Skriven av: Martin Bensch Lst: 2030 ggr. Kommenterad: 6 ggr.


Wacken Open Air 2008

Wacken Open Air är världens största metalfestival – runt 65000 metalheads belägrade i år en liten by i norra Tyskland för 3 dagars festande och lyssnande till några av världens största metalband. Undertecknad var en av dem.

Det var första gången jag var på Wacken och det som slog mig när bilen rullade in på campingen var att den faktiskt på grund av det faktum att man kör in på campingområdet och slår upp tältet bredvid bilen nog är hittills den till ytan största festivalen jag varit på. Ändlösa fält av tjockt gräs fylls snabbt på av både fordon och tält (och gräset fanns kvar tre dagar senare!). I efterhand får jag nog konstatera att vi bodde en bit från själva festivalområdet – The Holy Wackenland – men att det var att föredra att vandra i cirka en kvart i utbyte mot att slippa den doft som festivalbesökare av hävd utvecklar ju längre festivalen varar och som tenderar att bli mer påträngande ju närmre festivalområdet man kommer. Gänget, förutom av mig själv bestående av Mats, Rebecka, Henke, Adam och Daniel får snabbt upp campet och kan väldigt nöjda med tillvaron korka upp den första av många öl.

 

Torsdag.
W. O. A. erbjuder möjligheten att se många band – runt 80 stycken – från flertalet genrer. De flesta av oss på festivalen ser nog mest fram emot att se IRON MAIDEN, utom möjligtvis Adam som vid flertalet tillfällen har nämnt att han mer ser fram emot irländska dödsarna i PRIMORDIAL. Festivalen börjar dock för vår del med ett band frontat av en ”Det-är-gott-med-ostkaka” utbristande Ralf Gyllenhammar – MUSTASCH. Bandet gör en stabil spelning och uppskattas av de många i publiken framför Party Stage. För mig personligen faller bandet mig inte på läppen och betyget (5/10) blir därefter. MUSTASCH är dock en hel skopa mer seriöst än nästa band för dagen – ALESTORM – ett band som är precis vad det låter som: ett piratemetalband med rejält med glimten i ögat från Skottland. Med låtar som ”Nancy The Tavern Wench” och ”Captain Morgan’s Revenge” går de dock verkligen hem hos publiken. Tajt är det inte hela tiden men bandet uppväger detta delvis med sin spelglädje och uppenbara förtjusning över att stå på – ack så lämpligt – Wackens W.E.T. stage. (4/10).

Få band kan tävla med IRON MAIDEN i storlek eller popularitet – ett faktum som avspeglar sig den enorma publik som har samlats framför True Metal Stage på torsdagskvällen. Publiken är så stor att arrangörerna tvingas stänga insläppet till festivalområdet! Synnerligen oprofessionellt av arrangörerna - har du löst biljett ska du kunna se scenen där bandet spelar. MAIDENs låtlista är dock precis så fruktansvärt bra att så fort bandet går på glömmer man allt annat än detta band som fortfarande efter över 30 år är större än någonsin. Bandet öppnar som förväntat med Aces High och Two Minutes To Midnight. Ljudet är svinaktigt bra, om än till en början lite för långt, ett faktum som dock ändras efter ett tag. Samtliga i bandet spelar på en nivå och med en hunger som är fantastisk. Bruce Dickinson ligger dock på en nivå som är än mer remarkabel – att vara 50 år och sopa banan med i stort sett alla andra metalsångare är fenomenalt.
Konserten blir en hitpararad som tar andan ur en – Heaven Can Wait, Wasted Years, Revelations, Powerslave, Run To The Hills, Number Of The Beast, Moonchild, The Clairvoyant, Fear Of The Dark, The Trooper, Hallowed Be Thy Name och Rime Of The Ancient Mariner som ikväll är konsertens bästa låt. Helt klart en av höjdpunkterna på festivalen om jag säger så *skratt* (9/10).

Fredag.
Dagen börjar med att vi väcks av en stekhet sol som förvandlar tältet till en masugn – precis som det brukar vara på festivaler med bra väder. Fredagens bandschema är betydligt mer späckat än torsdagen - jag har 6 band jag vill se. PRIMORDIAL är först ut. Läsare av Werock vet att jag gillade bandets ”To The Nameless Dead” men live blir gruppens monotona death metal just för långtråkig för att konserten ska lyfta. Jag kommer på mig själv mig själv att längta efter tempon över 180 bpm. De låtar som bandet spelar levereras dock med en grym övertygelse vilket gör att konserten trots mina invändningar blir en hyfsad angenäm upplevelse (5/10).

Direkt efter PRIMORDIALs set lirade CYNIC - ett band som hittills bara har släppt en platta, 1993 års ”Focus” en märklig blandning mellan progressiv metal och jazz. Konstigt? Japp, men också fullkomligt brilliant. Bandets musiker är fruktansvärt skickliga, jag imponeras mest av bassisten Sean Mallone som verkar lira i trans. Verkligen inte mainstream, men ändå en mycket minnesvärd konsert, som trots att jag inte har hört många låtar innan renderar i en 8 på den tiogradiga skalan.


Foto: Henrik Nygren

Jag, Adam och Henke är på rejält gott humör efter CYNICs konsert, men också rejält hungriga. Som på de flesta festivaler bjuder Wacken på en del väldigt god mat, men också en del inte så god. Det vimlar av Döner Kebab, som vi visserligen sätter i oss mängder av, men frågan är om inte det enda nudelstället som vi hittar på festivalen är det bästa – stora portioner vällagad nudelmiddag slår det mesta. Att vi dessutom träffar de i stort set enda tyskarna på festivalen som gillar att prata engelska gör inte saken sämre. Ett något utdraget festande med dessa gör att humöret är om möjligt ännu högre än innan, men också att vi missar de första 20 minuterna av SOILWORKs set.

SOILWORK spelar inte i samma liga som CYNIC vad gäller originalitet men bandets musik ligger mig ändå väldigt varmt om hjärtat. En stor publik följer bandets framfart på scen. Björn ”Speed” Strid lever och domderar som han brukar göra – ändå tycker jag att han hade mer pondus på bandets spelning på hemmaplan i Helsingborg veckan innan giget på Wacken. SOILWORK har turnerat flitigt under våren och sommaren och är fruktansvärt tajta. The Pittsburgh Syndrome just nu den enda låten jag gillar från bandets ”Sworn To A Great Divide” hamras ut med en våldsam frenesi av bandet – och publiken är inte sen att haka på. Dessvärre kommer jag inte ihåg vilka andra låtar bandet körde – bara att det var bra *skratt* (7/10).

Sveriges bästa band just nu heter inte IN FLAMES – OPETH piskar alla andra band med ena handen bakbunden. För mig är OPETHs konsert den absoluta höjdpunkten på festivalen av två anledningar: bandets låtar ligger på en egen nivå i fråga om uppfinningsrikedom och tyngd. Inget annat band kan på ett trovärdigt sätt kombinera ursinnigt ös med mjuka, nästan bräckliga partier i sina låtar som OPETH kan. Den andra faktorn är att alla i bandet har förmågan att exekvera sagda låtar med en fruktansvärd ackuratess. Konsertens bästa låt är Heir Apparent från briljanta ”Watershed”. (10/10)


Foto: Henrik Nygren

Som ni säkert förstår blir CHILDREN OF BODOM ett nerköp. Bandets gitarrist/sångare är dock så skicklig att Adam och Henke – bägge gitarrister – står med käkarna nere vid marken. För egen del blir Alexei Lahio och hans mannar en lagom nervarvning efter OPETH innan det är dags för nästa svenskgäng – THE HAUNTED.
Det av Peter Dolving frontade bandet har länge hört till mina personliga favoriter och när bandet kommer ut och öppnar med No Compromise från ”rEVOLVEr” tänker jag att detta kommer att bli så fruktansvärt bra. Vilket det också är till stora delar. Dock – och detta är ett dock som jag inte skulle slängt in för ett halvår sedan – bandet kör för många låtar från ”The Dead Eye”. För ett halvår sedan gillade jag verkligen den plattan, men i jämförelse med Dark Intentions och Bury Your Dead, de enda låtarna bandet kör från ”Made Me Do It” håller de inte måttet. Vilket är trist för man vill ju verkligen gilla THE HAUNTED. (6/10)

Lördag.
Lördagen bjuder inte på lika många band som fredagen men ett band står ut med lätthet – AT THE GATES. För många framstår bandet som något nästan mytiskt, som en ohelig uppenbarelse när de kommer ut och släpper lös titellåten från ”Slaughter Of The Soul”. Denna fantastiska platta står i centrum för konserten och gång efter annan får bandet publiken att uppleva stunder av total lycka. Personligen tycker jag detta är så oändligt mycket bättre än The Haunteds halvtrötta gig dagen före. Det är förstås vansinnigt tajt – Daniel Erlandsson har total kontroll bakom sitt kit. Att han dessutom gör de flesta inräkningarna på virveltrumman i sann death metal anda gör av någon anledning mig bara gladare. AT THE GATES lirar i en timme och en kvart, och jag är så glad att bandet tog detta tillfälle i akt att göra en rejäl avskedsturné. Har ni chansen att se bandet innan de lägger ner för gott – ta den för allt i världen! (8/10).


Foto: Henrik Nygren

Innan AT THE GATES släpper loss betittar jag och Henke CARCASS. Bandet tillhör de grupper som jag bara nyligen har börjat lyssna in mig på (ja, jag vet att det är för djävligt!) och jag ser följaktligen inte fram lika mycket mot konserten som Henke. Men det är bra – CARCASS låtar erbjuder lagom motstånd för att man inte helt ska kunna slappna av och bara headbanga – lite uppmärksam måste man vara. Jeff Walker growlar på en hyfsad nivå och blir följaktligen helt golvad när ARCH ENEMYS Angela Gossow kommer in och totalt krossar! För mig är detta helt klart konsertens höjdpunkt. (6/10).


Foto: Henrik Nygren

Om det avslutande bandet vi såg – NIGHTWISH – kan jag bara säga en sak: Skit. Jag har i svaga stunder kunnat lyssna på bandet några låtar i taget. Det handlar inte om att jag är en renlärig death metal lyssnare (för det är jag inte) men det band som jag uthärdar 3 låtar med sent på lördagskvällen är bara så urbota töntigt att jag lider med dem som verkligen gillar bandet och nog måste undra vad som hänt. Nya sångerskan Anette Olzon har ett rörelseschema som är så lamt och ickemetal att man glömmer att hon faktiskt sjunger rätt hyfsat – för att vara dansbandssångerska. Ljudet är dessutom kasst. (1/10)

Men detta var i stort sett det enda negativa i musikväg som jag upplevde på Wacken Open Air. Stora band, god öl, god stämning gjorde att jag redan längtar till nästa år – ett år då festivalen dessutom firar 20-årsjubileum. Med tanke på att Iron Maiden var det första bandet festivalen gick ut med i år undrar jag starkt hur de kan bräcka detta.

Martin Bensch
2008-08-26






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: BiblioteKarin | Datum: 2008-08-29 20:19:09

Avundsjuk på dem som skulle till Wacken var jag innan... Och inte blev den känslan mindre efter den här lysande och levande rapporteringen :)
Namn: Martin Bensch | Datum: 2008-08-29 20:53:57

Tack för de orden - precis vad jag ville åstadkomma i texten. Häng med nästa år istället :)
Namn: Daniel "Zeke" Zetterup | Datum: 2008-09-09 15:05:22

så jävla totalt brutalt roligt det va under dessa tre dagar i Tyskland.. !!! Det går inte i ord att beskriva om man inte va där själv.. Sen att se Maiden på Ullevi den 26:e å sedan se de fem dagar senare i Tyskland gör inte saken sämre.. Första gången jag va där.. Vi campade i "Sverigecampet" .. Många andra nationaliteter oxå .. kul som fan .. min topp 5 konserter å betygen därefter

Iron Maiden 10/10*****
At The Gates 10/10
Opeth 10/10
Mustasch 7/10
Sabaton 7/10

Wacken 2009 .. Ja hur ska de kunna bräcka 2008??
Mkt bra rapportering Martin .. mer av det!! Tack för ordet..
Namn: MetalMats | Datum: 2008-09-14 04:07:10

Mycket trevlig rapport, men det faktum att du missade festivalens absoluta höjdpunkt - Avantasia - får väl närmast betraktas som tjänstefel! ;) En klockren 10-poängare vars enda brist var att Jörn Landes mick krånglade under de inledande låtarna. Jag går så långt som att säga att det var mitt livs nästa bästa konsertupplevelse!!!
Namn: MetalMats | Datum: 2008-09-14 04:17:46

Hmm, "näst bästa" skulle det vara...
Namn: Martin Bensch | Datum: 2008-09-22 14:37:03

Mats: ta nu inte i så du kräks ;)

Till startsida »