Skriven av: Fredrik Sandberg Lst: 935 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


FLOGGING MOLLY, Stora Scenen på Liseberg, 2014-06-17

 "Livslust"

 4 cl Irländsk folkmusik

2 cl Tvåtakt

2 cl Solsken

Smaka av med en nypa vemod och en skvätt improviserad riverdance, servera i highball-glas. Gott!

Okej då, nu är ju detta för all del inte en bartenderkurs, utan en konsertrecension... Vad jag med ovanstående vill ha sagt är att förutsättningarna för just Flogging Mollys typ av energisk, charmigt keltisk folk-/punkrock är goda denna tisdagskväll på Göteborgs hjärta, Liseberg. Kvällen är varm med solen strålandes från blå himmel, och luften fylld med sorlet från karusellyra småbarn och hormonstinna ton­åringar. Precis en sådan behagfull sommarafton till vilken de Los Angeles-baserade tvåtakts­trubadurerna passar perfekt som soundtrack, alltså.

 Dave King med manskap (löjligt skickliga violinisten/flöjtisten – och tillika frontmannens fru – Bridget Regan icke glömd) går ut starkt med Screaming At The Wailing Wall, vilket sätter tonen för en ganska energisk inledande del på spelningen. Andra starka nummer tidigt ut i setlistan innefattar Drunken Lullabies, Revolution och Whistles The Wind, den sistnämnda förvisso mer av en ballad. Särskilt under Drunken Lullabies ger publiken gott gensvar, mycket tack vare Bob Schmidts imponerande finger­övningar på banjon. Just gensvaret från publiken visar sig annars vara lite av svagheten med kvällens format. Det är inget fel på Lisebergs stora scen, vare sig logistiskt eller ljudtekniskt. Dock märks det en smula att en del av den (annars skapligt stora) publiken råkar vara där för att de besöker Liseberg, snarare än specifikt för att se Flogging Molly. Bitvis är det riktigt bra drag på handklapp, tjoande och dans i publiken, men under vissa nummer ges det aningen för dämpat gensvar för att åtminstone jag skall vara helt nöjd.

 

Nåväl, Dave King verkar knappast missnöjd, utan spexar till och från omkring på ett sätt som får ses som imponerande för en man i hans ålder, särskilt om mannen i fråga hyser samma förkärlek för Guiness. King beklagar sig dock över att den Guiness han går och sörplar kommer dåligt till sin rätt i plastglas, och mumlar vid ett tillfälle att om hans far hade sett honom dricka sagda dryck ur plastglas, hade det nog blivit ”fysisk uppfostran” för King. Mellan det att bandet fortsätter leverera trall- och stampvänliga nummer som Life In A Tenement Square, Requiem For A Dying Song samt en av mina personliga favoriter, riviga Devil’s Dance Floor, fortsätter sångaren att med van hand underhålla publiken. Han tillägnar en låt (minns tyvärr ej vilken) till en ung man i publiken på grund av hans imponerande mohawk-tuppkam, berömmer en kille som är där på kryckor (”he’s a warrior!”) och bjuder på hemmasnickrad riverdance – som i ärlighetens namn nog får högre domarpoäng för engagemang än för tekniskt utförande…

Mot slutet av det ordinarie setet lugnar Flogging Molly ned tempot en smula och kör några akustiska nummer, där The Son Never Shines (On Closed Doors) sticker ut med ett känslosamt anslag. Avslutningen är dock rivig, med utmärkta stänkaren Tobacco Island som punkt. Efter en inte alltför lång frånvaro från scenen kommer först Dave King tillbaka ut, och börjar framföra en akustisk version av vad jag tror är Black Friday Rule. Efter ett tag ansluter resten av gänget, och då rivs ytterligare en personlig favorit av i form av Seven Deadly Sins – och jisses vad det här blir åka av med fotstamp och handklapp! (Det kan hända att jag till och med undslapp mig ett litet ”yee-haw!” någonstans, men det anser jag i så fall vara förlåtligt givet omständigheterna…)

Hade jag fått önska mig fritt hade det sedan varit ännu ösigare Queen Anne’s Revenge som fått avsluta, men så blir det nu icke. Därför passar jag och mitt sällskap på att avvika mot utgången för att undvika den värsta trängseln som lär följa ett par minuter senare, och följaktligen lyckas jag inte placera vilken låt bandet avslutar med. Skall jag summera kvällen och dess dryga 90 minuter tillsammans med Flogging Molly så är intrycken övervägande positiva, trots att förväntningarna var rätt höga. LA-kombon har levererat enligt plan, och det är svårt att inte känna livslust med solsken i nacken och tvåtakt, banjo och fiol i öronen. Det jag kunde ha önskat ytterligare hade varit en något mer engagerad publik, och möjligen frånvaron av chaufförskap hem (läs: ett par kalla öl innanför bältet). Det är dock mindre skönhetsfläckar på en annars skinande, trallvänlig sol!

Text och bild: Fredrik Sandberg






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »