I ett solindränkt Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsände rapporterar från hela festivalen. 

Kön till Gasklockan ringlar mycket lång inför GHOSTs spelning - det är verkligen en sinnessjuk hype runt det här gänget. Väl inne möts man av ett nästan totalt mörker med mycket sparsmakad scenbelysning. Det är ockult så det förslår. På platta tycker jag att GHOST är tämligen ointressanta - men live kommer bandet verkligen till sin rätt. Det låter och ser förbluffande bra ut - varenda grej är välrepeterad så till den milda grad att det snarare är mer befogat att tala om en föreställning än en konsert. Hela scenen badar i rök och doften av rökelse blir efter ett tag väldigt påtaglig. Bandet, i vanlig ordning maskerade i verkligt suggestiva dräkter kommer in till sakrala tongångar som jag tror är tagna från Stanley Kubricks "Eyes Wide Shut". När väl musiken drar igång tjuter publiken av lycka. Bandet har hela den stora, runt 800 pers, publiken i sin hand från första till sista ton. Kroppsspråket från sångaren är verkligen sparsmakat med små handviftningar för att markera små accenter i musiken. Folk sjunger med synnerligen starkt och älskar varenda grej bandet gör. Det tar inte lång tid förrän jag själv står och nickar nöjt och verkligen njuter och längtar efter nästa stycke musik. När bandet väl går av känns det som om spelningen var alldeles för kort - se där ett väldigt högt betyg om något!

DEATHDESTRUCTION

En försvarlig mängd publik står i den betydligt svalare gävlekvällen i väntan på göteborgarna. Scenförändringen är i det närmaste total från när GHOST spelade, men så är musiken totalt väsensskild också. Musklig, gruskrossarmetal med rikligt med partier där man kan headbanga av hjärtats lust. Sångaren Jimmie Strimell träder upp på scenen med ett av de värsta primalskriken jag hört på hela festivalen - han imponerar framför allt i det höga registret där han tar i så jag tror att hans vältatuerade hals ska spricka. Övriga bandet med Jonas Ekdahl, basisten Fredrik "Loppan" Larsson och gitarristen Henrik Danhage samtliga med ett förflutet i EVERGREY spelar tajt, tungt och ser ut att trivas alldeles förträffligt. I synnerhet när de får till stånd en wall of death som är riktigt vild. Ljudet är även det brutalt tjockt och tungt. Men efter ett tag tröttnar jag på bandets musik där låtarna är väldigt snarlika i sin uppbyggnad och efter ett tag blir man ganska mätt på konserten - trots att bandet verkligen håller ångan uppe. Bra, men inte så mycket mer - och inget som jag kommer hålla som en av festivalens bättre konserter. 

MARDUK

I den synnerligen, nästan oroväckande långa, kön till MARDUKs gig i Gasklockan ser jag några låtar med ALICE COOPER. Nu är jag inte den fanatiker som kollega Ida är, men nog fan låter det riktigt bra! Nya låten I'll Bite Your Face Off klingar riktigt bra. Bandet, betydligt mycket yngre än sångaren himself, är tajt med tre gitarrister och en trummis som bjuder på stockakrobatik så fort han får chansen. Lika ekvilibristisk, fast på ett helt annat sätt, är kaggeslaktaren i MARDUK Lars Broddesson. Om man som jag gillar blastbeats så bjöds det på en myckenhet av detta under giget. Mannen piskar på likt en furie och driver bandet framför sig i den betongfundamentstunga musiken. Det handlar verkligen inte om subtiliteter, snarare om att mala ner publiken till finkornigt damm. MARDUK kommer bra nära att lyckas under den dryga timme bandet härjar loss på scen. Phosphorous Redeemer och Headhunter Halfmoon levereras med en sådan pondus att jag tappar andan. Ska jag hitta något att anmärka på är det att bandet tar aningen för lång tid på sig mellan låtarna, men på det stora hela levererar MARDUK precis den musikaliska tornado jag hade förväntat mig. En fullt rensvärdig avslutning på dag 1. 

Text och bild: Martin Bensch