Skriven av: Martin Bensch Lst: 1769 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


THE BIG 4, Ullevi, Göteborg 2011-07-03

När jag förra sommaren såg The Big 4 - METALLICA, SLAYER, MEGADETH och ANTHRAX - i Prag trodde jag inte att jag skulle få uppleva denna konstellantion på svensk mark. Igår infriandes dock denna förhoppning till en stundtals rent extatisk publiks förtjusning på Ullevi i Göteborg.

ANTHRAX

Jag tillhör lägret av gnällspikar som inte tycker att ANTHRAX förtjänar sin plats bland de fyra stora av thrash metal. Därför är mina förväntningar väldigt låga när bandet går på. Och det låter verkligen inte bra. Ett muller utan distinktion gör att det är väldigt svårt att uppfatta någonting alls, förutom Joey Belladonnas sågklingevassa röst som skär igenom mullret på ett ganska förtjänstfullt vis. Men stora delar av publiken gillar vad den får serverat - första låten Caught In A Mosh utlöser direkt en moshpit. Bandet ser ut att stortrivas på scen - framför allt vikarierande gitarristen Andreas Kisser från Sepultura röjer med ett leende på läpparna från start till slut. Engagemangsnivån från min sida är dock marginell då jag tycker att bandet inte har låtar av tillräckligt hög kvalitet för att nå fram till mig -ljudets kvalitet gör inget för att höja min entusiasm och jag är ganska glad då bandet går av scen efter 45 minuter.

MEGADETH

I dagens (4/7) Göteborgsposten får Mustaine med manskap en etta i betyg. Detta är verkligen i underkant om ni frågar mig. Om något är Mustaine, i vanliga fall en riktig surkart, gladare och mer vass i sin vokala attack än jag sett tidigare. Att bandet spelar ett kort set må vara hänt, men låtarnas kvalitet kan man inte anmärka på, även om jag gärna hade sett att alla Megadethfans våta dröm - ”Rust In Peace” - hade spelats i sin helhet hade infriats. Nu får vi två låtar från detta mästerverk - Hangar 18 i vilken Mustaine och Chris Broderick visar med all önskvärd tydlighet att de är gitarrister av världsklass. Halva låten är ren gitarronani som får det att bränna till i skallen av njutning hos mig. Andra låten är såklart Holy Wars...The Punishment Due som även den får mig att rysa av välbehag. Ljudet är nu betydligt bättre än under ANTHRAX konsert, vilket jag är oerhört tacksam för då MEGADETHs musik innehåller så mycket härligt finlir att ett bra ljud är en nödvändighet. Att bandet också spelar tre av mina favoritlåtar, In My Darkest Hour, Wake Up Dead och Peace Sells gör att jag såklart stortrivs uppe på den vänstra läktaren.

SLAYER

SLAYER är ett av mina absoluta favoritband - jag kan inte få nog av att se bandet alldeles oavsett om Tom Araya inte kan headbanga längre, att Kerry King är statisk i sitt scenspråk, och att Jeff Hanneman inte är med och ersätts av Gary Holt från EXODUS - bandet har en låtkatalog som är av yttersta klass. Det är också kul att se att bandet verkligen är bandet som skiljer agnarna från vetet - SLAYER spelar thrash som den ska spelas, ond, skitig och elak är bandets musik av sådan karaktär att halva publiken inte fattar vad som har träffat den. Det är rent röj från början till slut - 11 låtar av ren ljungeld gör att jag nästan gör på mig av lycka då bandet spelar så fruktansvärt bra och tajt att det är en fröjd att skåda - Araya har precis rätta utstrålningen och sjunger med en pondus som imponerar. Till och med primalskriket i Angel Of Death sitter som en keps. Sen har man ju, i vanlig ordning, en sammanbiten, furiöst spelande Dave Lombardo bakom trummorna. Smattret i War Ensemble är av karaktären mästerligt. Dessutom uppskattar jag i sann retroanda att bandet har skurit ner nyare låtar till ett minimum - Hate Worldwide och Snuff är enda låtarna från senaste plattan ”World Painted Blood” - resten är ren nostalgimumma: en udda fågel i Black Magic från ”Show No Mercy”, som jag aldrig hört live innan, Mandatory Suicide som övergår i Chemical Warfare, South Of Heaven och Postmortem får mig att knyta nävarna i ren extas. Oerhört imponerande!

METALLICA

Vilka den största delen av publiken hade kommit för att se rådde det ingen tvekan om. När METALLICA går på vid tjugo i tio erupterar publiken. Jösses vilken volym på sången! Den är så stark att James Hetfield leende kommenterar att vi är nästan för starka för att PA:t ska kunna matcha oss. Bandet spelar fruktansvärt bra ikväll, det vet alla ni som såg dagen på TV, och det vet vi som var på arenan. Det finns en pondus i bandets konsert denna kväll som jag inte tyckte fanns förra gången jag såg bandet. Helt underbart att bandet väljer att öppna med Hit The Lights liksom för att markera att ikväll blir det tonvikt på äldre material - låt 1 till 6 är bara gammalt material som får publiken att fullständigt gå bananer: Master Of Puppets, The Shortest Straw, Seek & Destroy, Welcome Home (Sanitarium), och Ride The Lightning. Ja gosse säger jag bara - snacka att gå på knockout!

De två nästkommande låtarna, The Memory Remains och All Nightmare Long är för mig kvällens enda parentes - resten av kvällen visar METALLICA att de är störst, bäst och vackrast av kvällens band med låtar som The Call Of Ktulu ett frustande instrumentellt monster, Blackened som får mig att nästan spräcka rösten av glädje, och en episkt monumental Fade To Black. Ja, det är ren exstas över det mesta - ljudet är fruktansvärt bra, bandet, inklusive Lars Ulrich, spelar groteskt bra och publiken gör inramningen till den fest som jag hade hoppats på att detta skulle bli - METALLICAs konsert är av den arten att alla förväntningar infrias. Jag har aldrig sett bandet så här bra. När bandet går av efter två timmar och tjugo minuter är det med känslan att de gärna hade fått fortsätta ett tag till. Ren magi och en fruktansvärt värdig avslutning på en makalöst bra dag på Ullevi.


Text och bild: Martin Bensch






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »