Skriven av: Martin Bensch Läst: 1416 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Getaway Rock Festival 2012 - dag 1, part 2

I ett solindrĂ€nkt GĂ€vle spelas det metal sĂ„ det stĂ„r hĂ€rliga till under tre dagar pĂ„ Getaway Rock Festival. WeRocks utsĂ€nda Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar frĂ„n hela festivalen. 

THE BLACK DAHLIA MURDER

Trevor Strnad leder sitt THE BLACK DAHLIA MURDER i festivalens hittills bĂ€sta tekniska smocka med en bravur och en glöd som tar andan ur mig. Den nĂ„got trötta publiken lĂ„ter sig villigt ledas i en konsert som jag mĂ„ste beteckna som festivalens bĂ€sta hittills. Jösses, vilken spelglĂ€dje bandet visar! 

Bandets musik Ă€r tekniskt sett en utmaning, och det hade kunnat bli precis hur trĂ„kigt som helst om det inte vore för just denna demonstration av jĂ€vlar anamma och ren glĂ€dje över att stĂ„ pĂ„ en scen som bandet visar genom prick hela konserten. Och dĂ„ Ă€r det fullstĂ€ndigt omöjligt att inte kapitulera. Moonlight Equilibrium lĂ„ter exakt sĂ„ förödande hĂ„rd som en gaffeltruck in i en tegelvĂ€gg. Trummisen Shannon Lucas Ă€r killen som bakom Strnad jobbar hĂ„rdast - det Ă€r en vĂ€gg av blastbeats och dubbla bastrummor nĂ€stan hela vĂ€gen. Och likvĂ€l fĂ„r han det att svĂ€nga, ja nĂ€stan dansa fram. Jag har alltid varit svag för band som pĂ„ TBDM-manĂ©r Ă€lskar att lira i 6/8-delstakt. Det ger rikligt med möjligheter att trots att manglet Ă€r sĂ„ dominerande fĂ„ musiken att gunga fram. Statutory Ape Ă€r ytterligare en lĂ„t som vĂ€xer sĂ„ fantastiskt live - likadant Ă€r det med Necropolis som dĂ„nar in i öronen lika ljuvt som fĂ„gelsĂ„ng. 

Efter lĂ„t tre Ă€r publiken helt i Strnads hĂ€nder - att karln samtidigt som han springer runt och röjer som en vettvilling Ă€ndĂ„ kan leverera sĂ„ngen pĂ„ det briljanta sĂ€tt han gör Ă€r inget annat Ă€n en bedrift. Han har ocksĂ„ ett vokalt uttryck som Ă€r imponerande - skriksĂ„ngen blandas med det djupa growlet helt utan minsta miss. Ibland kan han till och med vĂ€xla i mitten av ett ord! 

Jag har sett bandet flera gĂ„nger tidigare - och det jag sĂ„g ikvĂ€ll var det bĂ€sta jag sett av bandet överhuvudtaget. Det Ă€r med ett mycket stort leende pĂ„ lĂ€pparna som jag gĂ„r frĂ„n konserten. 

 


GHOST

GHOSTs spelning pĂ„ förra Ă„rets Getaway var en av höjdpunkterna. I Ă„r har bandet uppgraderats till en mycket större scen - min enda undran var hur det skulle bli att se bandet utomhus. Gasklockan gav förra Ă„ret en intimitet som verkligen lyfte konserten nĂ„got oerhört. Fast med tanke pĂ„ hur stor publiken Ă€r sĂ„ Ă€r det tur att konserten inte Ă€r i Gasklockan. För det Ă€r smockfullt framför Blue Stage nĂ€r bandet gĂ„r pĂ„. Och hade jag nĂ„gon tvekan om att bandet skulle vara sĂ€mre i Ă„r Ă€n förra Ă„ret sĂ„ blĂ„ser GHOST alla mina tvivel av banan frĂ„n första ton. För detta Ă€r i dubbel bemĂ€rkelse djĂ€vligt bra. 

Egentligen ligger det nĂ„got oerhört mĂ€rkligt i att ett band som spelar ganska mjuk rock fĂ„r detta mottagande, om det inte vore för tvĂ„ detaljer: lĂ„tarna. Och den mycket vĂ€l kalkylerade och vĂ€l exekverade scenshowen. Och hĂ€r brĂ€dar GHOST sĂ„ löjligt mĂ„nga band att det inte Ă€r nĂ„gon idĂ© att ens börja rĂ€kna. Mellansnacket Ă€r sparsmakat. Ett enkelt "godafton" i början, nĂ„gra sĂ„ngpresentationer, och ett tack i slutet. DĂ€remellan hinner bandet med att knĂ€cka fullkomligt i Prime Mover, Death Knell, Ritual och ojĂ€mförligt bĂ€st Stand By Him. I Genesis, den episkt uppbyggda instrumentala lĂ„ten sprider sig vad som nĂ€rmast kan betecknas som ett kollektivt lyckorus och det Ă€r inte undra pĂ„ nĂ€r man fĂ„r sig en sĂ„dan hĂ€r konsert till livs. 


Text: Martin Bensch, Foto: Kitty Rossander






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »