Skriven av: Kitty Rossander Lst: 1615 ggr. Kommenterad: 1 ggr.


DARK TRANQUILLITY, AMARANTHE, DEATHDESTRUCTION, THE UNGUIDED, THE RYOT, Trädgår’n, Göteborg, 2012-01-14.

Under rubriken Gothenburg Winter Metal avverkades denna kväll inte mindre än fem band på Trädgår’n. Lokalen var inte helt full, det fanns ”några biljetter kvar” enligt killen i dörren, men det kan inte ha varit många.

Först ut var ett relativt nytt band från Hammarö. THE RYOT har spelat under detta namn sedan i somras och har ännu inte släppt något album men har ändå fått supporta flera större akter och ska supporta självaste IN FLAMES i april. Jag noterade en mycket skön inledande gitarrslinga på en av låtarna men också en massa konstlade skratt och oartikulerad sång. Kalla mig gammalmodig, men jag gillar att kunna höra texten. Nu var det lite för mycket ylande för min smak och den enda gången jag hörde texten var i de lugna partierna i Aurora. Min sammanfattning av kvällens första band blir att det är mer rock än metal och det lämnar tyvärr inget bestående intryck, inte denna gång i alla fall.

Sedan var det nästa bands tur att börja ställa iordning på scenen och publikstödet märktes direkt. Det jublades och applåderades för fullt och det fylldes på snabbt framme vid scenen. En sak är säker; publiken gillade THE UNGUIDED. Personligen var jag skeptisk då fyra av bandets fem medlemmar härstammar från SONIC SYNDICATE som för att uttrycka det diplomatiskt inte är något favoritband men jag blev positivt överraskad. Jag tyckte dock att Richard Sjunnessons growl var lite för tunnt och skrikig, och för min del räddades bandet denna kväll av Roland Johanssons klarsång. Återigen, jag gillar att höra texten. Jag hoppas dock att jag får chansen att se THE UNGUIDED igen, för det är absolut inte ett ointressant band. På skiva upplever jag att balansen mellan rösterna är lite annorlunda och jag undrar om mitt ogillande av growlen live beror på Richard eller på mina dåliga öronproppar? Ytterligare en anledning att försöka se bandet igen, med andra ord. Tills dess lyssnar jag gärna på Serenade Of Guilt och Inherit The Earth på skiva.

Hos THE UNGUIDED såg jag också något som sedan följde alla kvällens band; glädjen. Det var en kväll när de på scenen hade lika kul som de framför scenen och Trädgår’n kändes liten och intim. Leenden, poser med glimten i ögat, pekningar och hälsningar till vänner i publiken. Detta var inte en vanlig turnéspelning, detta var något annat.

Kvällens tredje band var det första jag var bekant med sedan innan; DEATHDESTRUCTION. Jag har sett dem en gång tidigare och var inte riktigt säker på vad jag tyckte om dem. Därför tyckte jag det var helt ok att NIFELHEIM ställde in och denna ”supergrupp” fick platsen istället. Scenen intogs till dramatiska tongångar av medlemmar från EVERGREY, HAMMEFALL och DEAD BY APRIL. För mig är det omöjligt att inte jämföra THE UNGUIDEDs Richard med DEATHDESTRUCSTIONs Jimmie Strimell. De har liknande sångstil men Jimme är i mina öron hästlängder före. Han har en annan pondus i rösten och mer variation. Jimme får sitt efterfrågade Fuck Yeah och när bandet går av efter Hellfire är jag övertygad om att jag tycker de är ganska bra. Och Fredrik Larsson stod där med sin femsträngade bas och log, spelningen igenom. Jag älskar att se band som har roligt och denna kväll var exceptionell i det hänseendet.

Tre band avverkade och det började kännas i fötterna. Jag var dessutom lite sjuk och väldigt trött och inte direkt sugen på att vara någon annanstans än i soffan denna kväll. Allt detta glömde jag när AMARANTHE äntrade scenen. Det är helt otroligt vilken effekt detta lilla pop metal-piller har på mig. Bandet har en speciell plats i mitt hjärta då jag sett dem utvecklas de senaste två åren och gått från att ha potential till där de är nu; en väloljad livemaskin. En rivig inledning med Leave Everything Behind byts mot Enter The Maze som är något av en personlig favorit och allt jobbigt är glömt. Konceptet med tre röster fungerar fortfarande bra och jag är glad att setlisten inkluderar 1.000.000 Lightyears så Jake E får glänsa lite också. Han hamnar lätt i skymundan mellan Elizes ljusa stämma och Andys mörka growl annars. Senast jag såg bandet live ströks Amaranthine överraskande från setlisten. Denna gång är den fina balladen med och den visar verkligen upp de tre rösterna på ett fenomenalt sätt. Så olika men så bra tillsammans. Bandet är heltaggat och jag kan inte heller stå still. Min hals är trasig men jag sjunger ändå. Avslutande låttrion Call Out My Name, Automatic och Hunger är fyllda av smittande glädje och vi har så roligt tillsammans, AMARANTHE och publiken, och för mig är det automatiskt ett mycket högt betyg.

Men det råder ingen tvekan om vilka som är kvällens huvudakt. DARK TRANQUILLITY har funnits sedan 1989 och släppt tio album. Nu spelar de på hemmaplan och det märks att de har en trogen publik. Publiken sjunger och hoppar och älskar varje låt. Och varför skulle de inte göra det? Inledningen med Terminus (Where Death Is Most Alive) är magnifik och sedan fortsätter det på samma sätt. Även visuellt är det är härlig upplevelse. Istället för en statisk back drop visas videoprojektioner på en vit duk. En blomma, en kolibri, några textrader, en mask som rasar samman. Jag hade kunnat titta på bildspelet hela kvällen. En äldre låt presenteras, Monochromatic Stains från 2002, och jublet lyfts till en ny nivå. Själv får jag gåshud när Mikael Stanne klarsjunger låten som fick mig att falla för DARK TRANQUILLITY; Therein. Jag kommer på mig själv med att stå med ett löjligt stort leende, så fint är det. Och Therein är bara början. Även här bjuds jag på en trio som är helt otrolig. Nästa låt är Inside The Particle Storm och sedan följer den ännu mer fantastiska Zero Distance, med den snygga videon i bakgrunden. Det är brutalt och finstämt på en och samma gång.


Genom hela spelningen går glädjen som en röd tråd. Stanne hoppar, skrattar, pekar och skämtar. Han är på fantastiskt humör och jag tror aldrig jag sett någon metalartist som verkar så glad och trevlig som han. Om jag blev frågad om vilken metalsångare jag helst skulle fredagsmysa med skulle Stanne ligga väldigt bra till. Det känns omöjligt att ogilla honom. Sedan har han en röst som inte går av för hackor heller. En av mina favoritgrowlare, och utan tvekan det mest välartikulerade growlet jag någonsin hört.

Spelningen avslutas denna kväll med The Fatalist och jag är nöjd, resten av publiken är nöjd och Stanne är nöjd. Mer än nöjd. Det enda som är synd är att det är slut. Det har gått drygt ett år mellan denna spelning och DARK TRANQUILLITYs förra spelning i Göteborg. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång för denna publik kommer att sakna sitt band, och längta till nästa gång. Så även jag.

 

Bild och text: Kitty Rossander






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Robert G | Datum: 2012-01-15 19:04:23

Välkommen Kitty. Och tack för bra text å
grymma bilder!!!

Till startsida »