Skriven av: Martin Bensch Läst: 2173 ggr. Kommenterad: 2 ggr.


Copenhell Festival 2011, Köpenhamn

Att det verkligen har saknats en renodlad metalfestival i Danmark blev uppenbart nÀr ca 10.000 metalheads vallfÀrdade till RefshaleÞen, ett gammalt industriomrÄde i Köpenhamn. Med namn som OPETH, KORN, JUDAS PRIEST, MORBID ANGEL och mindre akter som THE BURNING, PROTEST THE HERO och KVELERTAK blev helgen en vÀldigt lyckad tillstÀllning!

Dag 1

Vi anlĂ€nder till omrĂ„det i god tid tills dess att KYUSS LIVES! ska spela - bara för att fĂ„ reda pĂ„ att John Garcia sitter pĂ„ en flygplats under strejk i Kanada och att bandet tvingas stĂ€lla in - i sanning bittert för mĂ„nga - och bittert blir det Ă€ven nĂ€r ”ersĂ€ttarna” ARTILLERY gĂ„r pĂ„. MĂ€rkligt nog tycks publiken inte bry sig nĂ€mnvĂ€rt trots att vi pratar om en övergĂ„ng frĂ„n kultförklarad stonerrock till tredje klassens thrash. För ARTILLERY Ă€r i sanning inget bra band, och jag tröttnar efter ungefĂ€r tre lĂ„tar. Inte den bĂ€sta inledningen pĂ„ festivalen, och jag tycker aningens synd om arrangörerna, för att inte tala om alla de som hade velat se KYUSS LIVES!.

Mitt nÄgot lÄga humör Àr dessbÀttre övergÄende för det tar bara nÄgra takter av THE BURNINGs konsert sÄ lyfts livsandarna. Danskarnas dödsinfluerade thrash Àr inte speciellt spÀnnande pÄ skiva (det lilla jag hört) men live kommer verkligen bandet till sin rÀtt. Det lÄter verkligen bra om kvartetten som anförs av en minst sagt taggad Johnny Haven som tar i frÄn fotsulorna och snabbt fÄr publiken med pÄ noterna. Rent musikaliskt lÄter det verkligen tajt - trummisen Tobias Host, konstant leende gitarristen Alex Kjeldsen och basisten Tobias Nefer spelar verkligen som en enhet och det röjs friskt i publiken. Att solen kommer fram lagom tills att bandet börjar gör ju inte saken sÀmre.


Raskt och stort hopp frĂ„n tvĂ„taktsmatande till ett av klotets bĂ€sta band OPETH visar ju pĂ„ bredden pĂ„ festivalen. OPETH Ă€r ett band som det egentligen inte Ă€r helt bra att se pĂ„ festivaler - inte pĂ„ grund av att bandet spelar sĂ€mre, utan för att speltiden pĂ„ dryga timmen Ă€r pĂ„ tok för kort. Men bandet lĂ„ter precis sĂ„ förbryllande bra som de brukar nĂ€r de stampar igĂ„ng med The Grand Conjuration frĂ„n ”Ghost Reveries”. Att bandet har en lĂ„tkatalog som fĂ„r i alla fall mig att i det nĂ€rmaste dregla gör det alltid intressant att se vilka lĂ„tar bandet vĂ€ljer att köra. NĂ€r de gĂ„r vidare med Deliverance kan jag bara konstatera att det Ă€r en stark öppning - exstasen inför den synnerligen rytmiska slutdelen av lĂ„ten Ă€r pĂ„taglig. Att se ett band vars musik inrymmer bĂ„de blastbeats som i The Lotus Eater och mycket mer vĂ€na tongĂ„ngar som inledningen av Face Of Melinda gĂ„ hem hos publiken Ă€r riktigt kul att se. Varenda ton spelas med övertygelse, och det skadar ju inte att Mikael Åkerfeldt Ă€r pĂ„ ett sĂ€llsynt komiskt humör. Till exempel ger han ett exempel frĂ„n kommande slĂ€ppet ”Heritage” genom att spela en enda ton! Avslutningen pĂ„ konserten med Master’s Apprentices, The Drapery Falls och Hex Omega Ă€r riktigt stark, och Ă€ven om OPETH inte gör en helgjuten konsert har bandet en lĂ€gstanivĂ„ som brĂ€cker det mesta.

KvÀllens största överraskning blir KORN. Jag har inte tyckt speciellt bra om bandets nu-metal pÄ platta, och gÄr dit nÀstan utan förvÀntningar. Inte ens nÀr jag ser den smÄtt bizarrt stora trumrigg Ray Luzier ska anvÀnda reflekterar jag över vad som komma skall. Men jösses, nÀr han och resten av bandet drar igÄng med Blind tar det inte mÄnga sekunder förrÀn min kÀke planteras i betongen. Tajtheten Àr förbluffande - och Ray Luzier visar sig vara ett rent power house bakom sitt trumset. Till och med nÀr bandet spelar lÄtar som jag finner rÀtt ointressanta gör killen fantastiska saker som hÄller mitt intresse uppe. Instrumentalisterna lÄter i stort sett som ett enda instrument och sÄngaren Jonathan Davis lÄter i samklang med detta rent storartat. Visserligen envisas han med att gny och ha sig - men ibland slÀpper han pÄ en rent makalös sÄnginsats med en djupt imponerande klang. Han borde i Àrlighetens namn göra detta oftare. Publiken Àr i hans hand hela konserten och allsÄngen Àr lÄnga stunder riktigt stark. Jag gÄr frÄn konserten med kÀnslan av att ha upplevt nÄgot riktigt bra.


Dag 2

Utvilad inför dag tvÄ drabbas öronen pÄ ett trevligt sÀtt av post hardcore frÄn PROTEST THE HERO. Jag har endast lyssnat i ringa omfattning pÄ bandets musik som bjuder pÄ en hel del hÀrlig meckighet - de udda taktarterna stÄr som spön i backen och gitarrspelet frÄn Luke Hoskin och Tim Millar bjuder pÄ en myckenhet av sweeps och förbryllande tonkaskader - det Àr musik med en del tuggmotstÄnd men bandet fullkomligt vrÀker pÄ med en övertygelse som gÄr hem. SÄngaren Rody Walker klarar likt Jonathan Davis av att bröta och sjunga med en mÀktig stÀmma och kompet bestÄende av minimaltrumsetslirande pugilisten Moe Carlson och basisten Arif Mirabdolbaghi Àr verkligen solid. Enda minuset Àr att Carlsons virvel inte hörs riktigt sÄ bra som jag hade önskat vilket förtar upplevelsen nÄgot. Trots detta imponerar bandet rejÀlt sÄ det fÄr bli att kolla in bandets katalog nÀrmre i framtiden.

Norska KVELERTAK levererade en av förra Ärets bÀsta plattor, och jag har stora förvÀntningar pÄ bandets konsert. De infrias sÄ till den milda grad att regnet som brakar loss en bit in i konserten endast blir till nÄgot i periferin. KVELERTAK har bara en vÀxel - den högsta - och de öppnar furiöst med Fossegrim. SÄngaren Erlend Hjelvik Àr sÄ taggad att man i det nÀrmsta inte förstÄr ett smack av hans mellansnack och det tar inte speciellt lÄng tid innan han bÄde har hunnit ta av sig tröjan och crowdsurfat ovanpÄ den annars vilt röjande publiken. Ljudet Àr massivt - inte annat Àn förvÀntat dÄ bandet har tre gitarrister som matar pÄ rÀtt friskt - samt att kompsektionen har ett fruktansvÀrt bra ljud. LÄtar som SjÞhyenar, Offernatt och Ordsmedar Av Rang Àr garanter för att jag totalt kapitulerar och konstaterar att förhandsrapporterna om bandets kapacitet live inte Àr överdrivna.

ALL THAT REMAINS har i lika hög grad imponerat pÄ mig tidigare, inte minst pÄ grund av den fantastiska tajthet bandet brukar uppvisa. Lördagens gig Àr inget undantag. Den rent ljuvliga sammanlÀnkningen mellan bastrummor och gitarrer bandet brassar loss med lÀmnar inget övrigt att önska och bandet verkar verkligen vara spelsugna. SÄngaren Philip Labonte Àr exakt sÄ kraftfull i bÄde sina sÄnginsatser som sitt mellansnack som han brukar vara. Att bandet sedan har en bra och stabil lÄtkatalog att vÀlja och vraka ur gör ju inte saken sÀmre och jag vandrar frÄn konserten vÀldigt nöjd.

Att jag inte Ă€r nĂ„gon vĂ€n av MORBID ANGELs senaste slĂ€pp ”Illud Divinum Insanus” har ni ju kunnat ta del av tidigare och bandet begrĂ€nsar lĂ„tarna dĂ€rifrĂ„n till ett minimum med Existo VulgorĂ©, Nevermore och I Am Morbid som sĂ„klart bleknar i jĂ€mförelse med det Ă€ldre materialet. För detta hĂ„ller högsta klass - Immortal Rites, Fall From Grace, Angel Of Disease, Lord Of All Fevers And Plague dĂ€r har ni ett koppel lĂ„tar som imponerar storligen. Bandet spelar dessutom med en kompetens som inte gĂ„r av för hackor. Stand in trummisen för ryggskadade Pete Sandoval, Tim Yeung Ă€r ett monster bakom trummorna. Bastrummorna gĂ„r i det nĂ€rmaste konstant och med en precision som Ă€r grym. Resten av bandet Ă€r inte sĂ€mre - gitarrspelet i Rapture och Maze Of Torment fullstĂ€ndigt glöder av frenesi. Och David Vincent sjunger riktigt bra. Jag gĂ„r Ă€ndĂ„ frĂ„n konserten aningen mindre nöjd, men detta beror mest pĂ„ att jag hade vĂ€ldigt högt stĂ€llda förvĂ€ntningar pĂ„ bandets gig.

Copenhell var pÄ det stora hela en riktigt trevlig upplevelse som bjöd pÄ mÄnga riktigt bra konserter och jag kan bara hoppas att festivalen lyckas överleva - för att den fyller ett tomrum pÄ den danska festivalscenen Àr ganska uppenbart.

Text: /Martin Bensch

Bild: /Linda Grandsjö





Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Robert Gustafsson | Datum: 2011-06-21 18:09:41

Vet du vem som hanterar keyboard i Operh nu
nÀr Wiberg inte lÀngre Àr med bandet?
Namn: Martin Bensch | Datum: 2011-06-22 09:37:23

Joakim Svalberg heter han. Har ett förflutet i bland annnat Yngwie Malmsteens band. Han skötte sig alldeles utmÀrkt, men visst saknade jag Per - inte minst för hans sköna stil.

Till startsida »