lla relationer med vĂ€nner och familj igĂ„ng nĂ€r man Ă€r borta sĂ„ mycket, och det dĂ€r med nĂ„got slags bĂ€ttre hĂ€lft Ă€r tĂ€mligen tvĂ€rkört. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga. Vi fĂ„r resa vĂ€rlden runt, och folk betalar för att se oss göra nĂ„got som vi Ă€lskar.

Framtidsplaner
HĂ€r smĂ„pratar vi en stund om högt och lĂ„gt. Jag undrar ifall den behornade figuren pĂ„ bandets skivomslag hĂ„ller pĂ„ att bli nĂ„got slags bandmaskot, och Davy menar att det liksom blivit sĂ„: ”Det Ă€r lite som vĂ„r version av IRON MAIDENs Eddie”. Vi snackar lite om videon till titelspĂ„ret ”Ruination” frĂ„n senaste plattan, och jag fĂ„r höra att konceptet att anvĂ€nda gamla journalfilmer och propagandafilmer frĂ„n kalla krigets dagar var bandets egen idĂ©. Det hela rimmar bra med temat i lĂ„tens text, och dĂ„ budgeten Ă€ndĂ„ var tĂ€mligen begrĂ€nsad var det ett smidigt sĂ€tt att skapa videon pĂ„.
   Efter ett par minuter kommer vi in pĂ„ bandets framtidsplaner, och jag undrar om det finns en ny skiva med bland dessa?
   - Jepp, det gör det. Efter den förestĂ„ndande USA-turnĂ©n Ă€r det dags. Vi snackar lite löst om att slĂ€ppa en EP inom kort, men oavsett vilket skall en fullĂ€ngdare spelas in i sommar. Förhoppningsvis kan den komma ut framĂ„t september-oktober nĂ„gon gĂ„ng. Än sĂ„ lĂ€ngre har vi mest brottstycken av lĂ„tar, men sĂ„ fort vi kommer hem igen och Ă€r lediga Ă€r det dags att sĂ€tta tĂ€nderna i lĂ„tskrivandet pĂ„ allvar.
   Jag frĂ„gar sĂ„ngaren ifall han redan nu kan sĂ€ga nĂ„got om den musikaliska inriktning bandet kan tĂ€nkas ta pĂ„ den kommande skivan. Han skrattar till och konstaterar att han fĂ„tt frĂ„gan förut, men att det Ă€nnu Ă€r för tidigt att sĂ€ga nĂ„got om det. DĂ„ undrar jag istĂ€llet ifall JFAC i sin framtidsplanering har nĂ„gra festivalbesök inplanerade för Sverige? Bandet var ju inbokat för 2008 Ă„rs Metaltown, men fick stĂ€lla in.
   - Ja, just det
 Jag minns det dĂ€r, jag hade en riktigt ruskig halsinfektion sĂ„ vi fick stĂ€lla in ett par gig. Bandet körde till och med en instrumental show, pĂ„ Tuska-festivalen tror jag det var; det var lite udda. Jag hoppas naturligtvis att vi kan komma tillbaka till Sverige och köra nĂ„gon festival vid tillfĂ€lle. Som det ser ut blir det dock inget sĂ„dant besök nu under sommaren 2011, men nĂ„gon gĂ„ng efter det, kanske.

Den nya tidens band
Det börjar nÀrma sig dags att avrunda vÄrt samtal, varför jag frÄgar frontmannen ifall han vill hÀlsa nÄgot till fansen innan vi avslutar?
   - Visst. Ladda ner vĂ„r skiva, och om ni verkligen gillar den, kanske ni till och med kan tĂ€nkas köpa den. Vill ni inte det Ă€r det lugnt, vi Ă€r helt okej med illegal nerladdning. SĂ„ngaren berĂ€ttar att han sjĂ€lv mer eller mindre fĂ„tt lĂ€gga ner det dĂ€r med en fysisk skivsamling. Det faktum att han varit pĂ„ resande fot större delen av de senaste sex Ă„ren har liksom dödat det konceptet; istĂ€llet har han en gigantisk hĂ„rddisk med en massa musik pĂ„.
   ApropĂ„ det dĂ€r med nya tekniska möjligheter konstaterar jag att JFAC varit flitiga i sitt anvĂ€ndande av ”nya media”. Bandet fick t.ex. sitt break genom MySpace, och vĂ€rvade trummisen Jon ”The Charm” Rice via Blabbermouth och YouTube. Är detta en medveten strategi, att interagera med omvĂ€rlden via sĂ„dana kanaler, eller har det bara blivit sĂ„? Davy skrattar, och konstaterar att sĂ€ttet Rice vĂ€rvades pĂ„ var ett resultat av omstĂ€ndigheterna:
   - Det fanns ingen i Arizona som kunde trumma Ă„t oss, sĂ„ vi tĂ€nkte att Ӏh, vad fan, vi frĂ„gar via nĂ€tet” och sĂ„ körde vi ansökningar via YouTube. Det funkade ju bra, visade det sig. NĂ€r det gĂ€ller den dĂ€r nĂ€tgrejen i övrigt Ă€r det inte som om vi direkt anstrĂ€ngde oss... En hel del mĂ€nniskor verkar ha uppfattningen att vi horade ut oss till internet, men egentligen lade vi bara upp ett par lĂ„tar och sedan small det till.
   Vi diskuterar en stund hur dagens musik Ă€r mycket mer tillgĂ€nglig Ă€r nĂ„gonsin tidigare. Tape trading-eran Ă€r uppenbarligen över, konstaterar Jonny, och menar att det Ă€r fantastiskt att man nu har allting tillgĂ€ngligt bara ett par knapptryck bort: Tape trading och internet Ă€r egentligen precis samma sak – minus vĂ€ntandet...
   Vi enas om att hur mycket vi Ă€n respekterar tape trading-fenomenet (vilket vi gör) har vi svĂ„rt att se nĂ„gra nackdelar med dagens teknik för musikutbyte jĂ€mfört med det som varit. PĂ„ denna not av samförstĂ„nd avslutar vi intervjun, och jag tackar Davy för hans tid samt önskar bandet lycka till med kvĂ€llens gig. Det Ă€r dags för sĂ„ngaren att lĂ€mna trapphusets mörker och instĂ€lla sig i rampljuset...


/ Fredrik Sandberg

LÀs ocksÄ:
Recensioner frÄn konserterna i Malmö och Göteborg





Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Oskar | Datum: 2010-12-08 22:56:34

Haha gillade intervjun skarpt. verkar vara en rolig mÀniska.
Namn: Fredrik | Datum: 2010-12-11 12:54:03

OSKAR // Ja, Jonny var en trevlig och vÀldigt "lÀttpratad" herre!

Till startsida »