Under hela kvällen bjuder bandet på ett pärlband av fantastiska låtar som serveras med glädje och publikfrieri.

Många är de som blir av med sina videokameror för att herr Fridén vill filma spektaklet, eller som helt sonika får lov att ta sig upp och trängas om scenens yta för att filma en låt.

Många är de som i publiken uppmanas till att genomföra crowdsurfing (eller som under låten Liberation då Anders Fridén kräver att få se gubbar i luften, "gubbsurfning" som han benämner detta fenomen), eller att hoppa igång publikfavoriten Only For The Weak. Kostymklädda män trängs med tjejer och killar som knappt kan ha åldern inne för att ta sig genom dörrarna, och det som skapas är en mustig gryta av kärlek och kaos, glädje och... svett.

Debaser Slussen är förstås egentligen en alldeles för liten arena för IN FLAMES, även i klubbsammanhang. Ljudet är bra mixat, men lite lågt och försvinner helt enkelt under det låga.

Och likafullt visar det sig att just Debaser Slussen var det perfekta spelstället.

Känslan av att man fått vara med om något helt galet och väldigt exklusivt ligger kvar i maggropen även ett par dagar efteråt.

Jag hoppas och tror att bandet har samma känsla, det såg i alla fall ut som om de upplevde samma sak som vi - och faktum är att de glömde bort att ta paus för att sedan ge extranummer, istället marscherade de av bara farten rakt igenom hela den planerade setlistan. Låtmaterialet innehåller också de allra flesta av låtarna man vill ha, från Deliver Us och Where The Dead Ships Dwell från senaste given "Sounds OF A Playground Fading" till allsångsfavoriter som Cloud Connected och The Quiet Place. Den enda jag egentligen saknar Episode 666, men ändå.

Att klaga på det är som att klaga på att det var varmt.

Ett övergående lyxproblem, och antagligen till slut en del av det som gjorde kvällen så speciell.

En möjlighet att återfinna hårdrockens själ och mening.Tack, IN FLAMES!