Skriven av: Robert Gustafsson Lst: 1869 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


JORN - intervju med Jörn Lande

Norske sångaren Jörn Lande är en av de mest produktiva artisterna som idag är aktiva inom hårdrocken. Den totala mängden skivor som karl'n har förärat med sin röst är legio, och som utomstående kan man förundras över den stundtals bisarra takt han har på produktioner. Sedan avhoppet från MASTERPLAN efter "Time To Be King" har tiden primärt ägnats till egna bandet JORN, och det är kanske symptomatiskt att mitt första försök att intervjua den från Rjukan, Telemark Fylke, bördige sångaren går i stöpet eftersom han helt enkelt missat tiden och befinner sig i studion där han arbetar på ett nytt projekt. När vi till slut etablerar kontakt visar sig Jörn vara extremt pratglad och filosofisk, och trots att vi spenderar närmare en och halv timme i telefon är jag inte i närheten av att hinna med alla mina frågor och funderingar som jag noterat i förväg. Tiden springer helt enkelt iväg från oss, och till slut är det inte Jörn utan undertecknad som tvingas bryta för att hinna med andra åtaganden.

Häng med på en härlig och öppen diskussion om klassiker inom skivvärlden, hur det är att skapa musik med tidspress och att alltid leva med en strävan av att vara ärlig och nyfiken. Tycker du att frågorna stundtals ser ut att inte riktigt hänga ihop med svaren eller rent av ser efterhandskonstruerade ut så kan det stämma, för som det är i alla goda samtal vet man inte alltid veta var man hamnar....

Hej Jörn! Kul att prata med dig, när vi försökte senast var du i studion... är det något spännande som kokar?

Hej, ledsen för det där. Blir så ibland, vi hade flyttat runt en del intervjutider och jag är lite av en dinosaurie. Jag har ingen häftig iPhone eller fickkalender utan kör lite old school sådär. När jag köper ny mobil köper jag en så enkel som möjligt, och använder den bara för sms och att ringa med, samt ett fickminne så att jag kan spela in idéer jag får... men ja, jag var hos Trond Holter, min nya gitarrist, i hans studio och jobbade på ett projekt.

Vi ska göra en... tja.. sorts rockopera, kan man säga. Inte som med NIKOLO KOTSEV'S NOSTRADAMUS, där är allt så stort och sammanhängande och kräver långa intron och outron och mellanspel, utan mer melodiöst och sammanhängande.

Trond har en studio han kallar för "Rock Ranch", där han har byggt om en gammal lada till studio, och den ligger bara en tre mil från där jag bor, så det är praktiskt.

Kul! Vad handlar rockoperan om?

Dracula.

Eller, rättare sagt, vi har tagit en del av Bram Stokers historia och fokuserar på den. För att vara mer exakt så är det fokus på Draculas inre kamp. Han älskar ju en gång i tiden Mina, men när han ingår sin pakt med djävulen så tappar han sin förmåga att känna, att leva, och har endast kvar sitt minne av hur det var att älska. Det är det han strävar efter, det där han tror är att älska.

Ser man filmen som Oliver Stone gjorde så kan man känna igen en hel del, så som att han skapar tre kvinnor som blir hans brudar, "the sisters", men som han överger när han lämnar sitt slott. Sen omvandlar han Lucy till vampyr, men det är i Lucys väninna han ser sin gamla kärlek Mina.. ja, hur som helst, det blir fokus på den där inre kampen och de motstridiga tankarna och försök till känslor som Dracula visar!

Du har en ruggigt lång CV, släppte en skiva med symfoniska versioner av JORN-låtar i början av året och helt nya studioplattan "Traveller" med samma band precis nyss. Är du en arbetsmyra?

Jag är Lemmy, fast såklart inte i musikstilen eller i mängden alkohol!

Min trummis, Willy Bendiksen, känner MOTÖRHEAD-gänget och har hängt med dem sen urminnes tider, och han brukar säga att jag och Lemmy är likadana ur flera aspekter, främst det där med att det hela tiden kokar och puttrar och kommer nya idéer. När jag var yngre så kunde det till och med hända att jag stannade bilen mitt på vägen för att jag hade fått en idé jag tyckte var kanon, men nu med erfarenhet och lite mer år under bältet så vet jag ju dels att det alltid kommer fler och nya idéer, och dels så kan man väl ibland förstå att "det där var nog inte den allra bästa idé du fått Jörn". Kreativiteten är i alla fall inget som jag behöver locka fram eller försöka hitta, det är nästan tvärtom så att man får försöka sålla bland alla tankar och idéer som dyker upp. Jag brukar säga till Willy att jag nog är mer som Obelix än som Lemmy, alltså att jag på något sätt blev doppad i grytan som liten och inte behöver mer trolldryck nu. Vem vet vad farsan egentligen höll på med där, back in the days, hahaha!

Haha... vill man veta sånt, egentligen?

Antagligen inte! Men det är intressant, det där med att ständigt vara nyfiken. Man är aldrig så oskyldig som när man är liten, och inte hunnit formas av hur det är tänkt att man ska vara, hur man ska tänka, vad man kan säga. När jag var liten sa alltid de äldre till mig att "ikke tänk så mycket nu Jörn", men jag kom liksom aldrig över det där. Jag försöker verkligen vara genuint nyfiken och våga ta i ämnen som många vuxna annars kanske inte vill prata om, så som döden eller andra stora livsfrågeställningar.

För mig är du en av de som verkligen håller fanan högt när det gäller att bevara och föra traditionen vidare när det gäller klassisk hårdrock. Kommer det från barndomen?

Ja, det tror jag. Jag växte upp på 60- och 70-talet, vilket var en fantastisk tid för musik, men vi hade inte den enkla tillgång till ny musik som finns idag. Vi hade en skivaffär i närheten, och det tyngsta som fanns då var band som DEEP PURPLE, JETHRO TULL, GENESIS, KANSAS, PINK FLOYD och RAINBOW, men eftersom man då lyssnade på hela skivor på ett annat sätt än idag så sitter det kvar. Jag strävar fortfarande efter att skapa den där känslan som jag själv fick när jag spelade någon av klassikerna. Gåshudskänslan.

Men det är svårt idag, hela industrin är annorlunda. Dagens ungdomar vill inte spela hela skivor, de vill konsumera enstaka låtar på ett helt annat sätt. Hantverket är inte lika välgjort, kan man säga.

Hur menar du då?

Till exempel texter och hur allt hänger ihop. Det är inte lika viktigt idag, men jag försöker ägna mycket energi till det och göra ett bra hantverk. Tänk till exempel på en sån enkel textstrof som "look away from the sea" med den melodislingan som spelas i RAINBOWs låt "Gates Of Babylon". Den sitter ju direkt, utan att vara speciellt krånglig eller märkvärdig - men det passar. Det finns en enkelhet, en äkthet och en ärlighet som jag själv eftersträvar hela tiden. Eftersom jag hela tiden ifrågasatte allt när jag var yngre så fick jag förstås en del problem i skolan, men jag var bra på norska, religion och sådana ämnen som innebar att man fick arbeta med symbolik och frågeställningar, och en del av det försöker jag använda i mitt hantverk än idag, fast så enkelt som möjligt. Det finns ingen anledning att leta i ett lexikon efter en riktigt svår synonym när man kan vara mer direkt, det viktigaste är att det ska passa. Som ett hantverk.

Finns det några sådana bra exempel på nya "Traveller"?

Flera stycken, men vi kan ta första låten som ett exempel. Den heter "Overload", och det var inte bestämt förrän i sista sekunden. Första versionen av låten avslutas egentligen med lite mer vanligt spelande och en del såna där "oh yeah" och lite sånt. Jag hade flera alternativa titlar till den, men så kom en sån där idé på slutet, så jag gick in i en studio på ett helt annat ställe än resten av plattan är gjord i, och lade till sista versen med texten "I was born to overload, never holding back my soul or desire" som passar så jävla bra där. När det satt så bra och passar så bra med resten av texten så blev det titeln på låten också.

Är det ofta så, att man har flera olika titlar eller versioner som man bollar med?

Jaja. Det är ju helt sjukt, men skivindustrin idag... säg att jag skriver på ett kontrakt med skivbolaget, då har jag ju förstås en deadline för när skivan ska komma ut och när man ska lämna mastertejpen. Det är oftast i början av april för min del, med de cykler som det har blivit med turnéer och sånt, men för att skivbolaget ska ha en chans att lämna in material till de stora portalerna och fixa artwork och grejer så måste titlarna och ordningen på låtarna skickas in långt innan dess, oftast i stort sett innan låtarna är helt klara! Den låten som till slut fick namnet "Make Your Engine Scream" hade arbetsnamn som "Turn The Wheel" och "The Turn Of The Machine". Och låten "Carry The Black" kände jag innan vi satte den på tejp skulle bli skitbra, men direkt efter inspelningen var jag lite besviken och tyckte att den inte kom ut så bra som jag hade tänkt mig. Därför la vi den längre bak på skivan, men så här i efterhand... när jag lyssnar på den så är den en av de absolut starkaste låtarna på skivan, en blivande klassiker, och den borde nog ha legat längre fram. Det är en av de stora låtarna på skivan.

Det blir ju så ibland när tidspressen är så extrem. Faktum är att "Traveller" är det snabbaste jag har varit med om att spela in en skiva någonsin!

Jaha. Vad beror det på, är det ny energi med låtskrivarpartnern Trond Holtet?

Alltså, hela skivan bara flöt på. Vi har spelat in den live i stort sett rakt av, med repade låtar och sen tagit det rakt av. Försöker man göra clictrack på låtarna och ta ut plattan i efterhand så kommer det förmodligen bli helt konstigt och man får klia sig i huvudet för det stämmer inte. Vi hade en 8-9 färdiga låtar som vi repade in och satte från grunden, och så är det något spår som vi körde med clictrack på grund av tidsbrist. Jag försöker samla och jobba lite när jag är ute på turné, och har lite tid och ork över så att man hela tiden arbetar med ett gäng idéer, och det är klart att Trond har varit bra så. Att han har en egen studio är också bra, för han kan ju komma med en mer eller mindre färdig låt.

Är det inte svårt då, att det går så fort?

Jo. Eftersom det är så enkelt att läsa vad som skrivs på internet så händer det att jag gör det, och tänker att en del kritiker verkligen satt fingret på en öm punkt. Att de har rätt om en del saker som man kanske känner att det blev inte helt jäkla perfekt. Om man har ett val, så skulle man ju vilja isolera sig fullständigt och ge allt tid att bli perfekt, och att lyssna och smälta saker i efterhand innan man släpper en skiva, men det funkar ju inte så. Jag har ett företag som ska drivas, och en vardag med familj och räkningar som alla andra och då får man göra det valet. Ofta får jag höra att en del skivor, som ARK "Burn The Sun" eller BEYOND TWILIGHT "The Devils Hall Of Fame" är så jäkla bra, och det är klart - det är dom verkligen, men det beror också på att de getts mycket mer tid och kanske framförallt fullt fokus på ett sätt som är svårare att uppnå idag. Dessutom är ju många av de skivor som anses klassiska det eftersom de också har färre låtar, typ 7-8 stycken. Om artisterna då hade pressats till att lägga till en 3-4 spår till så hade kanske slutresultatet blivit sämre för att just de spåren inte varit lika bra som de andra. Idag kanske man får acceptera att man har 5 låtar av toppklass och 5 som är lite svagare än de bästa låtarna, men så ser musikindustrin ut idag.

Sant, men även i forna tider var ju skivkontrakten utformade så att pressen var hård på artisterna. WHITESNAKE hade väl ett tag krav på att släppa två nya plattor per år!

Ja. Lyssnar man på de skivorna så är kanske inte alla låtar skitbra, men exempelvis är ju sången alltid fenomenal. Det finns flera exempel på när det ibland blir galet på ett annat sätt idag, till exempel med de två första MASTERPLAN-skivorna, ja egentligen med "Time To Be King" också, men mest de två första. Då var skivbolaget otroligt måna om att det skulle göras så mycket musik. Det skulle finnas extraspår, man skulle ge köparna mycket musik för pengarna.

Som de där gamla tiderna när det kunde sitta en sticker på skivan som garanterade att skivan innehöll "mer än 60 minuters speltid"!

Exakt. Det ryms si och så mycket på en skiva och då ska det fyllas. Jag har alltid känt att om jag fick ta bort kanske en tre-fyra låtar från de skivorna skulle de bli ännu mer.. .in your face. De är fortfarande riktigt bra, men de skulle kunna bli snäppet vassare i alla fall. De hade gått från bra till fantastiska. Tyvärr är nog "klassikernas" tid förbi när det gäller skivor, just eftersom köpgrupperna och konsumtionssätten ser annorlunda ut idag. Vinylens revival har visserligen gjort en del bra saker, men det är nog mest samlare som köper så. Trycks det en 5000-10 000 ex av en vinylplatta idag är det helt fantastiskt, vanligast är kanske sisådär 1500 ex eller ännu färre för att de ska få samlarvärde.

Förresten så låter jag ju som min egen föräldrargeneration nu, hahaha! De som tyckte ELVIS var stenhårt, eller att BEATLES var de mest upproriska som fanns och att allt var bättre förr.

Det är ju lite komiskt med tanke på att vi pratade om att våga vara sig själv och inte bara agera politiskt korrekt förr, men det jag menar är att för mig är känslan viktig.

Det ska vara ett hantverk, och det blir ibland en utmaning när de värderingarna ska pressas in i dagens klimat för artister. Inför "Traveller" var jag till exempel tvungen att lämna in förslag på omslaget innan vi hade bestämt vad plattan skulle heta, och även om jag förstår att skivbolaget måste lägga ut det till konstnären som ska göra omslaget så blir det tvingat när man som jag vill ha ett sammanhang mellan skivans titel och omslaget, att hantverket ska sitta ihop.

Det förstår jag verkligen. Hur löste det sig?

Hm... ja du. Det var väl ändå så att vi kände att "Traveller" var ett av de starkaste spåren, och att det nog kunde bli en titellåt, så när det var dags att leverera så bara bestämde vi det. Sen hade jag ett par uppslag som jag levererade in, så som kråkemannen som reser med ett gammalt flygplan, det som blev omslaget till slut, samt kråkemannen i lite andra situationer. Som motorcykelförare, på en sån där gammal andra världskrigsmotorcykel, eller som sjökapten. Som resande, helt enkelt. Till slut är det ändå jag som får bestämma så länge inte jag och skivbolaget är helt oense, och resultatet känns bra. Skivan har generellt tagits emot bra, med ganska fina recensioner så det kan ju inte vara helt fel.

Men... deadlines.

Det är inte enkelt ibland.

Det har till exempel slumpat sig så att vi ofta varit ute på turné under hösten, så att man kommer hem kanske en eller två dagar innan jul efter att ha varit borta i två-tre månader.

Då ska man förstås samtidigt vara med familjen och "komma ner" efter turnélivet, samtidigt som julen står för dörren. Man far som en idiot till affärerna och fixar lingonsylt och julgran och annat, och sen är det helt plötsligt ett nytt år och det är bara knappa fyra månader innan tejperna på en ny skiva ska lämnas in.

Man behöver dem, dessa deadlines, men det kan som sagt bli lite tokigt på grund av dem ibland.

Mycket ligger förstås också i lyssnarens förväntningar.

Kan man ta till sig en ny skiva från en artist man känner sedan tidigare med ett öppet sinne?

Ibland. Ibland inte. Jag är till exempel mest glad för att nya BLACK SABBATH låter som just BLACK SABBATH och inget annat, så i det fallet hade jag nog verkligen inte ett öppet sinne...

Den är bra, det jag hört av den. I alla fall ur perspektivet att det verkligen är BLACK SABBATH, samtidigt kan man ju fundera på om ett gäng som snart är 70 år och hållit på med musik hela sitt liv verkligen inte kunde ta ut svängarna mer? Men, med det sagt, jag gillar verkligen produktionen och låtarna håller. Och ibland är det även andra faktorer som man som utomstående vet om som gör att det blir på ett visst sätt.

Ibland får vi ju höra att ni spelar för lite av en viss typ av musik, som tidiga JORN-plattor eller MASTERPLAN eller ARK eller så, men det många inte tänker på är exempelvis hur vår trummis Willy Bendiksen spelar trummor, och vill spela. han är en av de sista klassiska hårdrockstrummisarna, och han spelar inte med handleden lika mycket som han spelar med hela armen. Kraftfullt. Han har också två baskaggar men inge dubbelpedaler, så att spela black metal-snabbt ligger inte för honom, eller att hålla en nästan lite jazzig stil heller. Cozy Powell spelade så, och det finns några få kvar så som Simon Wright. Willy vill spela med hela benet eller hela armen i varje slag, och det gör att man inte kan göra vilken musik som helst - samtidigt som vi får en enorm tyngd och stabilitet i ryggraden.
Annars tycker jag att en sån som Tony Iommi, och för den delen John Fogerty, bara blir bättre med åren. Både som låtskrivare och gitarrist, och kanske har det till viss del att göra med teknikutveckling. Man behöver inte trycka och slita i strängarna lika mycket nu som när Ritchie Blackmoore startade.
Det är alltså inte bara tuffare i musikklimatet, det händer en massa bra saker också, haha!

Verkligen. Nu är det ju sommar med festivaler överallt och goda möjligheter till livespelningar. Spelar ni mycket från "Traveller"?

Ganska. Vi har nyligen gjort festivalspelningar i Belgien och Nederländerna, och då körde vi "Overload", "Cancer Demon" och "Traveller". Nu väntar semester, jag har ett hus i Skåne som är ett evighetsprojekt och som har fått mig att förstå mina föräldrars inställning om att man inte ska ha ett stort hus med stor tomt, men sen ska vi lägga till bland annat "Carry The Black".

Vi får se, kanske gör vi även "Legend Man", den är bra, men jag har en del tankar om den. Det är egentligen en gammal låt som kommer från en riktigt gammal demo där Jörn Viggo spelar gitarr, och i den gamla versionen är den mer metal än vad den är på skivan, där det är mer av lite ruffigt rocksväng som gäller. Jag är lite sugen på att göra den live i den gamla versionen, eller kanske till och med spela in den på nytt.

Det kan ibland vara svårt att veta hur en låt ska bli, i replokalen kanske det svänger bra som fasen och man är nöjd, men när man hör den inspelade och färdiga versionen så inser man att en annan variant nog ändå är snäppet bättre. Vi får se hur det blir.

Kanske får vi den hårdare versionen när ni kommer till Haninge Rock Fest i augusti?

Ja, kanske. Ska du dit?

Det ska jag nog. Jag bor i närheten.

Kul. Då ska vi ge en bra show. Vi är nog i Stockholm från eftermiddagen och laddar så då får höra av dig så kanske vi kan ses!

Det vore kul! Just nu är jag dock fången i min vardag och min bransch, och även om jag har massor av frågor kvar så måste jag gå till nästa möte. Så är det att vara hobbyreporter...

Ingen fara, gå på ditt möte så kanske vi ses då!

Tack Jörn, och lycka till!

Märkligt. Kvar sitter jag med ett flertal papper där frågor om tiden i och uppbrottet från MASTERPLAN finns antecknade tillsammans med andra ämnen så som drömprojekt och samarbetspartners, hur det går till när "supergrupperna" skapa och den korta tiden med YNGWIE MALMSTEEN - men tiden har runnit ifrån mig, trots den generöst tilltagna mängd som Jörn bjudit på. Samtalet har helt enkelt kidnappat mig och tagit mig på irrfärder jag inte hade tänkt mig och i alla fall delvis hunnit notera ovan. Som tur är kommer herr Lande knappast att vara inaktiv någon längre stund direkt, och möjligheten att så småningom få fortsätta samtalet känns stor. Till dess får jag konstatera att det verkligen är känslan som är central för Jörn, och det märks att hans engagemang i musiken är äkta.

En trevlig tanke i dagens uppenbart snabbt snurrande musikindustri. Tack för det Jörn!

Text: Robert Gustafsson, bild: Leah Burlington & Ellen Hagemann Andersen

 






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »