Skriven av: Werock Läst: 1628 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Wacken Open Air 2011

WeRocks utsĂ€nda Ida Frisell och Mats Manhammar rapporterar frĂ„n Ă„rets Wacken Open Air. 

SKYLINE

Ida Frisell

Dagen dÀrefter var det dags för festivalen att börja ordentligt. Invigningen skedde runt 16 pÄ eftermiddagen med SKYLINE med gÀster, bland annat Doro Pesch och U.D.O. stod pÄ scen och vÀrmde upp med allehanda peppande lÄtar. Doro spelade tre lÄtar, We Are The Metalheads, Raise Your Fist And Yell och sÄ sist men inte minst All We Are. De andra artisterna (som jag inte har nÄgon större koll pÄ) körde ungefÀr en lÄt var, alla med Wackentema. NÀr musiken klingat ut frÄn konserten kÀnde jag mig minst sagt peppad pÄ de kommande tre dagarna fyllda med metal och glada mÀnniskor.

BLAAS OF GLORY

Mats Manhammar

NederlĂ€ndska Ă„ttamannabandet BLAAS OF GLORY har kommit pĂ„ den ljusa idĂ©n att arrangera om hĂ„rdrockslĂ„tar för blĂ„sorkester och sedan framföra det hela pĂ„ olika festivaler runt om i Europa. IdĂ©n lĂ„ter kanske intressant, men i BLAAS OF GLORYs tappning blir det dessvĂ€rre bara skit. Arrangemangen Ă€r oskickligt skrivna och framförandet Ă€r sĂ„ katastrofalt att valfri studentorkester i Sverige skulle göra det minst tio gĂ„nger bĂ€ttre. Jag orkar bara höra orkestern vĂ„ldta tvĂ„ lĂ„tar, Livin’ on a Prayer och The Final Countdown, innan jag mĂ„ste avlĂ€gsna mig för att inte riskera att bruka vĂ„ld mot nĂ„gon i orkestern. Den sistnĂ€mnda tolkningen Ă€r nĂ€mligen sĂ„ horribel att jag inte ens hade kunnat höra vilken lĂ„t som spelades om inte melodistĂ€mman hade rĂ„kat ligga hos lyran.

HELLOWEEN

Ida Frisell

Under resten av första dagen fanns det inte sĂ„ mycket som intresserade mig, jag hade mina funderingar pĂ„ att kika lite pĂ„ HELLOWEEN men det slutade istĂ€llet med att jag satt och mumsade i mig crĂȘpes till tonerna av bandet i frĂ„ga – som dessutom hade nĂ„got ljudproblem under sin första lĂ„t. Tyckte ganska synd om dem.

Mats Manhammar

Jag missar större delen av inledande Are You Metal? frĂ„n senaste skivan och kommer precis lagom för att Ă„ter fĂ„ höra Andi Deris skĂ€nda en av vĂ€rldens bĂ€sta lĂ„tar – Eagle Fly Free. Att bandet envisas med att spela denna lĂ„t konsert efter konsert trots att Deris uppenbarligen inte klarar av den Ă€r för mig en av livets stora gĂ„tor. Man kan kanske tycka att det Ă€r lĂ„ngsint att kalla Deris för ”den nye sĂ„ngaren” nĂ€r han har varit en del av HELLOWEEN i snart 20 Ă„r, men eftersom Ă„tta av de elva lĂ„tar som bandet framför kommer frĂ„n tiden före det att Deris gick med sĂ„ Ă€r jĂ€mförelsen med hans fantastiske föregĂ„ngare, Michael Kiske, helt ofrĂ„nkomlig. Deris Ă€r absolut ingen dĂ„lig sĂ„ngare och mĂ„nga av de lĂ„tar som bandet spelat in under hans tid Ă€r riktiga pĂ€rlor. De passar dessutom hans röst mycket bĂ€ttre och jag kan dĂ€rför bara beklaga att HELLOWEEN denna kvĂ€ll vĂ€ljer att inte spela lĂ„tar som Steel Tormentor, Just a Little Sign eller Where the Rain Grows. Efter Eagle Fly Free fĂ„r vi höra en nĂ„got bĂ€ttre version av March of Time, men hela bandet verkar trött pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. DĂ„ kommer plötsligt ytterligare en lĂ„t frĂ„n nya plattan och bandet kĂ€nns som genom ett trollslag nĂ€stan vitalt igen. Mina gryende förhoppningar grusas dessvĂ€rre omgĂ„ende, eftersom nĂ€sta nummer blir ett fullstĂ€ndigt meningslöst trumsolo signerat ”nykomlingen” Dani Löble. Den fortsatta spelningen innehĂ„ller förvisso idel gamla fina klassiker, men nĂ€r de framförs oinspirerat och med en skakig Deris pĂ„ sĂ„ng kan de Ă€ndĂ„ inte rĂ€dda tillstĂ€llningen. NĂ€r Future World har klingat ut kan jag inte lĂ„ta bli att tĂ€nka pĂ„ att lĂ„tens upphovsman vid flera tillfĂ€llen under vĂ„ren har framfört den med sitt GAMMA RAY, med en viss Kiske pĂ„ sĂ„ng. Det lĂ€t betydligt mera HELLOWEEN Ă€n HELLOWEEN sjĂ€lva har lĂ„tit pĂ„ 18 Ă„r



BLIND GUARDIAN

Ida Frisell

DÀrefter drog det ihop sig för BLIND GUARDIAN som jag definitivt ville se. Framförandet var precis lagom mysigt och att bandet i frÄga spelade precis under solnedgÄngen bidrog till en lite mystisk stÀmning som sÄ vÀl passar bandet i frÄga. AllsÄngen som framÄt slutet bröt ut i samband med The Bard's Song fick nackhÄret att resa sig ordentligt, det kÀndes som om hela festivalen sjöng med!

Mats Manhammar

Torsdagens höjdpunkt intrĂ€ffar, inte helt ovĂ€ntat, mellan kl. 20.30 och 22.00 pĂ„ Black Metal Stage, nĂ€r BLIND GUARDIAN huserar pĂ„ densamma. Bandet blandar föredömligt nya och gamla lĂ„tar, som samtliga framförs i princip helt klanderfritt. Hansi KĂŒrsch tillhör den lilla skara sĂ„ngare som bara verkar bli bĂ€ttre med Ă„ren och han Ă€r dessutom en frontman av rang. Konserten igenom skapas en hĂ€rligt intim stĂ€mning och publikens gensvar Ă€r imponerande. LĂ„tvalet bjuder inte pĂ„ nĂ„gra större överraskningar, men lĂ„tmaterialet hĂ„ller givetvis mycket hög klass. Att GUARDIAN kan spela i nittio minuter och Ă€ndĂ„ utelĂ€mna guldklimpar som Lost in the Twilight Hall och The Script for my Requiem sĂ€ger en del om vilken lĂ„tskatt bandet har att ösa ur.


OZZY

Ida Frisell

NĂ€r sĂ„ BLIND GUARDIAN lĂ€mnat scenen hade solen gĂ„tt ner helt och folkmassan tjocknade till riktigt ordentligt, sĂ„ till den grad att det knappt gick att komma fram vid True Metal-scenen dĂ€r OZZY OSBOURNE skulle spela. Jag och mitt sĂ€llskap nöjde oss med att stĂ„ en bit bak och betrakta skĂ„despelet som skulle komma. Jag hade inga superhöga förvĂ€ntningar pĂ„ Ozzy direkt utan förvĂ€ntade mig en helt okej konsert med lite klassiker hĂ€r och var blandat med lĂ„tar jag nog inte skulle kĂ€nna igen alls. Men jag blev ordentligt överraskad nĂ€r showen vĂ€l startade. Jösses vilket energiknippe till gubbe som stod dĂ€r pĂ„ scenen och brĂ€nde av klassiska lĂ„tar en efter en, bĂ„de frĂ„n BLACK SABBATH och frĂ„n solokarriĂ€ren. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng hetsade han upp publiken med att skrika ”I can’t hear yooou!” och visade ingen nĂ„d varken mot kameramĂ€nnen, publiken eller fotograferna nĂ€r han överöste dem alla med skum, ackompanjerat med helt galna ansiktsuttryck. HalvvĂ€gs genom konserten moonade han dessutom för hela publiken, och vi i publiken kunde inte göra annat Ă€n att skratta. StĂ€mningen var helt enkelt pĂ„ topp under Ozzys framförande och utan tvekan var detta den konsert jag upplevde som roligast och mest engagerande under hela festivalen.

Mats Manhammar

Att beskĂ„da en konsert med OZZY pĂ„minner mycket om att köra förbi en trafikolycksplats – man vet att man kommer att mĂ„ dĂ„ligt om man tittar, men man kan liksom Ă€ndĂ„ inte riktigt lĂ„ta bli. FörutsĂ€ttningarna för en riktig höjdarkonsert finns nĂ€stan alla dĂ€r: en partysugen publik, ett riktigt bra band (gitarristen Gus G Ă€r lysande och sĂ€tter dessutom alla solon precis som pĂ„ skivorna) och ett knippe höjdarlĂ„tar (inklusive ett antal BLACK SABBATH-klassiker). En viktig bestĂ„ndsdel saknas dock – en röst. OZZY har visserligen lĂ„tit betydligt sĂ€mre, men han fuskar sig Ă€ndĂ„ igenom lĂ„tarna, rösten spricker och det Ă€r bitvis riktigt falskt. Det hela blir inte bĂ€ttre av att han vĂ€nd mot publiken upprepar orden ”I can’t fucking hear you” uppskattningsvis ett tjugotal gĂ„nger under konserten. Synd pĂ„ sĂ„ rara Ă€rtor.


PRIMAL FEAR

Mats Manhammar

PÄlitliga PRIMAL FEAR har dragit nitlotten att fÄ inleda fredagens aktiviteter pÄ Party Stage kl. 12.00. Döm om min förvÄning nÀr kön till inslÀppet Àr 15 minuter lÄng och publikmÀngden framför scenen riktigt ansenlig. Bandledaren och sÄngare Ralf Scheepers förvaltar förtroendet och lÄter som vanligt fantastiskt bra, den tidiga timmen till trots. Resten av bandet, med veteranen Mat Sinner och svenske gitarristen Magnus Karlsson i spetsen, gör en habil insats, men utrÀttar inga stordÄd. Bandet bjuder pÄ fina versioner av klassiker som Nuclear Fire, Metal is Forever och Seaven Seals. Att den senaste plattan fÄr representeras av trÄkiga Six Times Dead (16.6) i stÀllet för underbara Riding the Eagle Àr dock för mig fullstÀndigt obegripligt.


RHAPSODY (OF FIRE)

Mats Manhammar

Italienarna i RHAPSODY (OF FIRE) verkar spelsugna till tusen. DessvÀrre stÄr vi inledningsvis för lÄngt till vÀnster, vilket innebÀr att vi hör nÀstan lika mycket av det som pÄgÄr pÄ den större scenen True Metal Stage intill. Efter en strategisk omgruppering kan vi dock börja njuta av konserten. SÄngaren Fabio Lione Àr i fin form och bandet lÄter tight och samspelt. RHAPSODYs musik, med bl.a. mÄnga symfoniska inslag, Àr emellertid inte optimal för en utomhusscen. Ljudmixen klarar sig inte heller helt utan anmÀrkningar. Detta uppvÀgs dock av den kanonad av fantastiska lÄtar som bandet entusiastiskt bjuder oss pÄ. Av de Àldre styckena kan jag nÀmna de bombastiska Dawn of Victory och Emerald Sword samt den lite lugnare The Village of Dwarves och den finstÀmda Lamento Eroico. Av de nyare alstren fÄr vi höra Reign of Terror (med tillhörande growlsÄng) och On the Way to Ainor. Om nÄgon undrar över publikens reaktioner sÄ kan jag berÀtta att jag ungefÀr halvvÀgs in i konserten upptÀcker en man snett bakom mig som verkligen verkar uppskatta musiken. SÄ till den milda grad att han naken, sÄ nÀr som pÄ ett par slitna skor, headbangar och onanerar (!) i takt med densamma. Ett av de mer udda inslagen i mitt hÄrdrocksliv, vÄgar jag nog pÄstÄ. NÀr vi inser att vi, sÄ att sÀga, befinner oss i farans riktning tar vi det sÀkra före det osÀkra och förflyttar oss en bit Ät sidan. RHAPSODY bjuder sammantaget pÄ en stunds trevlig lyssning och efter att de sista tonerna av Emerald Sword har klingat ut lÀmnar jag festivalomrÄdet med en kÀnsla av upprymdhet. KlÀderna lyckas jag dock behÄlla pÄ.


VAN CANTO

Ida Frisell

Dagens stora grej för min del var utan tvekan VAN CANTO – ett band som bĂ„de fascinerar och roar mig otroligt mycket. Hela bandet strĂ„lade av energi och stĂ€mningen var pĂ„ topp. Smart nog hade bandet planerat in en riktigt bra setlist som i stort sett bestod av en coverlĂ„t för att sedan gĂ„ vidare till en av deras egna lĂ„tar och fortsĂ€tta sĂ„ igenom hela konserten. En lĂ„t som jag inte hade förvĂ€ntat mig var en cover som kommer dyka upp pĂ„ deras nya skiva som slĂ€pps tĂ€mligen snart – nĂ€mligen en variant av SABATONs Primo Victoria! VAN CANTO fascinerade mig verkligen, det faktum att det enda instrument de anvĂ€nder Ă€r trummor imponerar verkligen – jag trodde inte att det skulle lĂ„ta sĂ„ bra live som det faktiskt gjorde. 

JUDAS PRIEST

Mats Manhammar

NĂ€r PRIESTs Epitaph-turnĂ© utannonserades sades det att den skulle bli bandets avskedsturnĂ©. Nu heter det i stĂ€llet att det handlar om den sista stora vĂ€rldsturnĂ©n, men ingenting annat. Rob Halford tar sjĂ€lv upp det hĂ€r i början av konserten och sĂ€ger att det Ă€r ”farewell, but not goodbye”. Bandet har sagt att det kommer att spelas minst en lĂ„t frĂ„n varje skiva, sĂ„ lĂ„tlistan Ă€r lite mer varierad Ă€n vad som Ă€r brukligt. Hur lĂ„ter det dĂ„? Jo tack, bĂ€ttre Ă€n de tidigare gĂ„nger jag har beskĂ„dat prĂ€sterna. Nye gitarristen Richie Faulkner (ex-LAUREN HARRIS’ BAND) verkar ha blivit en vĂ€lkommen vitamininjektion för gubbarna. Halford sjunger dessutom betydligt bĂ€ttre Ă€n vanligt, vilket Ă€r enormt glĂ€djande. BĂ€st tycker jag nog om de lite lugnare stunderna i Diamonds & Rust och Beyond the Realms of Death. NĂ€r inledningen till favoriten Blood Red Skies börjar spelas halvvĂ€gs in i konserten fĂ„r jag dock onda aningar – sĂ„ngmĂ€ssigt Ă€r lĂ„ten minst sagt krĂ€vande, och Rob ska snart fylla 60. TyvĂ€rr fĂ„r jag rĂ€tt, han sĂ€tter inte allt och fuskar sig igenom en hel del. Att han Ă€r trött blir rĂ€tt tydligt nĂ€r han en kort stund senare prövar det lite ovanliga greppet att inte sjunga en enda ton under en hel lĂ„t. Publiken fĂ„r ta hand om bĂ„de verser och refrĂ€ng. Nu gick det ju visserligen ganska bra, eftersom lĂ„ten i frĂ„ga heter Breaking the Law, men Ă€ndĂ„. PRIEST har fĂ„tt hela 135 minuters speltid till sitt förfogande och bjuder generöst pĂ„ 21 lĂ„tar. NĂ€r man sedan avslutar det ordinarie setet med Painkiller och dĂ€refter spelar The Hellion/Electric Eye, Hell Bent for Leather, You’ve got Another Thing Comin’ och Living After Midnight Ă€r det rĂ€tt svĂ„rt att misslyckas. Som helhet var konserten en riktigt mĂ€ktig upplevelse (trots lite mer Halford-fusk i Painkiller). Rob Halford blir emellertid inte yngre, och jag kan inte riktigt skaka av mig kĂ€nslan att den hĂ€r turnĂ©n kanske var JUDAS PRIESTs sista chans att sluta med hedern i behĂ„ll.


GIRLSCHOOL

Ida Frisell

Jag och mitt sÀllskap bestÀmde oss för att inviga den sista dagen med att kolla pÄ GIRLSCHOOL vid lunchtid. Bandet i frÄga har alltid intresserat mig, men av nÄgon anledning har jag aldrig satt mig ner och faktiskt tagit mig en ordentlig genomlyssning av deras musik. NÀr bandet Àntrade scenen vÀntade ungefÀr en timmes pigg och glad konsert med ett band som verkligen sÄg ut att trivas pÄ scen och med sin musik. Jag mÄste utan tvekan sÀtta mig in mer i deras musik!

CRASHDÏET

Ida Frisell

Efter GIRLSCHOOL skulle CRASHDÏET spela, och jag tĂ€nkte ta mig en titt pĂ„ dem eftersom jag sett dem live en gĂ„ng innan och verkligen gillade den konserten. Men denna spelning var nĂ„got helt annat. Simons röst lĂ€t alldeles ur gĂ€ngorna och han hade stundtals svĂ„rt att trĂ€ffa de riktigt höga tonerna. Förutom detta var bandets framtrĂ€dande helt okej, men inget jag tyckte var sĂ€rskilt speciellt. EfterĂ„t var jag nĂ„got besviken.

TRIOSPHERE

Mats Manhammar

Under festivalens sista dag har norska TRIOSPHERE fÄtt 30 minuter pÄ tÀltscenen W.E.T Stage för att visa upp sig. Bandet gör det enda rÀtta och försöker klÀmma in sÄ mycket musik som det bara Àr möjligt. SÄngaren och basisten Ida Haukland kör dÀrför minimalt med mellansnack, men hennes röst fÄr man tack och lov höra ÀndÄ. Vacker och mÀktig pÄ samma gÄng passar den vÀl till TRIOSPHEREs lÀtt progressiva metal. Ljudet i tÀltet Àr inte det allra bÀsta, men bandet lÄter samspelt och ett antal snygga gitarrsolon levereras. Det framgÄr rÀtt tydligt att det Àr en stor upplevelse för bandet att fÄ lira pÄ Wacken, och publiken Àr med pÄ noterna. Det Àr fortfarande tidigt pÄ dagen och tÀltet Àr knappt halvfullt, men nÀr jag kommer ut Àr jag svettigare Àn jag hittills varit under hela festivalen och jag börjar förstÄ varför scenen heter som den gör. TRIOSPHERE Àr definitivt ett band som jag vill höra mer av i framtiden.

AVANTASIA

Ida Frisell

PĂ„ kvĂ€llen var det dags att se AVANTASIA dĂ„ resten av mitt sĂ€llskap ville se dem och jag var lite smĂ„nyfiken, Ă€ven om jag inte riktigt Ă€r sĂ„ förtjust i deras musik. FramtrĂ€dandet imponerade dock, energifyllt och kul. DĂ€remot blev jag förbaskat irriterad pĂ„ kamerorna – de fokuserade hela tiden pĂ„ Tobias Sammet, Ă€ven nĂ€r han inte ens sjöng
 Det blev nĂ€stan smĂ„löjligt efter ett tag. Annars var det en konsert jag uppskattade ganska mycket Ă€ven om musiken inte riktigt gick hem hos mig.

Mats Manhammar

NÀr jag för fjÀrde (och förmodligen sista) gÄngen fÄr förmÄnen att beskÄda EDGUY-sÄngaren Tobias Sammets mastodontprojekt AVANTASIA live, sÄ glÀds jag inledningsvis över att de ljudproblem som störde de första lÄtarna under framtrÀdandet pÄ Wacken för tre Är sedan inte upprepas. Med klockrent ljud, fantastiska lÄtar, en ensemble pÄ sprudlande spelhumör och ett fullsatt festivalomrÄde gÄr det helt enkelt inte att misslyckas. Min enda kritik Àr att jÀmfört med Stockholmsspelningen som AVANTASIA gjorde i december förra Äret sÄ kÀnns Wacken-framtrÀdandet 2011 nÄgot rumphugget. Detta Àr emellertid inte sÄ konstigt. I Stockholm kunde AVANTASIA breda ut sig över nÀrmare 2 timmar och 45 minuter, medan man pÄ Wacken fÄr hÄlla till godo med ynka 90 minuter. Tiden utnyttjas dock maximalt och Tobias Sammet har skurit ner rejÀlt pÄ sitt vanligtvis ganska omfattande mellansnack. Bandet lÄter samspelt trots att AVANTASIA inte har stÄtt pÄ scen tillsammans pÄ över ett halvÄr och sÄngfenomenet Jörn Lande Àr som vanligt i högform. LÀgg till detta underbara Bob Catley och Amanda Somerville samt lysande gÀstspel av legendaren Kai Hansen i Death is Just a Feeling. De absoluta höjdpunkterna för mig Àr att fÄ höra Sammet och Michael Kiske sjunga tillsammans i Reach out for the Light, Dying for an Angel, Avantasia och Shelter from the Rain. Detta slÄr det mesta som jag har upplevt i hÄrdrocksvÀg under min levnad. Tobias Sammet bekrÀftade under konserten att detta var AVANTASIAs sista spelning nÄgonsin. Man kan bara be till hÄrdrockens alla gudar om att sÄ inte ska vara fallet.


MOTÖRHEAD

Ida Frisell

SĂ„ kom dĂ„ kvĂ€llens höjdpunkt – de högljudda MOTÖRHEAD. Det var sĂ„ fullsmockat med folk vid scenerna att jag fick lov att se konserten pĂ„ vĂ€ldigt lĂ„ngt avstĂ„nd. Mina förvĂ€ntningar pĂ„ konserten var ganska höga sĂ„ jag tror jag blev lite besviken dĂ„ sjĂ€lva scenframtrĂ€dandet inte var sĂ„ mycket att hĂ€nga i julgranen – men musiken var bra! Det var kul att fĂ„ se bandet i frĂ„ga, men konserten var inte sĂ„dĂ€r superspeciell vilket jag nog förvĂ€ntat mig. Lagom till konsertens slut började det dessutom ösregna och kvĂ€llen avslutades med en promenad till bilen i ösregn och till tonerna av CHILDREN OF BODOM som ocksĂ„ fick missas pĂ„ grund av den sena speltiden. 

Text: Ida Frisell & Mats Manhammar, bilder: Mats Manhammar






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »