Skriven av: Fredrik Sandberg Läst: 1280 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


At The Gates, live på hemmaplan

Band: AT THE GATES (förband: GRAVE)

Plats: Trädgår'n, Göteborg

Tid: Torsdagen den 27 november, 2014

-”Alltså, hur fan vågar man egentligen släppa en ny platta efter 19 år?” AT THE GATES frontman Tompa Lindberg ruskar lite lätt på huvudet, när han ställer frågan som en hel metalvärld också ställde när det stod klart att Göteborgs-kombon tänkte ge sig på det omöjliga uppdraget att följa upp 1995 års metal-milstolpe ”Slaughter Of The Soul”. När bandet denna kylslagna novemberkväll premiärspelar det nya materialet på hemmaplan, är det nog fler än jag som är mycket nyfikna på hur väl det kommer att stå sig mot de gamla klassikerna?

Låt oss återkomma till den frågan, men först backa bandet något. Jag släntrar in på ett redan då tämligen välfyllt Trädgår’n vid strax efter åttatiden, lagom för att hinna se andra halvan av anrika förbandet GRAVEs spelning. Veteranerna står för ett stabilt framträdande, där kraften i growl-pipan på frontmannen Ola Lindgren står i tydlig kontrast mot hans tunna, fysiska uppenbarelse. GRAVE verkar trivas med uppdraget att värma upp för hemmasönerna.

-”Kul att vara tillbaka i Götlaborg! Har ni hör den om… Nä, jag skojar bara!”, flinar Lindgren i mellansnacket, och i låten efter leker hans strängbändarkollegor STATUS QUO och gungar fram och tillbaka med överkropparna i perfekt synkronisering. Atmosfären är avslappnad, och publiken verkar även den trivas. GRAVE avslutar starkt med Christ Insanity och Into The Grave, där tighta trummisen Ronnie Bergerståhl får visa vad han går för.

 Efter en inte allför lång paus är det sedan dags för huvudakten. Givetvis möts hemmasönerna av jubel när de äntrar scenen till det inkvisatoriskt klingande mässandet i El Altar del Dios Desconocido, ett för övrigt djärvt grepp redan det, då annars typiska valet av introlåt Blinded By Fear är en given vinnare. Bandet ställer sig med ryggarna mot publiken, frusna som stenstoder och insvepta i rökdimma, medan mässandet tilltar. Till sist drar Death and the Labyrinth igång, varpå gänget på scen vänder sig om och frontar den förväntansfulla publiken. Inledningen på gigget är stark, med en bra mix av klassiska äss och nya låtar. Publikens hyttande med nävar är entusiastiskt både under Slaughter of the Soul och Cold, och avtar heller inte alltför mycket under At War With Reality som får sägas funka bra live.

Under dessa inledande spår granskar jag Adrian Erlandsson lite extra. Skinnpiskaren ser nuförtiden ut lite som en mix av Quentin Tarantino och Antonio Banders, i sin backslick-page, men han sitter sannerligen inte på trumpallen endast som ögonfägnad. Med sedvanligt ansträngd uppsyn kämpar han på genom blastbeats, intensiva fills, tvåtakts-marathon och intrikata taktbyten. Trots att han ser plågad ut i princip från minut ett, sitter kompet hela tiden som en smäck, och utgör ryggraden i det väloljade maskineri som är AT THE GATES anno 2014.

Innan sedan följande Terminal Spirit Disease drar Tompa ner både skratt och jubel, genom att lakoniskt konstatera ”Ja, det är alltså vi som är AT THE GATES från Göteborg...” innan han skrockar lite förtjust. Sångaren är dock inte enbart en mysfarbror, utan har även en djupare sida. Efter Raped By The Light of Christ (där Erlandsson återigen dominerar bakom trummorna) presenterar frontmannen därpå följande The Circular Ruins med orden ”…vilket även är en titel på en Borges-novell”. Att Lindberg har ett genuint litteraturintresse, och då gärna fördjupar sig i spanskspråkiga författare, är ingen hemlighet. Hur bra han än må göra sig med en bok i handen, tror jag ändå att besökarna på Trädgår’n föredrar honom med en mikrofon i näven. Precis som GRAVEs Ola Lindgren har nämligen Tompa Lindberg ett genuint elakt klipp i sin skrikiga growl, som inte verkar avta med åren.

Detta bevisas även genom Under A Serpent Sun, innan det är dags för en kort break. Medan högtalarsystemet pumpar ut ett förinspelat, instrumentalt mellanspel försvinner bandmedlemmarna kort in bakom scendekoren. Detta tar en skäggprydd herre snett bakom mig, som sett mig traktera block och penna, som intäkt för att konversera lite:

   -”Skriver du för Okej, eller?” Ett kluckande garv. Jag funderar på att svara att nej, jag skriver för Min Häst, och med det gnägget är du aktuell för en helsides-intervju. Det gör jag nu inte, utan ler bara vänligt tillbaka. ”Nu har de vätskepaus, de är ute och dricker. Särskilt Adrian blir törstig som fan när de lirar”, fortsätter skäggmannen med eftertryck. ”Skriv det!”. Jag lovar, och räddas sedan från vidare fördjupning i ämnet av att bandet återintar scenen. Låten som följer är en av mina personliga favoritlåtar, Suicide Nation, och jisses vilket starkt spår det är! Dock infinner sig här kvällens enda, lilla miss i produktionen, då utljudet på Anders Björlers gitarrsolo är väl lågt. Annars är ljudbilden hela kvällen klockren, vilket till exempel gör att det vackra introt i därpå följande Windows kommer till sin fulla rätt.

Det är här som Tompa sedan tar snacket.

   -”Alltså, hur fan vågar man släppa en ny skiva efter 19 år…?”. Han ruskar lätt på huvudet, och kliar sig lite förstrött under den svartvita kepsen. ”Jo, det skall jag tala om. Våra fans.” Publiken jublar. ”Vi vet att våra fans har ett öppet sinne, och kommer att lyssna om de hör något bra.” Större jubel. Detta är i princip det sista mellansnacket med mer innehåll än att presentera kommande låt, och härifrån och in till kaj öser AT THE GATES på utan vidare förbehåll. Det blandas fortfarande friskt mellan gammalt och nytt, när Heroes And Tombs angenämt krossande tyngd avlöses av ivrigt moshande till Nausea. Efter taktfast jämfotahoppande till vansinnigt skönt svängande World of Lies och nostalgitrippande till The Burning Darkness, följer sedan nya spåret Book of Sand (Abomination) som också funkar fint live. Visserligen matchar publiken först inte riktigt låtens intensitet, men mot slutet är de flestas nävar pumpande i luften.

Den avslutande trion låter går inte av för hackor, den heller. Blinded By Fear (som ges kvällens bästa gensvar från publiken) följs av Kingdom Gone och The Night Eternal. I den sistnämnda har bandet nog hittat ett nytt, givet avslutningsnummer, för låtens malande, pampigt melodiösa avslutning är närmast gåshudsframkallande. Snyggt! När de sista tonerna av sagda låt klingat ut, tänds ljuset i lokalen tämligen snabbt. Trots det väntade skanderandet av ”en gång till!” står det ganska snabbt klart att det är slut på riktigt. Hemmasönerna kommer förvisso ut på scen en gång till, men då bara för att tacka publiken, ta lite kort, och dela ut lite trumpinnar och plektrum till lyckliga mottagare.

Så, till den givna frågan: hur bra var de nya låtarna live, egentligen? Har materialet från ”At War With Reality” någon chans mot materialet från ”Slaughter of the Soul”? Jag är, av flertalet olika anledningar som jag inte nödvändigtvis vill dela med mig av, ovillig att svara på frågan. För övrigt kanske det spelar mindre roll vilken av himlens stjärnor som lyser starkast? För nu nöjer jag mig med att konstatera att en konsertbiljett till AT THE GATES alltid är värd sitt pris… 

Text och bild: Fredrik Sandberg






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »