Skriven av: Martin Bensch Lst: 1820 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


NAPALM DEATH, The Rock i Köpenhamn 8/2 2011


När Mark ”Barney” Greenway vrålar rakt ner i mikrofonen, och med sitt kroppsspråk signalerar att här står en arg man har jag svårt att tro att detta är den vänlige, engagerade man jag satt mitt emot en timme innan konserten. NAPALM DEATHs frontman har, likt bandets musik, inga mellanlägen och Barney förkroppsligar begreppet total inlevelse på ett absolut briljant sätt. När han inte gallskriker är det inte så att han tar det lugnt – han är väldigt påtagligt inne i musikens kakofoni – och det på ett sätt som verkligen imponerar.


NAPALM DEATH bär, kanske en smula ofrivilligt, ett oerhört stort bagage i form av trovärdighet inom grindcore. Att bandet ofta attribueras för att ha skapat genren nästan på egen hand, samt bandets numera 30 år långa karriär förpliktigar till en hel del. Det gör bandet – röjet är påtagligt, men något annat hade jag i och för sig inte förväntat mig, vi pratar ju ändå om grindcore. Men bandet uppvisar också en glöd och engagemang i framförandet av låtarna. Shane Embury, den av medlemmarna som varit med längst (1987), gitarristen Mitch Harris och trummisen Danny Herrera (även i utmärkta ANAAL NATHRAKH) öser verkligen på i låtarna. Men det är ändå Barney som blir tungan på vågen för bandet ikväll.

 


NAPALM DEATH har en oerhört stor produktion i ryggen, och jag hade gärna sett att bandet spelade längre än den dryga timmen vi nu får. Jag är ändå väldigt nöjd med bandets låtval som den förstagångslyssnare jag är rent konsertmässigt. Man kör såklart klassiker som Scum, Control, M. A. D och You Suffer från 1987 års debutplatta, men matar också på med favoriterna Continuing War On Stupidity, On The Brink Of Extinction, Lucid Fairytale och When All Is Said And Done.

Publiken, stor för att vara en tisdagskväll, är verkligen på – det moshas i varenda låt bandet framför.

Organisk och spontan är två ord som ofta dyker upp när Barney pratar om hur han vill att NAPALM DEATH ska vara – att han verkligen menar detta är påtagligt. Bandet är inte det tajtaste i världen – och i det här fallet gillar jag det. Det är inte så att man, så vitt jag kan avgöra, spelar fel – men det finns ett driv och ett rått punkigt sväng i bandets framförande som jag verkligen faller för.

Jag hade stora förväntningar på kvällens konsert, och när jag går nerför Ströget till Köpenhamns Huvudbanegård är jag väldigt nöjd med vad jag upplevt – rå, punkig grindcore framförd med engagemang och känsla. I NAPALM DEATHs fall räcker detta väldigt långt.



/ Martin Bensch






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »