Skriven av: Robert Gustafsson Lst: 1894 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Intervju med Snicken, STONEWALL NOISE ORCHESTRA, december 2010

Jag gillar musik. Jag gillar framförallt bra musik, och då och då stöter jag på nya bekantskaper som jag liksom med en gång vet att jag kommer gräva vidare i, vet att jag kommer leta mig bakåt eller framåt i ytterligare skivor förutom den jag just upptäckt. Senast i den raden är svenska STONEWALL NOISE ORCHESTRA, vars tredje platta ”Sweet Mississippi Deal” jag recenserade nyligen. Bandets kombination av sväng och tyngd tilltalar mig, och nyfikenheten på bandet blev inte mindre av forskande på hemsidan.

Sagt och gjort, en kall fredag slog jag en signal till bandets gitarrist. Stockholm bjöd på -9 grader, men givetvis var det värre i Dalarna med -12. Efter lite småprat om loggor och väder så ramlade vi in på själva anledningen till samtalet. STONEWALL NOISE ORCHESTRA!

Tjena Snicken, gitarrist i STONEWALL NOISE ORCHESTRA. Vilka är ni?
Ja… vi är väl fem rätt avslappnade snubbar från Borlänge som gillar när det svänger, helt enkelt. Vi startade bandet på hösten, tidiga vintern 2004, men musikscenen i Borlänge är inte så stor så vi hade stött på varandra lite innan. Det går liksom lite i sicksack, att spela i band i en mindre stad sådär.

Så klart. Hur kom ni ihop då, efter sicksackandet?
Det var faktiskt i samband med en privat fest, på Halloween där, 2004. Vi spelade på den, och på den vägen är det!

Som vanligt alltså, livet har en tendens att slingra runt. Hade ni namnet med en gång då? Det sticker ju ut, tycker jag!
Hahaha, ja – alla stavar fel och har sig. Hopplöst ibland! Det verkar bli mest förkortning som S.N.O, och det är ju okej. Det finns dock ingen kul anekdot om hur namnet kom till, det var mest så att vi satt och lekte med ett gäng ord. Vi ville alla ha med ”orchestra” eftersom det låter coolt och lite gammaldags, men annars blev det bara som det blev, kan man säga.

Ja, helt klart är ordet orchestra underrepresenterat i hårdrockssammanhang. 2004, det är ju dryga sex år sen nu… vad var tanken och målet med bandet – och har ni nått fram?
Hmmm… vi sa redan från början att hela grejen var att vi skulle ha roligt. Vi kör så länge det är kul, och dyker det upp spännande erbjudanden och möjligheter på vägen är väl det bra, men känslan får aldrig försvinna. Det är det viktigaste. Jag tror att det finns en stor risk om man börjar sätta upp massor av mål, att man aldrig blir nöjd nästan oavsett vad som händer. Det finns inget självändamål i att lyckas, vi skulle inte fixa att ha det så i bandet.

Två av medlemmarna är familjefäder nu, men vi har ändå aldrig behövt försaka något. Det krävs ibland lite mer planering men om man har det, samtidigt som det verkligen är kul så funkar det bra att kombinera sånt, verkar det som.

Okej. Tredje given ”Sweet Mississippi Deal” är rykande färsk, och har fått rätt bra kritik i branschpress och media. Läser man såna grejer som artist?
Givet! Direkt, man är ju nyfiken, och får man en eller ett par positiva recensioner blir man peppad av det, förstås. Skulle den vara dålig får man istället se det som att det är en människas synpunkt… det gäller att välja så det passar en själv, helt enkelt, hahahahaha!

Hahaha, ja, det förstås. Vad tycker ni själva då, är ni nöjda med plattan eller finns det en massa grejer som bara ni hör eller skulle vilja ända på så här i efterhand?
Nja… alltså, det är det viktigaste egentligen, att vi gillar det vi gjort. Och det gör vi, jag får säga att på det hela taget är vi riktigt nöjda med plattan – speciellt med tanke på de medel vi haft, budgetmässigt och andra förutsättningar. Visst finns det alltid småsaker som man hör såhär i efterhand, men skivan är inspelad och producerad helt av oss själva, och sen har vi haft hjälp av Robert Ekholm för mastring och så. Man kan nog inte göra den perfekta plattan, om man skulle lyckas med det är det ju liksom slut sen. Varför skulle man fortsätta om man redan gjort något fulländat?

Jo det har du rätt i. Jag intervjuade Zakk Wylde tidigare i år, och han ondgjorde sig bland annat över GUNS’N’ROSES senaste platta ”Chinese Democracy”, och kunde inte förstå vad man pysslar med när man filar på en skiva så länge.
Exakt. Jag tror det är grymt svårt att bibehålla den där känslan om man fixar och trixar med ljudet och andra effekter hur mycket som helst. Och det är en kombination av fett ljud och just den feelingen man vill åt.

Känslan. Fast är inte det lite svårt när man producerar själv? Jag menar, halva grejen med en producent verkar vara att få ett bollplank och en pådrivare som verkligen kramar ur det mesta ur alla. Hur löste ni det när ni körde själva?
Jo, det är klart. Så är det. Jag tror att vi har ganska bra självkännedom, och de flesta av oss kunde känna att ”fan, det där kan jag göra bättre”, men det är nog en lite längre väg att gå. En erfaren producent kan hjälpa en att snabbare komma fram, att plocka ihop delar av de idéer som bandet har till en fungerande låt. Nu har vi fått pressa och pusha varandra, och dessutom har vi haft en del bollplank i killen som skötte mastringen, Robert. Det funkar.

Helt klart. ”Sweet Mississippi Deal” är tredje given, hur tycker du att ni har utvecklats som band sen starten?
Oj. Bra fråga. Alltså, vi har ju ingen masterplan innan vi går in och ska göra en skiva, inget ”nu vill vi att det ska låta åt det här hållet”, utan vi har en knippe slasklåtar. Sen väljer vi de som känns bra och roliga att spela. Det skevar och drar kanske en del, men i slutändan blir det STONEWALL NOISE ORCHESTRA av alltihop. Det som kanske har hänt med tiden är att vi har hittat just det där, det som får det att låta just så. Vår själ, kanske man kan säga.

Dessutom har ju bandet som sådant utvecklats om man ser till samspelet. Förståelsen för vad de andra försöker beskriva är större, och vi har liksom hittat rollerna.

Det kan jag tänka mig. Just rollerna är ju intressanta, hur ser de ut?
Nja, det är jag och trummisen som gör musiken, men alla bidrar med sitt på olika sätt.

Så, vem är bandets clown?
Hahahaha, ja, det värsta är att frågar du de andra säger de säkert att det är jag. Jag hävdar förstås att det inte är så. Ska vi säga basisten? Vår linslus som är i mitten av promobilden?

Haha, helt klart. Det säger vi! Okej, tillbaka till skivan. Ni har en hel del roliga detaljer som framträder efter ett gäng lyssningar. Jag tänker till exempel på den svenska versen i Black Cat Bone eller den distade sången i I Am. Hur blir sånt till, är det en medveten tanke eller bara resultatet av för många folköl i studion?
Hehe… nä, men ibland kan man känna att det är dags för nya ljud, helt enkelt. Det är skillnad live, då har man ett helt band med fet utrustning och hela klabbet som kan spela, när det är skiva måste det till lite variationer sådär för att man ska orka lyssna. Det förlänger nog livslängden en stund i alla fall!

Jo, det håller jag med om. Det verkar förresten som om er musik funkar väldigt bra live också. Jag har läst en del om er spelning på Rockkryssningen senast, och det verkar ha varit populärt!
Ja, men det är en annan grej. Robban, han som fixade ljud på skivan, var med oss då också och körde ljud, och det blev så jäkla bra! Jag är också helt säker på att vi är bättre live än på skiva, tror jag. Hahaha, jag är helt säker, tror jag!

Hahaha… ja, det var tydligt och bra! Jag såg att ni ska på en vända ner mot Europa i början av året med bland annat Tyskland på menyn, och att ni verkar spela en del på East Coast MC:s samlingar. Finns det fler planer?
Nä, det ligger lite lösa smågig här och där. Tyskland ska bli skitkul, tyvärr kommer inte Robban med oss för att fixa ljudet. Han får inga pengar för det, och det är synd. Hade vi råd skulle vi ha med honom direkt, men alla måste ju betala hyran…

Dessutom spelar vi lite på MC-träffar sådär. Det är kul, bra folk som tar emot oss bra. Sångaren och trummisen är gamla hojåkare, och det har liksom blivit ringar på vattnet av det där. Vi började en gång i tiden, och sen får vi komma tillbaka… men, det gör vi gärna. Roliga spelningar, och en bar som aldrig stänger!

Bra så. Jag lade märke till att ni bytt skivbolag mellan varje släpp också. Nu senast var det Transsubstance… har ni ”hittat hem” nu?
Jo, kanske. Jag stannar gärna kvar på Transsubstance i alla fall. Bra folk och bra uppbackning, tycker jag.

Finns det fler planer i så fall? Utgivning på vinyl, kanske?
Du, det vore fan guld! Jag skulle vilja se alla våra plattor på vinyl! Det är ju grejen, det är liksom inte på riktigt förrän man har en skiva på vinyl. CD är okej, men inte samma sak.

Ja, eller en liveskiva kanske?
Hehe… nu snackar vi. En dubbellive på vinyl, med utvikningsomslag! Fast det vore riktigt fränt med en liveskiva, det finns lite inspelat material faktiskt, men det har vi inte gjort mycket av. Vi gjorde en återpress av första skivan, och då la vi några livespår som bonusmaterial bara. Annars vore det som sagt kul, energin kommer nog fram för oss på ett annat sätt.

Tja, men vafasen.. det är ju jul. Då får man önska sig saker! På tal om det, om du fick önska dig lite saker under 2011 för er del, vad skulle det vara?
Jag skulle jävligt gärna göra en förbandsturné, med ett band man verkligen gillar. Det skulle vara ett bra sätt att komma ut på bredare front. Några festivaler vore också fint.

Om du tvingas välja då… ska vi säga antingen en liveskiva på vinyl eller förband till BLACK LABEL SOCIETY?
Ghaaaaaa…. Vafanken… kan man inte få båda? Det är ju ändå jul? Hahaha

Hahaha… ja, okej då. Vi säger väl så. Men bara om du kan berätta vad som varit bäst under det gånga året 2010!
Vaddå, musikmässigt eller annars?

Både och!
Oj… jag har faktiskt mest lyssnat på gammal musik. Bluestolvor! Och WOLFMOTHERs ”Cosmic Egg”, den har rullat en hel del… annars var det absolut bästa när vi åkte på semester till USA, jag och tjejen och brorsan. Vi letade oss fram i Robert Johnssons fotspår, du vet han som enligt legenden gjort en deal med djävulen vid den där korsningen i Clarksdale. Besökte alla hans tre (!) gravstenar och lyssnade på gammal deltablues. Vi hade faktiskt en låt på första plattan som hette Going To Clarksdale, så det var fint att vara där. Det gör jag gärna om!

Ja, det kan jag tänka mig. Det sätter förresten lite perspektiv på texten i Black Cat Bone från nyaste plattan också.
Precis!

Okej. Du, tack för pratstunden. Hoppas ni får önskningarna att gå i lås nu, utan att behöva sälja er själ…
Tack själv, vi hörs!

/ Robert Gustafsson

 

Läs också:
Recension av ”Sweet Mississipi Deal”





Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »