Skriven av: Robert Gustafsson Läst: 1331 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


MACHINE HEAD, BRING ME THE HORIZON, Arenan, Stockholm 2011-11-03

Det Àr torsdagskvÀll i november 2011. Konserterna stÄr som spön i backen, och i sin strÀvan efter att locka publik trycker arrangörerna ihop fler akter Àn nÄgonsin till ett enda paket, givetvis med mer eller mindre lyckat resultat. PÄ Arenan ikvÀll stÄr ett lyckat sÄdant pÄ scen, och det Àr tidigt fullt i lokalerna. DARKEST HOUR har startat uppvÀrmningen, och nÀr DEVIL DRIVER tagit vid och manglat sin intensiva metal över publiken sÄ delar sig folkskaran i i tvÄ demografiska grupper. De som Àr mer intresserade av Fryshuset nyvunna utskÀnkningstillstÄnd för starköl och som tydligt har en lÀngtan efter kvÀllens huvudakt, och de som oftast inte har Äldern inne för att betrÀda det inhÀgnade omrÄdet och istÀllet fokuserar pÄ den kommande spelningen med brittiska BRING ME THE HORIZON.

SjÀlv hamnar jag mitt emellan, som en Äsna mellan tvÄ hötappar innan jag till slut bestÀmmer mig för att hitta en plats pÄ precis sÀkert avstÄnd för kommande slagfÀlt nÀrmast scenen. FörvÀntningarna inför bandets spelning Àr tveeggade, dÄ bandet presterat bÄde fantastiska spelningar (Metal Town 2009 stÄr ut som en av de brutalaste spelningarna Close-Up TÀltet nÄgonsin sett) och ganska lama insatser (senast pÄ Fryshuset 2010, dÄ i paket med bland annat ARCHITECTS och DEVIL WEARS PRADA).

KvÀllen öppnar dock med ett högljutt flickskrik dÄ stora delar av publiken inte kan hÄlla tillbaka sin glÀdje över att fÄ Äterse Oliver Sykes med mannar, och det stÄr snart klart att BRING ME THE HORIZON nog mÄr lite bÀttre nÀr de fÄr slÄ ur underlÀge och agera öppnare till den större och mer etablerade akten Àn nÀr de ska bÀra kvÀllen helt sjÀlv.

Tyngdpunkten av materialet ligger inte pĂ„ den senaste skivan "There Is A Hell Believe Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret", utan denna gĂ„ng grĂ€ver ungdomarna frĂ„n Chelsea djupare ner i sin skattkista och kommer upp med en hel del spĂ„r frĂ„n brutalare och ösigare "Suicide Season". Det Ă€r ett smart drag, för publiken bestĂ„r till stor del av kids som vill röja, och det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n vi fĂ„r circle pits, en wall of death och sĂ„ smĂ„ningom de obligatoriska tĂ€ndarna i luften. En för kvĂ€llen i flanellskjorta klĂ€dd frontman gör sitt bĂ€sta för att hetsa publiken, och klĂ€ttrar pĂ„ högtalarstacken, basketkorgarna och publikens hĂ€nder. Han sjunger och leder en pit, samtidigt som han jagas av frĂ€mst den kvinnliga delen i publiken. Det Ă€r, pĂ„ det hela taget, en energiladdad spelning som Ă€r vĂ€l disponerad. Höjdpunkterna blir en blytung version av Chelsea Smile, en stenhĂ„rd Football Season's Over likvĂ€l som fina It Never Ends och Blessed With A Curse.

Sen Àr det dags att gÄ hem för stora delar av publiken som kommit för att se BRING ME THE HORIZON, och nÀr det skanderas "Machine-Fuckin'-Head" inför dess att huvudakten Àntrar scenen sÄ har det dels tunnats ut lite i lokalen (ja, eller snarare fördelat sig pÄ ett bÀttre sÀtt mellan baromrÄdet och övriga golvet) samt Àndrats röstlÀge pÄ publiken. Borta Àr mÄnga av de ljusa rösterna, ersatta med betydligt grövre och raspigare sorter.

 

MACHINE HEAD startar furiöst, och genast kÀnns det att inte bara publiken utan Àven bandet Àr lite Àldre. Lite elakare.

Gitarrljudet Àr styggt, och scenen badar i snyggt arrangerade eldsflammor medan bandet tuggar igÄng kvÀllen med dubbla spÄr frÄn den senaste plattan "Unto The Locust". Det mÀrks att materialet frÄn skivan Àr svÄrare och att det blott Àr bandets andra kvÀll med denna setlist, för under de inledande I Am Hell (Sonata In C#) och Be Still And Know sÄ kan man se att bÄde Phil Demmel och Robb Flynn tittar ner pÄ gitarrerna lite oftare Àn vad som Àr brukligt för dessa tvÄ herrar. Det hÀnder till och med att Flynn sjunger lite vid sidan av mikrofonen vid tillfÀllen dÄ extra koncentration krÀvs pÄ gitarrspelet nÀr material frÄn just "Unto The Locust" framförs, men det bortser samtliga i publiken frÄn. Att ljudet dessutom Àr ganska svagt pÄ sÄngpartierna som Àr renare och vÀnare Àr ocksÄ lite synd, det fÄr en lÄt som Beautiful Mourning att tappa lite av sin fantastiska dynamik - men pÄ det hela Àr det som att klaga pÄ att man inte fÄr plats med alla tusenlappar i sin plÄnbok. Futtigt. Spelningen som helhet Àr nÀmligen en överkörning av maskinen MACHINE HEAD.

Kombinationen av bandets tajthet och kunnande tillsammans med en mycket snyggt ljussĂ€ttning och ett effektivt anvĂ€ndande av ljuskanonerna ger en riktigt bra helhet. Dessutom besitter ju bandet en vansinnigt vass lĂ„tskatt, och man vĂ„gar framföra ruggigt mycket nytt material. Det mottas ocksĂ„ vĂ€l, speciellt nĂ€r Flynn vĂ„gar inleda Locust med ett innerligt mellansnack som förklarar vad lĂ„ten egentligen handlar om - en metafor för en person som kommer in i ditt liv och Ă€ter upp allt innan det Ă€r dags att försvinna vidare - eller ett brandtal innan fina Darkness Within. Publiken Ă€r med efter bĂ€sta förmĂ„ga, men det Ă€r Ă€ndĂ„ tydligt att bĂ„de publiken och bandet kan de gamla styckena bĂ€st.

Det blir lite mer avslappnat pÄ scen och lite mer röj pÄ golvet nÀr favoriter som Imperium, Ten Ton Hammer eller The Blood, The Sweat, The Tears avhandlas. Den sistnÀmnda tillÀgnas ocksÄ "LG from ENTOMBED", och för egen del tycker jag att just Robb Flynn verkar mer bekvÀm och utÄtriktad som frontman Àn tidigare nÀr jag sett bandet. Han pratar med sÀkerhetspersonalen och ber dem vara snÀlla med alla som crowdsurfar, tillÀgnar Aestethics Of Hate till Dimebag Darrel och hÀcklar sÄ smÄningom folk som bara ser spelningen genom sin kamera innan han försöker kasta en bÀgare med dryck till en kille som stÄr lÄngt ut i publikhavet.

Naturligtvis fÄr vi ocksÄ Halo och Davidian som avslutning av extranumret, och egentligen finns det bara en sak att anmÀrka pÄ nÀr det gÀller lÄtvalet: börjar inte Old vara ganska trÄkig? Speciellt refrÀngen blir lite av en tempodödare och det kanske Àr dags att pensionera lÄten frÄn setlistan nu?

Annars Àr detta en akt som levererar, och trots att man enligt egen utsago inte skriver musik för de kommersiella kanalerna, och att man blir hÄrdare och hÄrdare sÄhÀr 17 Är in pÄ karriÀren sÄ Àr det tydligt att MACHINE HEAD Àr mer populÀrt Àn nÄgonsin. Man stÄr för en av de dÀr spelningarna man inte fÄr missa, trots att det nu var det dÀr med november och tÀtt mellan konserterna.

Setlist:

  1. I Am Hell (Sonata in C#)
  2. Be Still and Know
  3. Imperium
  4. Beautiful Mourning
  5. The Blood, the Sweat, the Tears
  6. Locust
  7. This Is the End
  8. Aesthetics of Hate
  9. Old
  10. Darkness Within
  11. Bulldozer
  12. Ten Ton Hammer
  13. Halo
  14. Davidian

Text samt bild: Robert Gustafsson






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »