Skriven av: Martin Bensch Läst: 895 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


ARCH ENEMY

Jag Ă„terfick mitt intresse för ARCH ENEMY dĂ„ senaste skivan ”War Eternal” var mer Ă€n lovligt bra. DĂ€rför var det med stort intresse och förvĂ€ntan jag stod framför Hadesscenen pĂ„ Copenhell igĂ„r. Förra gĂ„ngen jag sĂ„g bandet var för en herran massa Ă„r sedan pĂ„ numera sorgligt nerbrunna KB-hallen. DĂ„ blev jag bortblĂ„st, och tyckte att bandet borde ha fĂ„tt lĂ€ngre speltid. Jag gick med samma kĂ€nsla frĂ„n konserten igĂ„r - 45 minuter Ă€r aningens för kort speltid nĂ€r det lĂ„ter som det gjorde igĂ„r om bandet.

Bandet verkar ha fÄtt en nytÀndning, bÄde av relativt nye gitarristen Nick Cordle (ex-ARSIS) som kom med 2012, men framför allt av nya sÄngerskan Alissa White-Gluz. Att fylla de mer Àn lovligt stora skor som Angela Gossow lÀmnade kvar nÀr hon i fullstÀndig hemlighet lÀmnade bandet rent sceniska verksamhet för att ta över managerrollen verkar inte besvÀra White-Gluz. Det Àr fullt stÀll frÄn första ton. Det Àr inte bara det att sÄngen sitter mer Àn lovligt bra - hon Àr oerhört bekvÀm med bÄde nyare och Àldre material - utan Àven hennes scennÀrvaro Àr oerhört avslappnad och pÄtaglig. I lÄtar som Ravenous, Dead Eyes See No Future och My Apocalypse fÄr jag pÄtaglig gÄshud av hennes framförande. Framför allt My Apocalypse Àr sÄ svinaktigt tung och mörk att den vÀxer flera storlekar om man jÀmför med studioversionen.

I början av konserten har bandet vissa problem med ljudet - att lira pÄ festivaler stÀller stora krav pÄ ljudteknikerna som oftast har mycket ont eller kanske ingen tid alls för ett fullstÀndigt soundcheck. DÀrför dominerar Daniel Erlandssons bastrummor vÀldigt mycket i de inledande lÄtarna pÄ bekostnad av allt annat. Först i fjÀrde lÄten har bandet fÄtt det ljud det förtjÀnar och Michael Amott och Nick Cordles gitarrgrejer nÄr igenom. Och det vill man ju. De tvÄ gitarristerna verkar trivas ypperligt pÄ scen - det Àr gött att se tvÄ leende och fistbumpande herrar i slutet av konserten som jag lÀmnar med en oerhört fin kÀnsla i magtrakten.

IRON MAIDEN

Jag sĂ„g, som en av ytterst fĂ„ konserter jag bevistade förra Ă„ret, IRON MAIDENs gig pĂ„ Malmö Stadion. DĂ„, liksom nu, Ă€r det Maiden England 88 som bandet turnerar pĂ„ - den minst sagt legendariska turnen som följde pĂ„ ”Seventh Son Of A Seventh Son”-plattan frĂ„n samma Ă„r. DĂ„ imponerade bandet, som vanligt fĂ„r jag nog sĂ€ga och jag kan inte annat Ă€n tĂ€nka mig Ă€n att festivalen Ă€r mer Ă€n nöjd med bokningen av bandet. IRON MAIDEN Ă€r ju en maskin som fortfarande presterar ypperliga liveframtrĂ€danden. Med en lĂ„tlista att döda för Ă€r förutsĂ€ttningarna extremt gynnsamma. Att bandet hade valt bort fruktansvĂ€rt sĂ„siga Afraid To Shoot Strangers frĂ„n ”Fear Of The Dark” och slĂ€ngt in Revelations, Wrathchild och Sanctuary gjorde att jag sĂ„g Ă€n mer fram emot konserten. Och visst kan de Ă€n - efter en visserligen rĂ€tt seg inledning med Moonchild, Can I Play With Madness och personliga favoriten The Prisoner dĂ€r Bruce Dickinson fĂ„r jobba hĂ„rt med att fĂ„ igĂ„ng publiken - lossnar allt (precis som i Malmö kan tillĂ€ggas) med 2 Minutes To Midnight. Sen fullstĂ€ndigt mejar bandet ner allt motstĂ„nd med en ruskig hitkavalkad som rimligtvis borde göra rĂ€tt mĂ„nga band gröna av avund. Visst - mĂ„nga av oss har hört lĂ„tar som The Trooper, Wrathchild, Fear Of The Dark och Run To The Hills sĂ„ det rĂ€cker och blir över. Men med en allsĂ„ngsvillig publik vĂ€xer Ă€ven uttjatade lĂ„tar till nĂ„got oerhört imponerande. Gosse vilken kĂ€nsla det Ă€r nĂ€r den uppskattningsvis runt 8000-10000 starka publiken tar i frĂ„n tĂ„rna och vrĂ„lar med i texterna. Till slut blir Ă€ven Dickinson nöjd med hur publiken agerar.

Om bandet kÀnner att detta var bara en dag pÄ jobbet Àr de extremt skickliga pÄ att dölja det - trots att det gÄr lite galet i Phantom Of The Opera sitter det mesta som en smÀck - Àven om Nicko McBrains avsaknad av vissa cymbalslag irriterar mig Àven denna gÄng - och IRON MAIDEN visar att bandet fortfarande efter alla Är pÄ vÀgarna levererar konserter som med eftertryck sopar rÀtt mÄnga andra band av banan och dÀrmed fortfarande har relevans. Det Àr med den kÀnslan jag lÀmnar konserten - och det Àr ju inte fy skam.

Text och bild: Martin Bensch






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »