Skriven av: Martin Bensch Läst: 1629 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Getaway Rock Festival 2011 - dag 2, part 3

I ett solindrĂ€nkt GĂ€vle spelas det metal sĂ„ det stĂ„r hĂ€rliga till under tre dagar pĂ„ Getaway Rock Festival. WeRocks utsĂ€nde rapporterar frĂ„n hela festivalen. 

AMORPHIS

Det blir faktiskt lite av en andningspaus frĂ„n det totala rens som föregĂ„ende band bjöd pĂ„ att gĂ„ och kolla pĂ„ finska AMORPHIS.  Bandets melankoliska, melodiska musik gĂ„r en del hemmavid, och de gĂ„nger jag har sett bandet har jag inte blivit besviken. Proffsiga ut i sista ackord bjuder gruppen pĂ„ en konsert, det jag hinner se av den, dĂ€r det inte finns nĂ„gon dödtid. Detta kan annars vara ett problem under andra konserter att bandet tar alldeles för lĂ„ng tid pĂ„ sig mellan lĂ„tarna. Detta gör verkligen inte AMORPHIS. Det Ă€r ett driv i konserten som Ă€r verkligt njutbart. SĂ„ngaren Tomi Juotsen byter som vanligt klockrent mellan sitt mĂ€sterliga growl och den rena sĂ„ngen som framförs med bravur. I synnerhet mĂ€rks det i Silver Bride frĂ„n "Skyforger" dĂ€r han sjunger sĂ„ bra att jag ryser. Ljudet Ă€r som vanligt fruktansvĂ€rt bra. Det Ă€r med viss ovilja jag lĂ€mnar konserten för att ge mig bort till Gasklockan dĂ€r det Ă„terigen ska spelas dödsmetall. 

 


DESULTORY

Återkomsten för DESULTORY till den rena dödsmetallen i form av "Counting Our Scars" har hĂ€lsats med glĂ€dje för de som gillade bandets tvĂ„ första plattor. Det Ă€r fullt förstĂ„eligt med tanke pĂ„ hur bra den plattan Ă€r. Och satan i gatan, nĂ€r bandet drar igĂ„ng dĂ„ Ă€r det total kapitulation frĂ„n ton ett. Det lĂ„ter precis sĂ„ brutalt köttigt som man vill ha ljudet pĂ„ dödsmetallkonserter. Att bandet Ă€r spelsugna mĂ€rks ocksĂ„ för det flĂ€skas pĂ„ frĂ„n samtliga medlemmar: trummisen Thomas Johnson Ă€r efter bara nĂ„gra lĂ„tar sĂ„ genomsvettig att det stĂ€nker om mer Ă€n hans brutala spel. De tre strĂ€ngbĂ€ndarna Johan Bohlin pĂ„ bas, HĂ„kan Morberg pĂ„ gitarr och Klas Morberg pĂ„ gitarr och sĂ„ng vevar pĂ„ som om det var den sista spelningen bandet gjorde. Och sĂ„ngen - den Ă€r fruktansvĂ€rt klockren! Jag glĂ€der mig ocksĂ„ Ă„t att ha Jörgen Sandström frĂ„n fantastiska TORTURE DIVISION och THE PROJECT HATE stĂ„endes bredvid mig under en del av konserten. Att en del av publiken droppar av för att istĂ€llet gĂ„ och kolla pĂ„ DANZIG Ă€r deras förlust, för jag jag gĂ„r ut efter spelningen och gĂ„r förbi Monsterstage kan jag bara konstatera att som DANZIG lĂ„ter sĂ„ spöar DESULTORY detta gĂ€ng sju dagar i veckan med ena handen bakbunden. 

 

KREATOR

Mille Petrozza har den mycket stora publiken totalt i sin hand. Han begĂ€r circle pit och fĂ„r den. Han begĂ€r mosh pit och fĂ„r en sĂ„n satans reaktion att man tappar andan. Om bandet hade begĂ€rt schottis sĂ„ hade publiken om inte satt den, sĂ„ i alla fall Ă€rligen försökt. Jösses sĂ€ger jag bara! Att KREATOR Ă€r en succĂ©bokning Ă€r ett faktum. Tyskarnas vassa thrash metal gĂ„r verkligen hem - lĂ„tar som Pleasure To Kill och Flag Of Hate fĂ„r publiken att röja pĂ„ ett sĂ€tt som festivalen inte har sett hittills vĂ„gar jag pĂ„stĂ„. Petrozzas röst Ă€r sylvass och kan nĂ€rmast likas vid att svĂ€lja rakblad - fullstĂ€ndigt hĂ€pnadsvĂ€ckande att mannen orkar hĂ„lla samma intensitet under hela giget. Scenen Ă€r snyggt fylld av dekor som ger en extra krydda till att se bandet. NĂ€r bandet gĂ„r av efter dryga timmen kĂ€nner jag mig helt drĂ€nerad och samtidigt sĂ„ fruktansvĂ€rt fylld av energi att jag inte vet vart jag ska ta vĂ€gen. Det blir mĂ€rkligt nog dagens, för mig, enda antiklimax att festivalen tillkĂ€nnager ett av nĂ€sta Ă„rs festival headlineband som fĂ„r mig att landa lite i alla fall. MANOWAR Ă„tervĂ€nder till Sverige efter 12 Ă„r. Jag gillar verkligen inte MANOWAR men det gör inget dĂ„ en hel del i publiken framför den största scenen gĂ„r fullstĂ€ndigt bananas Ă„t nyheten. Att Joey Dimaio dessutom kommer ut pĂ„ scen och tar i som han brukar spĂ€r bara pĂ„ dessa fans glĂ€dje. 

 

OPETH

Att OPETH tillhör den yppersta eliten nĂ€r det gĂ€ller att spela skjortan av allt och alla rĂ„der det ingen som helst tvekan om. NĂ€r bandet gĂ„r pĂ„ mot en mycket vacker ljussĂ€ttning jublar den dessvĂ€rre ganska glesa publiken storligen. Trummisen Axe har drabbats av bĂ€ltros men, som Åkerfeldt sĂ€ger vad gör han - rockar bakom trummorna. Baskaggarna Ă€r sĂ„ ursinnigt starka i första lĂ„ten att det fladdrar kring benen - rent ljuvligt om ni frĂ„gar mig, men de drĂ€nker det mesta av de övriga musikernas lir. Men, det tar sig som Åkerfeldt sĂ€ger. Han snackar en hel del, riktigt sardoniskt som vanligt mellan lĂ„tarna. Borta frĂ„n setlisten Ă€r Deliverance men Ă„ andra sidan fĂ„r vi en klockren version av Master's Apprentices. Mendez basspel i den lĂ„ten Ă€r sĂ„ hĂ€pnadsvĂ€ckande bra att jag ryser. Trots den sena timmen gör OPETH en bra spelning. Som vanligt, för jag börjar inse att det hĂ€r bandet inte kan göra dĂ„liga spelningar. En oerhört bra avslutning pĂ„ en fantastisk dag. 

 

 

Text och bild: Martin Bensch






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »