Skriven av: Martin Bensch Lst: 2663 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


IRON MAIDEN, Ullevi, Göteborg 2011-07-01

Att IRON MAIDEN fortfarande turnerar likt sprudlande pigga 30-åringar är i sanning en ynnest. Jag har med fredagens konsert sett bandet fyra gånger och har alltid hållt bandet som en av de främsta liveakterna inom hårdrocken. På skiva kan bandet slira något emellanåt, men på en scen håller de fortfarande väldigt hög klass. Scenen, en produktion av sedvanlig storlek för bandet, är formad som en rymdstation och den utnyttjas till fullo av bandet - och framför allt av bandets sångare Bruce Dickinson som far omkring som en skottspole under hela konserten. Visst märker man att medlemmarna har blivit äldre - en kommentar i publikhavet konstaterar att bandet faktiskt ser gammalt ut - men trots detta bjuder gruppen på en fruktansvärt stark föreställning.

Då bandets sommarturnéer brukar vara vikta åt äldre material - och bandet kör en myckenhet av detta - men det är skönt att se att bandet vägrar reduceras till en musikmaskin som endast spelar förväntade nummer som Run To The Hills en låt som tack och lov saknas i kvällens setlist. Man vräker på med hela fem nummer från senaste släppet ”The Final Frontier” - Satellite 15...The Final Frontier, El Dorado, The Talisman, Coming Home och When The Wild Wind Blows och även om bandet spelar framför allt de två första numren i alldeles för lågt tempo tas låtarna emot med stora applåder. Men visst är det en skillnad mellan hur de nya låtarna tas emot jämfört med de äldre - efter relativt gamla The Wicker Man applåderar och skriker publiken i närmre fem minuter, så pass länge att Dickinson till en början knappt tror på det han upplever bara för att få ett ännu större jubel då nästkommande låt, Blood Brothers annonseras. Det är också här som konserten verkligen lyfter - det spelas med en glöd och sjungs med med sån kraft att man inte kan annat än konstatera att IRON MAIDEN fortfarande har en vansinnig kapacitet i sig. Avslutande sex låtar, The Evil That Men Do, Fear Of The Dark, Iron Maiden, The Number Of The Beast, Hallowed Be Thy Name och Running Free är förvisso en något uttjatad samling låtar om man följt bandet ett tag men jösses vilken energi! Publiken, undertecknad inberäknad, fullkomligt älskar denna kavalkad och allsången är riktigt stark. 

IRON MAIDEN når inte upp till de nivåer som bandet hade första gången jag beskådade gruppen 1999 på Scandinavium, och inte heller spelningen på Wacken 2008, men spelar ändå stundtals på en mycket hög och energisprutande nivå som gör att bandet gärna får fortsätta ett tag till - ett faktum som konstaterades av Dickinson till stor acklamation.


Text och bild: Martin Bensch






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »