Skriven av: Fredrik Wassenius Lst: 1979 ggr. Kommenterad: 1 ggr.


Sweden Rock Festival 2007

Så sitter man då här hemma igen, SRF är över för denna gång och just nu känns det ganska.....tomt. Det är som kompisen Jocke säger, man längtar efter evenemanget hela året och sen när det äntligen är dags så säger det swooosh och det är över. Lite som julafton för ett barn. Månde är SRF vuxna hårdrockares julafton där banden är julklappar som skall öppnas (lyssnas på), vissa band blir man glatt överraskad av, andra innebär besvikelse. Sen finns det dom där man får precis det man hade önskat sig.

SRF-07 bjöd på sitt allra bästa väder, under alla mina fem festivaler tror jag aldrig att jag upplevt ett sådant fullständigt fantastiskt väder. Klarblå himmel och stekande sol från morgon till kväll under alla dagarna. Somliga tyckte det var för varmt, själv bara njöt jag. Visst, att se Blind Guardian sjunga Nightfall klockan fem på eftermiddagen i strålande solsken kan ju ta udden av det hela lite, men så är det med utomhusfestivaler. Vissa band passar bra där, andra mindre bra.

Onsdag
Festivalen började tidigt på nationaldagens morgon. Precis som jag förutspått var mitt resesällskap 45 minuter försenat (enligt Kissis pga. en rymdinvasion, men jag vet inte om jag tror på det). Efter att mitt bagage lastats, på den för resan inhyrda vanen, bar det av mot söder. Resan flöt väl på sisådär när kartläsare Wasse och Kissis var i farten. Det blev ett par varv extra i rondellerna och 3-4 gånger hamnade vi fel och tvingades vända. Damerna som följde oss i en bil bakom och som vi skulle guida ner var nog inte alltför nöjda när vi avslutade med att köra mot Karlskrona i sista rondellen. Som tur var hann vi bara till Mörrum inte vi förstod att något var fel och ytterligare 20 minuters försening kunde läggas till restiden. Kartläsarna kanske är något ursäktade dock med tanke på att vi redan innan Jönköping kände oss tvingade att sprätta den första ölen.

Fram kom vi iaf till slut och traditionsenligt slöt Göteborgaren Johan Priest upp och första ölen på plats kunde avnjutas innan det var dags för tältuppsättning. För herrar Wasse och Priest var dagens största problem dock inte försvunna tältpinnar och dylikt utan var i hela friden vi skulle hitta en tv för att kunna avnjuta Sveriges kvalmatch mot Island. Det visade sig efter en stunds jagande att en apparat satts upp på festivalens minilivs. Där kunde vi avnjuta några öl och matchen i vad som närmast får beskrivas som en Bastu. Svetten formligen forsade. En och annan fläkt skulle inte skada arrangörer.... Matchen slutade ju som ni säkert vet precis som man hade hoppats. Glad i hågen kunde man återvända till tältet och fortsätta festen. Biljetter till smygstarten hade vi inte så några utlåtanden om Onsdagskvällens band kan tyvärr inte ges. Nu blev det inte så vansinnigt mycket festande denna kväll då en efter en droppade av och till slut återstod bara att stoppa in öronpropparna och somna in för att förhoppningsvis vakna fullt utvilad till morgondagens första dag.

Torsdag
Tidigt på Torsdagsmorgonen väcktes man brutalt av den bultande solen. Redan strax efter sju hade solen gjort tältet omöjligt att befinna sig i. Hur folk kan ligga inne i den värmen till 12-13 övergår mitt förstånd. Nej, ut i solen istället där det iaf till en början erbjöds lite mer fläktande svalka. En efter en gled också resten av sällskapet ur sina sovsäckar. Kissis och Priest förnekade sig inte utan redan vid halvnio-snåret sprättade dessa rutinerade herrar dagens första öl. Jag och Leo tog det något lugnare och avvaktade väl iaf till elva innan vi hängde på.

En helt okej inledning
Dagens och också hela festivalens första spelning skulle bli Dark Tranquility som redan 12.00 skulle inta näst största scenen, festival stage. Bandet är relativt nytt för mig då jag endast lyssnat sporadiskt på förra plattan samt lite mer på nyligen släppta Fiction. Förra plattan tyckte jag var helt okej och nya gillar jag skarpt. Hade väl inga jätteförhoppningar på spelningen, speciellt inte med tanke på den typ av musik man spelar och den tid man fått att spela på. Konserten var dock riktigt bra och frontman Stanne som jag förväntade mig skulle vara mycket mer tillbakadragen, tyst och svårmodig visade sig istället från sitt bästa humör genom att röja runt som den värsta Steven Tyler. Bra publikkontakt och hyfsat gensvar gjorde det hela till en mycket bra inledning av festivalen. Det ska väl dock sägas att det är svårt att få någon direkt euforisk upplevelse av denna typ av konsert så här tidigt och dessutom i stekande sol. Men bandet levererade som sagt trots detta mycket bra.

Festivalens största besvikelse
Nästa spelning dröjde ända till 20.00 för egen del, varvid en hel del öl kunde drickas i den makalösa värmen borta vid tältet. Leos och min taktik att öppna lite lugnare än övriga herrar visade också att vi lärt oss något som inte de andra har. Kissis hittades nämligen däckad när vi återvände efter Dark Tranquilitys spelning. Om det berodde på för mycket öl eller för lite sömn låter jag vara osagt, ni får dra era egna slutsatser. Redan några timmar blev det dock liv i liket och allt var sig likt. Nåja, tillbaka till 20.00-spelningen som var Meat Loaf. En herre som jag tycker mycket om, åtminstone vad gäller hans tidiga material. Karln har en fantastisk pipa och jag såg verkligen fram emot den här spelningen. Tyvärr blev detta festivalens största besvikelse för egen del. Jag tyckte det var alldeles för lite gammalt hederligt material och de ggr vi bjöds på gamla örhängen kändes det trött och oangagerat.

Coverband?
Efter besvikelsen med den illa smakande köttfärslimpan hastade vi vidare för att bevittna Dimmu Borgir, åtminstone var det så det var tänkt. Jag har absolut ingen koppling till detta band alls och ville egentligen bara en gång ha sett ett black metal band. Skulle egentligen kollat på Marduk, men tyvärr prioriterades detta bort pga. då som tidigare nämnts Meat Loafs spelning. Samtidigt på scenen bakom spelade Thin Lizzy och jag har egentligen alltid varit enormt tveksam till att detta band som endast till viss del består av gamla medlemmar (då har dessutom John Sykes bara medverkat på en platta). Eftersom Lizzy är ett av mina absoluta favoritband kunde jag inte riktigt förmå mig själv att vilja se dom. Liksom många andra har jag tyckt att det är ett hån mot detta eminenta band att fortsätta efter Phil Lynotts bortgång. Vissa band är helt enkelt för starkt förknippade med sin originalsångare. Kan ni tänka er ett Motörhead utan Lemmy? Hur det nu än var så insåg Kissis och jag redan efter en halv Borgirlåt att det här verkligen inte var vår kopp av te. Helt sonika knatade vi bort mot Lizzy, jag personligen fylld av tvivel. Väl på plats möts jag av det största publikhav jag någonsin sett på Sweden Stage. Det var ett folkhav ända upp till staketen längst bak. (Cover)bandet spelade helt fantastiskt och Sykes sjunger vansinnigt likt Phil även om det såklart inte är samma sak. När John dessutom högt deklarerar i micken att varje ton spelas till Phils minne smälter jag. Kärleken ligger hela tiden i luften och jag vill bara höra mer. När Kissis och jag omfamnar varandra under Still in love with you är det nära till tårarna. Visst, det går inte att komma ifrån att detta i princip är ett coverband, men jag blev ändå väldigt överraskad av bandet och även av det enorma gensvaret från publiken. Om inte annat så för de minnen av svunna tider det bringar fram.

Festivalens höjdpunkt......
.....för många var nog första headlinern Heaven and Hell. Länge hade även jag sett fram emot att få se detta återförenade Sabbath anno början 80-talet (och ett kort början 90-tal). Det Dio-frontade material som släpptes med start i Rainbow och fram till egna bandets Dream Evil, måste vara något av den längsta svit med fullständigt lysande album som släppts. Nu fick vi nöja oss med materialet från eran i Sabbath som omfattar tre album samt några nysläppta låtar, men det räcker gott och väl till flera timmars konsert. Tyvärr varade konserten inte så länge man hade hoppats, vilket gjorde att flera låtar missades och man kände sig nästan lite blåst på konfekten när bandet kliver av. Under dom dryga nittio minuter man står på scen är det såklart fullständigt briljant, nya låten Shadow of the wind är så tung att man tror marken under oss skall rämna. Hade man bara klämt in nån halvtimme till hade detta varit en fullpoängare.
Så var då första dagen över, massor med bra musik som alltid med undantag av limpan som iaf gjorde mig besviken. TallicaLääz gjorde dessutom ett tappert försök att para ihop mig med en 16-årig skönhet. Min moral hindrade mig som tur var att göra något dumt, tur man är en sådan gentleman.

Fredag
Dagen startade på samma sätt som föregående. Det vill säga ut ur tältet omgående pga den olidliga värme som mycket tidigt infann sig. Vid det här laget hade en trestegsritual börjat formas. Först vaknade man till vid halvsjusnåret och kröp ur sovsäcken pga av värmen, en halvtimme senare var det dags att ta av sig tröjan som används då det under natten istället är vansinnigt kallt, för att till sist, ytterliggare en halvtimme senare, öppna upp tältet för att försöka få lite svalka.

You had me at hello....
Första konserten var tänkt att bli Pretty Maids som skulle beträda näst största scenen vid tolvslaget. Det var dock alldeles för skönt vid tältet så vi hängde kvar till The Answers spelning vid halvtvå. The Answer är ett nytt ungt band som sannerligen inte förnekar sitt 70-talsarv. Spelar man den typen av musik och gör det dessutom grymt bra så har man iaf fått mitt hjärta. Redan när bandets mycket karismatiske sångare äntrar scenen och hälsar på den svenska festivalpubliken på klingande irländska har man mig. Sen river man loss de flesta spåren från debutalbumet Rise och det är precis så bra som jag hoppats. Det här bandet är riktigt grymma och ger mig hopp om hårdrockens framtid. Puh yer fist in the öuuur (Put your fist in the air på engelska)..... Var beredd på att få bevista denna konsert ensam då jag tycks vara allena om att uppskatta denna musikstil i geänget, men jag lyckades få med mig Kissis och respektive samt även Sparven och hans gäng. Verkar som om de flesta var positivt överraskade också och gillade det dom såg/hörde. Var lite orolig först iom att bandet spelade på största scenen, såg ganska glest ut men allteftersom fylldes det på mer och mer. Bandet är också ett sådant som oavsett publikantal ger allt och gör det bra. Respekt.....

Festivalens argaste....
Snacka om kontraster, först härlig röjig retrohårdrock med The Answer för att sedan hasta raka vägen över till Rock Stage och kika på elak trash med Kreator. Mille måste definitivt ha varit festivalens absolut argaste, men ibland går det så långt att man börjar ana ett visst spel för galleriet. Det blir nästa fånigt i vissa lagen när han uppmanar publiken att döda varandra och hata varandra och.... ja ni förstår säkert. Kreator ÄR dessutom Mille, man märker i princip inte övriga medlemmar utan allt fokus ligger på den ilskne sångaren. Riktigt skönt köttös är det dock, bortser vi från några småmissar är det en mycket bra konsert och det verkar som om Mille är helnöjd med responsen.

Den elaka grodan
Leo liknade i sin recension av UDOs nya sångaren vid en elak groda. En inte helt oäven beskrivning. Vi pratar här om en av hårdrockens mest legendariska frontfigurer, detta naturligtvis sedan hans år i numera, och förmodligen för alltid, nedlagda Accept. Det här var tredje gången jag såg bandet och inte mycket har förändrats. Samma gamla Accept-klassiker blandas med en mix av de nyare UDO-numren. Jag saknar framförallt låtar från Faceless World som är min favoritplatta med legendarens ”nya” band. Konserten är bra men det bjuds liksom inte på något nytt utan allt rullar på i välkända gamla hjulspår. Ett tag övervägde vi faktiskt att strunta i konserten och ta det lugnt vid tältet, så blev inte fallet denna gång, risken är dock stor att så blir fallet nästa gång UDO äntrar en SRF-scen.

Festivalens definitiva höjdpunkt
Egentligen ville jag personligen efter UDOs spelning ta det lugnt vid tältet och bara dricka öl. Då alla övriga i sällskapet dock bestämde sig för att se Tiamats spelning på Sweden Stage kände jag mig tvungen att följa med. Jag har i princip inga kopplingar till detta band så jag ger mig inte på några direkta kommentarer om spelningen. Dock förvånade det mig storligen att publikantalet var så få. Jag trodde definitivt att bandet var betydligt större och hade förväntat mig mycket bättre uppslutning. Efter Tiamat var det istället dags för andra headlinern Aerosmith. Ett band som jag upptäckt ordentligt först på senare år. Visst har jag hört både 80- och 90-tals hitsen, men inte mer än så. Har dock numera upptäckt vilket fullständigt briljant band detta är genom att snabbt köpa upp mig på större delen av 70-talskatalogen. Som alla vet är 70-talet mitt favoritdecennie musikaliskt. Frågan är om jag inte rankar Aerosmith högre än konkurrenterna i Kiss. Nåja, tillbaks till spelningen. Bandet äntrar scenen i utsatt tid och fullständigt äger från första tonen. Att grabbarna/gubbarna är snittar nästan 60 år känns fullständigt orimligt så som iaf Tyler och Perry röjer. När jag ser en konsert av den här kalibern med ett gäng, ursäkta uttrycket, gubbar blir jag nästan deppig över att jag inte fick vara med på 70-talet och bevittna alla dessa legendariska konserter. Tack Aerosmith för festivalens bästa spelning och absoluta höjdpunkt.
Med den avslutningen kunde man somna in med ett leende bredare än Steven Tylers mun.

Lördag
Med visst vemod vaknade jag på Lördagmorgonen när man förstod att nu var det snart över och verkligheten där hemma väntade. Visst började man bli duktigt mör i kroppen av all musik, värmen, festandet och att sova i tält, men det förhindrar inte att man kan känna sig lite snopen över hur fort det gått.
Traditionsenligt brukar hela gänget på Lördagen åka in till Sölvesborg för att inta lite ordentlig mat på en av stadens Kinakrogar. Dessutom brukar samtliga passa på att begagna en riktig toalett på samma restaurang, stackare som kommer in där efter oss. Denna gång valde dock stora delar av sällskapet till min stora besvikelse att kolla på Troubles konsert vilket gjorde att sällskapet blev reducerat till mig och Priest. Maten var likafullt god och toabesöket lika välkommet som alltid. En latte efter maten (bedrövlig sådan dock) på stadens ena konditori och sedan var det dags för färd tillbaka för att se inga mindre än......

Ett perfekt tillfälle för en Blind Guardian konsert
Sångaren Hansi konstaterade aningens ironiskt en bit in i konserten att det var ett perfekt tillfälle för att lyssna på Blind Guardian. Vid detta tillfälle sken solen från en klarblå himmel och temperaturen måste ha pekat på nånstans runt 30-strecket. De blinda väktarna är ett av de band jag nog sett flest gånger i min hårdrockande karriär. Det är ett gammalt favoritband som jag hängt med sedan tidigt 90-tal. De senaste 3-4 konserterna har dock i princip varit identiska. Man har inlett med samma intro från Nightfall in middle earth och kört i princip exakt samma låtar, några skalades dock bort till denna konsert då man förmodligen inte hade lika lång tid på sig. Detta gör att jag blir än mer upprörd över att man envisas med att köra And then there was silence som jag alltid ansett är en låt som bara skall lyssnas på skiva, den sänker tempot rejält i live-sammanhang. Hursomhelst kan jag inte annat än bli aningens besviken med tanke på att man gör en sådan rutinspelning med i princip exakt samma låtar som vid de tre tidigare tillfällena man besökt Svedala. När Nightfall in middle.... introt inleder suckar jag tungt och konstaterar att här kommer sannerligen inga överaskningar att erbjudas. Att bandet och deras musik sedan inte är direkt ett mitt-på-dagen-utomhusfestival-band gör väl inte direkt det hela bättre.

Anti-klimax
Spekulationerna hade pågått länge på forumet och i andra hårdrockskretsar. Blind Guardian och Iced Earth med efterföljande spelningar på Lördagen. Skulle vi få se något gästspel där Demons & Wizards låtar framfördes? Jag för min del var helt övertygad om att så skulle ske. Iced Earth är ett band som jag följt lika länge som Blind Guardian, det vill säga sedan tidiga 90-talet. När Matt Barlow hoppade av och Ripper tog över mikrofonposten dämpades dock mitt intresse avsevärt. Ripper må vara en gudabenådad sångare, men till IE’s musik passar hans röst inte alls. Mina förväntningar var därför väldigt låga på bandets spelning och jag såg mest fram emot att få se ett eventuellt gästspel som sagt. Bandet överträffar dock sig själva och överraskar mig rejält, live låter det nämligen bra, riktigt riktigt bra tom. Vet inte vad det är som gör det, men Rippers röst tycks komma mycket mer till sin rätt här. Jon riffar furiöst och det är ett sjuhelsickes ös. Men snacka om ett enormt antiklimax. Bandet har 1½ timmes speltid, när dom då kliver av redan efter ca: 50 minuter förväntar man sig såklart en uppsjö extranummer och kanske även ett gästframträdande från Hansi. Men bandet kommer aldrig ut igen. Publiken ropar förgäves gång på gång efter sina favoriter men tvingas till slut ge upp när scenpersonalen kommer in och börjar plocka undan bandets utrustning. Stora delar av publiken längst fram börjar till och med bua. Som sagt, ett ruskigt anti-klimax. När man började så bra och överraskade mig så mycket. Det här var ju på väg att bli en sån där klassisk konsert, så blir avslutningen så här. Vi spekulerade länge efteråt vad det kunde bero på. Några tyckte att dom sett Ripper skaka på huvudet när han försökte få igång publiken och menade att han var besviken på responsen. Jag tyckte mig inte se några sådana tendenser och tyckte dessutom att responsen var väldigt bra, så f-n trot. Andra trodde att det berodde på Jons erkänt dåliga rygg som satte stopp för mer speltid. Jag hoppas verkligen att det var det sistnämnda för annars är det inget annat än en skandal. Spekulationerna lär fortsätta.

Något av en tradition
Ja det har blivit något av en tradition för mig att säga att jag nu äntligen skall gå och kolla på Motörhead för att sedan skippa det. För fjärde gången i SRF-historien gjorde jag nu samma sak. Fyra timmars lugnt och skönt öldrickande innan avslutande Scorpions lockade helt enkelt mer. Således äntrar vi inte området igen förens strax innan bandet skall kliva upp på scenen. Scorpions är ett av de klassiska band som jag faktiskt har väldigt dålig koll på. Det har aldrig blivit av att jag lyssnat in mig på i princip något i katalogen. Hitsen har man såklart koll på, men sedan är det ganska blankt. Johan Priest försöker få mig att lyssna mer på ett av hans stora favoritband och nu lovar jag att bättra mig. Jag tycker inte Klaus Meine är någon vidare frontman, han slänger sig mest med klyschor där framme och ibland är hans engelska så dålig att det i princip inte går att höra vad han säger. Man kan ju tycka att efter sisådär 35 år i branschen borde denna detalj vara något förbättrad. Se och lär av Kiske som pratar i det närmaste perfekt engelska. Nåja, tillbaks till konserten. Låtarna som spelas i sig är så pass starka och publiken på ett fantastiskt humör så konserten förvandlas trots Meines stelhet till en succé. Inte alla nummer faller mig på läppen, men större delen känns väldigt bra och responsen från publiken är smo sagt enorm. I avslutande rock you like a hurricane fullkomligt exploderar hela Sweden Rock i eufori. Äntligen fick jag också höra wind of change som bandet inte framförde sist dom var här. När vi står där i gänget och gungar sjungandes på refrängen kan man inte annat än må riktigt jäkla bra. Klaus Meine knyter sin näve och kliver av scenen synbart mycket mycket nöjd.

And then there was silence…
….eller kanske inte riktigt. Festivalområdet kokar fortfarande och ljudvolymen är hög. Men vi glider alla tillbaka till campingen och lägger oss ganska snabbt. Medvetna om den långa och tråkiga resan hem som väntar. Varför är det alltid så att hemresan känns så tråkig? Rejält sliten efter fyra dagar är man, men väldigt väldigt nöjd med festivalen som helhet. Jag var egentligen bara besviken på Meat Loaf och till viss del även Iced Earth (med tanke på avslutningen på en annars briljant spelning) vilket får anses vara mycket bra. Vädret kan man ju inte annat än säga att det var LYSande. Många klagade nog som sagt på att det var FÖR varmt, men jag personligen gillar när det är rejält hett. Nu är det bara sådär 362 dagar kvar till nästa festival och nedräkningen kan börja. I slutet på December och början på Januari börjar dessutom de första banden släppas. Vågar vi hoppas på Kiss?






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Metallbibliotekarien | Datum: 2008-02-22 16:16:25

Fantastiskt då måste vi ha sett på fotboll tillsammans i alla fall :) Fast om Aerosmith var höjdpunkten...njaaaaeeej - Heaven and Hell var helt enkelt i mitt tycke bäst av headlinarna. Bäst i övrigt - Amon Amarth helt otippat för mig faktiskt :)

Till startsida »