Skriven av: BiblioteKarin Läst: 3928 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Sonisphere Festival, Stockholm 2011

Detta det tredje Äret med den ambulerande europeiska festivalen Sonisphere genomfördes den svenska delen som en verklig stadsfestival nÀstan mitt i Stockholm, dÄ omrÄdet runt Globen för en dag blev ett rent hÄrdrocksnÀste. PÄ den inte helt utsÄlda tillstÀllningen - arrangörerna anger 15 360 besökare - var faciliteterna utmÀrkta, med snabbt fungerande inslÀpp, ohjÀlpligt lÄng kö till trots, samt med korta eller inga köer till nödvÀndigheter sÄsom mat, öl och toaletter (dÀr Hovets vattendito kunde nyttjas). Plus till arrangörerna för detta, och Àven vid maximal biljettförsÀljning (18 000) hade sÀkert dessa arrangemang rÀckt bra.

SEVENTRIBE


Mycket trevlig ny bekantskap utgjorde Ättamannabandet SEVENTRIBE frÄn VÀsterÄs. Med tre sÄngare, emellanÄt Ànnu fler, och ett spektakulÀrt scenframtrÀdande iklÀdda vitt och rosa, var det en skön syn och ett snyggt röj som mötte besökarnas öga och öra redan vid entrén till festivalen.

DEAD BY APRIL


DEAD BY APRIL överraskade - tyvÀrr - ingen. Fansen fick det de begÀr, övriga fick samma ganska bleknosiga poprock som vanligt, vilket knappast ger nÄgra nyfrÀlsta.

KVELERTAK


SÄ har dÄ Àntligen Àven jag drabbats av det norska fenomenet KVELERTAK. Och visst bjuder de upp till ett hÀrligt charmigt framtrÀdande med fullt ös och fullkontakt med publiken, inte minst dÄ av sÄngaren Erlend Hjelvik, som gjorde Äterkommande utflykter ner i diket mot publikhavet. RÄröj med musikalisk finess.

GRAVEYARD


Lite stelt och smĂ„trĂ„kigt stod GRAVEYARD pĂ„ den mĂ€ktiga Apolloscenen och fyllde inte riktigt ut kostymen. Men för den som gillar bandets retrorock – och det Ă€r det bevisligen mĂ„nga som gör – kan det sĂ€kert varit en helt okey spelning. För egen del en konsertupplevelse jag bĂ„de kunnat ha och mista.

MASTODON


MASTODON var inte ett band jag prioriterade under denna 12-timmars fastivaldag och jag sÄg bara en liten del av framtrÀdandet. Men de klart tekniskt skickliga amerikanska fyrmannabandet var sÀkert till belÄtenhet för de mÄnga besökare som valde att stanna.

ARCH ENEMY


Angela Gossow regerar! Den energi som sÄngaren och resten av bandet slÀpper lös gÄr rakt ut till publiken och det moshas, hoppas och headbangas tillbaka mot scen med motsvarande intensitet. JÀmfört med nÀr jag sÄg ARCH ENEMY senast, pÄ Hultsfred 2008, har Angela Gossow vuxit ytterligare som den fenomenala frontperson hon Àr. Kraften hon och bandet vrÀker pÄ med fÄr fart Àven pÄ de mer trögstartade festivalbesökare som nu kommit pÄ plats.

IN FLAMES


Äntligen! Äntligen sĂ€ger jag, fick vi en konsert med ett avskalat IN FLAMES utan tillstymmelse till bomber och granater (dessa ”sparades” för SLIPKNOTs framtrĂ€dande pĂ„ samma scen senare under kvĂ€llen), ett IN FLAMES sĂ„som jag inte sett dem sedan den intima klubbspelning de bjöd pĂ„ i Linköping under nordenturnĂ©n 2008. Ett IN FLAMES dĂ€r lĂ„tmaterialet fĂ„r stĂ„ i centrum i stĂ€llet för yttre spektakel.

Spellistan bestĂ„r av blandade lĂ„tar frĂ„n nĂ€stan hela bandets karriĂ€r, och IN FLAMES har lite att vĂ€lja pĂ„ med 10 album och snart 20 Ă„r i branschen. MĂ„nga sĂ€kra kort levereras - frĂ„n inledande Cloud Connected över Only for the Weak, Leeches, Come Clarity och Take this Life till The Mirror's Truth och Dissconected - vilket inte Ă€r att förvĂ„na pĂ„ en festivalspelning med blandad publik som har olika stark anledning att nĂ€rvara just pĂ„ IN FLAMES konsert. Att det endast bjöds tvĂ„ lĂ„tar frĂ„n nyslĂ€ppta ”Sounds of a Playground Fading”, första singeln Deliver Us samt ytterligt vackra Where the Dead Ships Dwell var dock en liten besvikelse. Deliver Us presenteras för övrigt med en dedikation till LASSE STEFANZ, dansbandet som orsakade att nya IN FLAMES-albumet sin första vecka i butik sĂ„lde inte bĂ€st, utan ”bara” nĂ€st bĂ€st i Sverige.

Anders FridĂ©n dirigerar och driver (med?) publiken i allsĂ„ngen och i mellansnacket. Kanske irriterar det nĂ„gon att han lyckas fĂ„ oss att skandera den ena tokigheten efter den andra ("Anders mamma, Anders mamma”, ”heja IFK
”), men det tycker jag vi gĂ€rna bjuder pĂ„. Denna spelning kommer kanske inte gĂ„ till historien som IN FLAMES allra bĂ€sta för den som följt sitt band ett tag, men det var trots detta en av höjdpunkterna pĂ„ Ă„rets festival. IN FLAMES Ă€r och förblir alltid IN FLAMES.

Jag slÀnger ett öga pÄ MUSTASCH som spelar hÀrnÀst pÄ Saturnscenen och konstaterar att de lÄter och upptrÀder ganska precis som de brukar. För mig tillför de festivalen alls ingenting, utom givetvis en viss tid för arrangörerna att rigga om största scenen för kvÀllens avslutande kÀnslostorm.

SLIPKNOT


Att se SLIPKNOT Àr att bevittna ett organiserat kaos. Jag tÀnker inte ens försöka reda ut vad som hÀnder pÄ scen, men konstaterar bara att bandet ger allt trots, eller i namn av, förlusten av basisten Paul Gray förra Äret, en förlust symboliserad av #2:s tomma drÀkt pÄ framtrÀdande plats pÄ scen. Hela tillstÀllningen kÀnns bÄde kÀnslosam och stark, med galet mycket agerande pÄ scen och musik som gÄr rakt in i bröstet. Det kÀnns trist att, som jag mÄste, behöva lÀmna mitt i.

Jag lÀmnar omrÄdet under senare delen av SLIPKNOTs konsert och gÄr sakta söderut till de avslutande tonerna av en festival som inte Àr som festivaler var förr, men mycket troligt ett format som hÄller för framtiden; endagsfestivalen i nÀstan-stads-miljö, lite nÀrmre, lite bekvÀmare. Jag sÀger inte att den har kommit för att ersÀtta de mer traditionella rockfestivalerna, men Sonisphere och kommande systerfestivaler kommer framöver att vara en bra konkurrent och ett bra komplement till dessa.

Text och bild: BiblioteKarin






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »