Då OPETH  av någon anledning inte behagar besöka varken Malmö eller Köpenhamn på denna turné får jag helt enkelt sätta mig på tåget och bege mig norrut till Sveriges hårdrocksstad nummer ett, närmare bestämt Göteborg. Vilket alltid är trevligt. Det är något speciellt med denna stad, kan bero på att de var här jag bevittnade mina första konserter i tidiga tonåren, eller så är det helt enkelt så att den gemytliga göteborgska mentaliteten smittar av sig så fort man sätter sin fot där. Trädgårn är en utomordentlig konsertlokal, med högt i tak samt väggar beklädda med träpaneler ökar akustiken i rummet avsevärt. Under förbandet PAIN OF SALVATION är det långt ifrån fullt men detta ändras ganska så snart efter att dessa gått av scenen.

Med ett nytt album i bagaget titulerat ”Heritage”, som får sägas är lite av ett kontroversiellt album då  den helt saknar de death metal influenser som varit så närvarande tidigare. Efter det sedvanliga introt inleds denna afton med The Devil’s Orchard, debutsingeln från nya skivan och det är som förväntat helt enastående. Ljudet är klockrent och förblir så resten av kvällen. OPETH utstrålar en sann glädje över att få vara tillbaks på svensk mark och framföra en konsert som väldigt väntat fokuseras kring just ”Heritage”. I Feel The Dark framförs precis lika självsäkert som föregående. Det är alltid en upplevelse att få se OPETH live då deras dyrgripar av långa låtar och deras vilja att variera sig, gör att setlisten alltid förändras mellan varje turné. Klassikern Face Of Melinda betas av till publikens stora förtjusning samt Porcelain Heart från förra given ”Watershed” och det nog fler än jag, om man tolkar publikens reaktioner som är lyriska. Mikael Åkerfeldt är som vanligt på ett bra humör och skämtar glatt om allt och alla. Den roligaste sekvensen är utan tvekan när han får gitarristen Fredrik Åkesson att demonstera ”The Rudolf Schenker quick step move”. Rudolf Schenker, gitarrist i det legendariska SCORPIONS har en speciell manöver han gör så fort han avslutar ett riff eller solo. Blir svårt i ord att beskriva hur roligt det är här ser ut, ni får helt enkelt föreställa er.

Stundtals saknar jag de riktigt stora kontrasterna, Mikael Åkerfeldts growlande, de krossande death metalpartierna. Detta glöms ganska snart bort för att det är svårt att inte dras med i den inlevelse och totala scennärvaro som bandet förmedlar. Efter ett kortare akustiskt set bestående av The Throat of Winter, Credence samt Closure håller Mikael ett kortare tal till den nu bortgångne legenden Ronnie James Dio och förklarar att nästa låt är en ren hyllning till denne. Efter Slither bjuds vi på A Fair Judgement, med dess vackra melodier och tunga riffande går även den hem hos publiken. Kvällen börjar närma sig mot sitt slut och efter ett traditionellt skanderande av ”OPETH, OPETH....” går bandet ut på scenen ännu en gång för att framföra Folklore, en av mina favoriter på nya skivan och den känns helgjuten som avslutningslåt. Jag beger mig därifrån med ett brett leende på läpparna och en övertygelse om att detta utan tvekan är årets konsert.   

Läs också: Roberts recension av OPETH på Arenan 8/12