Skriven av: Fredrik Sandberg Läst: 2111 ggr. Kommenterad: 1 ggr.


IN FLAMES, TRIVIUM, GHOST, RISE TO REMAIN, Scandinavium, Göteborg 2011-11-19

Det Ă€r ett fullspĂ€ckat program som gĂ€ller nĂ€r Defenders Of The Faith Tour 2011 kommer till Scandinavium i Göteborg. Förutom huvudnumret IN FLAMES bjuds publiken Ă€ven pĂ„ TRIVIUM, GHOST, RISE TO REMAIN och INSENSE, vilket inte Ă€r fy skam. De kompetenta förbanden till trots Ă€r huvudfrĂ„gan tĂ€mligen klar: kan IN FLAMES bringa talesĂ€ttet ”man kan inte bli profet i sin egen stad” pĂ„ fall?

   -”Buy it, stream it, download it. Do what the fuck you want with it; it’d mean the world to us if you checked it out
”. Orden Ă€r Austin Dickinsons, frontman i RISE TO REMAIN, och avser debutplattan ”City Of Vultures”. Kommentaren orsakar ett inte oĂ€vet jubel i Scandinavium trots att klockan bara Ă€r halv Ă„tta pĂ„ lördagskvĂ€llen. Det Ă€r förhĂ„llandevis mycket folk i arenan för att vara sĂ„ tidigt, och Ă€ven om flertalet sannolikt positionerat sig i god tid inför hemmafavoriterna IN FLAMES som följer senare pĂ„ kvĂ€llen, fĂ„r det unga metalcore-bandet ett rĂ€tt bra gensvar. Åtminstone under de spĂ„r jag hinner höra i sin helhet, vilket innebĂ€r Nothing Left och Bridges Will Burn.

Meningen var att jag Ă€ven skulle ha besett norska INSENSE, Anders FridĂ©ns nya kelgrisar, som inledde kvĂ€llen. Strul med gĂ€stlistan satte dock en fet kĂ€pp i det hjulet, varför den första akt jag hinner se hela setet med Ă€r bandet som följer pĂ„ RISE TO REMAIN, svenska kultmysteriet GHOST. Iförda sina sedvanliga storhuvade kĂ„por, med frontmannen Papa Emeritus i dito dödskallemask, inleder man med ett pompöst mĂ€ssande intro innan Con Clavi Con Dio tar vid ackompanjerad av taktfast klappande frĂ„n publiken. Jag slĂ„s av vilket tryck det Ă€r i ljudbilden; GHOST Ă€r definitivt mer hĂ„rdrock live Ă€n pĂ„ skiva, dĂ€r de luftigt poppiga vibbarna ibland tar över. Jag – och mĂ„nga med mig – nickar belĂ„tet med i takt nĂ€r vinnande spĂ„r som Elizabeth och Satan’s Prayer avhandlas. Eftersom ytterligare ett band (TRIVIUM) skall hinna betrĂ€da Scandinaviums scen innan huvudakten, avslutas det förhĂ„llandevis korta setet nĂ„gon lĂ„t senare med ett tĂ€mligen givet nummer. Papa Emeritus skrockar belĂ„tet att ”
vi har tid för en sista ritual”, innan just Ritual sĂ€tter punkt för en stĂ€mningsfull spelning. PĂ„ skiva köper jag fortfarande inte riktigt hypen, men live har GHOST onekligen charmat mig en smula.

 

GHOST - vad döljer det sig egentligen för nunor under de dÀr kÄporna...?

Fullt lika vĂ€l gĂ„r det inte för Florida-sönerna i TRIVIUM. Scandinavium som helhet verkar onekligen uppskatta deras riviga thrash, och ger bandet gott gensvar i princip spelningen igenom, men jag kĂ€nner mig rĂ€tt sĂ€llan genuint engagerad. Den tekniska kvalitĂ©n Ă€r genomgĂ„ende hög och tvĂ„taktsdrivet hĂ€r och dĂ€r smittande, men jag kan inte riktigt komma ifrĂ„n att lĂ„tmaterialet kĂ€nns lite
 opersonligt. En nysnaggad Matt Heafy publikflörtar förvisso effektivt med det klassiska knepet Stockholm vs Göteborg:

   -”We played in Stockholm yesterday, and thought we’d have a friendly competition to see which town rocks out best
”.

   Givet jubel i GĂŽtet, och nĂ€r aktuella singeln Built To Fall avhandlas Ă€r stĂ€mningen i arenan riktigt god. Den fortsĂ€tter att vara sĂ„ under den efterföljande Caustic Are The Ties That Bind, och det Ă€r med viss vĂ€rme i rösten som Heafy sedan konstaterar att ”
it’s good to be back in this metal city”. Han ber oss sedan att jubla för IN FLAMES, och konstaterar att han helt Ă€rligt inte tror att TRIVIUM skulle ha existerat om dess medlemmar en gĂ„ng i tiden hade fastnat för göteborgarnas musikkonst. Efter denna effektiva bonding-aktivitet presenterar frontmannen Black som nĂ€sta singel att komma frĂ„n aktuella skivan ”In Waves”, ett nummer som fungerar fint. Allra bĂ€st tas dock de tvĂ„ avslutande spĂ„ren, Down From The Sky (dĂ€r Heafy uppmanar sittplats att för stĂ€lla sig upp) och Throes Of Perdition, emot. HĂ€r Ă€r handklappet frĂ„n publiken riktigt starkt, och nĂ€r Heafy konstaterar att ”ja, vad fan, Ă€r ni inte uppvĂ€rmda nu vet jag inte vad jag skall göra” behöver han nog inte oroa sig. Även om jag personligen inte riktigt rycks med av TRIVIUM, har de objektivt sett absolut levererat det som förvĂ€ntas av dem denna kvĂ€ll.

Slut pĂ„ förspelet – nu Ă€r det dags för riktig kĂ€rlek

Publiktrycket nĂ€r IN FLAMES till den smygande inledningen pĂ„ Sounds Of A Playground Fading Ă€ntrar scenen Ă€r grymt, och inte blir det sĂ€mre under de följande tvĂ„ spĂ„ren Deliver Us och (min personliga favorit frĂ„n senaste plattan) All For Me. Faktum Ă€r att det allt eftersom kvĂ€llen fortskrider stĂ„r klart att ”Sounds
” sannolikt Ă€r den avseende livematerial starkaste plattan göteborgarna nĂ„gonsin knĂ„pat ihop. DĂ€rmed inte sagt att bitarna med nĂ„gra fler Ă„r pĂ„ nacken inte funkar fint denna kvĂ€ll Ă€ven de. Under en vĂ€ldigt lĂ„gt hĂ€ngande ljusramp, som inducerar nĂ„got av en kĂ€nsla av klubbspelning, följer IN FLAMES upp den inledande trion med Trigger. Den sjukt starka publiksĂ„ngen i refrĂ€ngen hĂ€r Ă€r kvĂ€llens första riktiga gĂ„shudsögonblick, men det skall komma fler.

Kanske Àr det för att det Àr pÄ hemmaplan, kanske Àr det för att det fortfarande Àr rÀtt tidigt pÄ turnén och alla har gott om energi kvar, men bandet verkar synbarligen peppat. Till och med den oftast ganska lakoniske göteborgaren Anders Fridén vitsar till det litegrann, som nÀr han konstaterar att det Àr svÄrt att vÀlja lÄtar till en spelning som denna:

 -”Fan, det Ă€r svĂ„rt nĂ€r man har gjort 10 skivor och bara har nittio minuter, eller kanske en timme och fyrtio minuter, att lira. Sen blir det ju Ă€nnu svĂ„rare nĂ€r man som vi bara har skrivit hits
”.

Kommentaren till trots följer hĂ€r spelningens kanske enda aningen mindre starka parti, med för all del klassiska – men Ă€ndock mindre ”hittiga” – spĂ„r som t.ex. Alias, Swim och The Hive. Sedan tar det fart igen, och kombon Where The Dead Ships Dwell och Fear Is The Weakness trissar upp stĂ€mningen till en pĂ„tagligt hög nivĂ„. NĂ€r sedan Come Clarity fĂ„r hela Scandinavium att fyllas av ljusskenet frĂ„n tusentals mobildisplayer (i den analoga vĂ€rld som nu stilla förmultnar hade det varit tĂ€ndare) och ljudet av lika mĂ„nga allsĂ„ngsröster fĂ„r jag gĂ„shud över hela kroppen; det Ă€r – om ni ursĂ€ktar franskan – sĂ„ jĂ€vla vackert! Det Ă€r inte bara jag som blir rörd, utan Ă€ven sjĂ€lvaste FridĂ©n verkar en smula tagen. Visst brukar artister smöra för publiken, men nĂ€r man hör antydan till att hans röst spricker Ă€r det inte utan att man tror honom nĂ€r han sĂ€ger:

 -”AlltsĂ„, vi har gjort sĂ„Ă„Ă„ mĂ„nga spelningar vĂ€rlden över, men just sĂ„dant hĂ€r, just dĂ€r, just dĂ„ [FridĂ©n pekar pĂ„ det lilla sĂ„ngarpodium som Ă„terfinns lĂ€ngst fram pĂ„ scenen] Ă€r sĂ„dant jag tar med mig i graven
”. Han pausar ett ögonblick innan han fortsĂ€tter:

 -”Hade jag inte varit sĂ„ tuff [kort garv] hade jag fan börjat grĂ„ta!”.

NÀr Scandinavium under "Come Clarity" fylls av gnistrande ljus, Àr det svÄrt att inte bli kÀnslosam.

Ett par lÄtar senare (dÀr Ropes och Liberation Àr de som tas emot bÀst) kör Anders ett frÀscht grepp apropÄ den dÀr klassiska rivaliteten mellan Stockholm och Göteborg. NÀr han konstaterar att IN FLAMES spelat i huvudstaden kvÀllen innan kommer naturligtvis det obligatoriska buandet, vilket fÄr honom att aningen irriterat avbryta:

   -Ӏh, lĂ€gg av, bua inte! Okej, jag Ă€r frĂ„n Göteborg
” HĂ€r möts han av massivt jubel, tills han fyller i med ”
men jag bor i Stockholm”, vilket möts av nya buanden.

   -”Okej dĂ„, dĂ„ fĂ„r ni som buade inte komma hem till mig och hĂ€lsa pĂ„â€, konstaterar sĂ„ngaren och pekar pĂ„ publiken framför scenen. ”Ni som dĂ€remot var tysta, ni Ă€r vĂ€lkomna!” fortsĂ€tter han och pekar upp mot sittplatslĂ€ktarna. Arenan fylls av skratt, och stĂ€rkt av framgĂ„ngarna som komiker vitsar sĂ„ngaren vidare:

   -”Nej, men pĂ„ allvar dĂ„; vi tĂ€nkte att vi skulle göra en liten marknadsundersökning om var den bĂ€sta metalpubliken egentligen finns – eller, ja, det vet ju bĂ„de ni och jag att det Ă€r i Skövde
”. Efter att den nya vĂ€ndan skratt ebbat ut förklarar FridĂ©n att publiken trots allt skall ges chansen att bevisa Göteborgs förtrĂ€fflighet som metalstad. En ung tjej presenteras, och kommer in för att filma nĂ€sta lĂ„t Only For The Weak frĂ„n scenen. VrĂ„let nĂ€r hon riktar sin kamera mot publikhavet Ă€r förmodligen det maffigaste jag hört pĂ„ nĂ„gon spelning, och ger kompromisslös stĂ„pĂ€ls över hela kroppen. Herre j-Ă€-v-l-a-r vad mĂ€ktigt!

Redan hĂ€r har IN FLAMES egentligen tillhandahĂ„llit svaret pĂ„ frĂ„gan i artikelns ingress. Det Ă€r ett rungande JA! – det gĂ„r alldeles utmĂ€rkt att bli profet i sin egen stad. Göteborgarna Ă€r inte bara Sveriges förmodligen största musikexport utomlands just nu, utan precis lika förbehĂ„llslöst Ă€lskade hĂ€r pĂ„ hemmaplan som nĂ„gon annanstans. Även om slaget Ă€r vunnet, avslutar man starkt med ruggigt starka trion Cloud Connected (allsĂ„ngen!), The Mirror’s Truth och finalnumret Take This Life, dĂ€r det elakt envetna tvĂ„taktsdrivet fĂ„r publiken att röja frenetiskt. Under slutspĂ„ret bjuds ocksĂ„ pĂ„ effektfullt pyrotekniskt godis, i form av eldkastare, gnistregn och nĂ„gra rejĂ€la knallskott dĂ€r det sista markerar konsertens sista anslag pĂ„ instrumenten. Jublet som stiger mot taket i Skandinavium nĂ€r sista ackordet klingat ut Ă€r öronbedövande, och passande nog avslutas kvĂ€llen med en ny vĂ€nda gĂ„shud. Jag kommer pĂ„ mig sjĂ€lv med att faktiskt ha en liten klump i halsen; det Ă€r sĂ„ vackert med all denna kĂ€rlek. Tack skall ni ha, IN FLAMES.

Text samt bild: Fredrik Sandberg






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Robert G | Datum: 2011-11-23 18:49:38

Mycket fin recension.
Stiligt!

Till startsida »