Skriven av: Tomasz Swiesciak Läst: 6763 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Intervju med SONIC SYNDICATE, 28 augusti, 2008

 

Det är en taggad Roland Johansson jag träffar vid Münchenbryggeriet denna sensomriga torsdagseftermiddag. Vädret är omväxlande soligt, omväxlande molnigt och i blåsten på en uteservering får jag mitt snack i blåsten med bandets skönsjungande vokalist om det gånga året och nya plattan.

Sonic Syndicate
Foto: Tomas Swiesciak

Det har, nästan på dagen, gått ett år sedan jag senast pratade med SONIC SYNDICATE, då under Swedish Metal Expo och den gången med Richard Sjunnesson. Jag har precis fått plåta bandet när vi sätter oss ned vid bordet på Münchenbryggeriet. Under det senaste året har mycket hänt i det Falkenbergska lägret. Bland annat har grabbarna plus en tjej (Karin Axelsson, bas) kommit hem från en vända på andra sidan Atlanten med NIGHTWISH. Nu närmast släpps den nya skivan ”Love And Other Disasters” och bandet är i full gång med att promota sitt kommande släpp. Hur har det senaste året påverkat bandet?
– Rent musikaliskt har vi fått en jävla erfarenhet, svarar Roland självsäkert.
– Livemässigt har vi gjort ett gäng spelningar. Vi har lärt känna varandra mer och börjat röra oss lite mer kontrollerat på scen. Tidigare var det ett jävla hallå när man sprang in. Ok, det gör vi än idag men jag tror bara det är roligt att kolla på. Live har vi fått mer erfarenhet och detta går hand i hand spelmässigt eftersom man håller igång det när vi spelar.
– På det personliga planet har det klart påverkat. Man är borta en del. Har man en bättre hälft där hemma så är det klart att det påverkar ens partner. Stundtals är det jobbigt men så är det alltid, med alla yrken. Det kommer med jobbet, redogör sångaren pedagogiskt och fortsätter:
– Det bästa är nog att informera sin partner vad som händer och vad man gör så man inte håller honom eller henne utanför. Det gäller att hålla en öppen dialog och man måste få sin respektive att känna sig trygg. Visst, alla är olika och tar det på sitt sätt. Men nu har jag köpt en katt som substitut, haha.
Ja, nog låter det mer som om jag pratar med Dr. Phil och inte en hårdrockande varbergare men undertecknad instämmer till fullo.
– Jag antar att det blir många långa samtal när man turnerar?
– Ja, det är en jävla telefonräkning man får när man kommer hem. Men det funkar ju uppenbarligen att hålla denna typ av kontakt. Man får jobba fram det i förhållandet så det fungerar.

Fanatiska tyskar, återhållsamma svenskar… och David Hasselhoff
Som sagt, det har varit ett spännande år för SONIC SYNDICATE, det håller alla i bandet med om, inte minst när jag möter dem timmarna senare för en genomlyssning av nya plattan på Sjätte Tunnan, en liten medeltidsinspirerad pub i Gamla Stan. Hur har bandet märkt av denna bekräftelse?
– I Sverige vet jag inte, svarar Roland mig lite blygt. Svenskar i överlag är lite återhållsamma i att visa sin uppskattning och sina känslor. De blir lite mer reserverade. I Tyskland känner man däremot att det händer en massa. Ok, vi har spelat mest i Tyskland så visst spelar det in, men människorna är mer öppna. Där känner man att man kommer någonstans. Folk känner till och med igen dig i bushen. Sen ligger vi ju på ett tyskt bolag (Nuclear Blast, förf. anm.) men tyskarna är helt fanatiska hårdrocksälskare. De gör ju frivolter direkt när en stor akt kommer och de är tacksamma. Nu säger jag inte att inte svenskar eller övriga världen är det men det känns liksom mer speciellt.
– Ja, det är ju metal och David Hasselhoff som räknas där.
– Haha, ja precis!
Så har vi detta med tävlingen som den tyska skivbolagsjätten anordnade 2006 och som bekant vanns av SONIC SYNDICATE. För ett år sedan undrade jag om de inte fick en påklistrad etikett som ett castat band. Hur ställer sig bandet till detta nu? Har de lyckats skaka av sig stämpeln?
– Man har ju läst en del. Alltså, grejen är den att det görs en tävling i musik, eller vad som helst för den delen och den som vinner får ju automatiskt mycket mer fokus. Det undras hur man gjorde för att vinna och vad som är så mycket bättre än det andra. Det ska ju skrivas och vissa tycker om det vi gör och andra inte. De som inte gör det vill göra sig hörda och då blir det en massa surr.
– Men ett castat band? Det är rätt roligt, i så fall att Sjunnessonföräldrarna har satt ihop det, haha. Roland övergår sedan i en allvarlig ton och säger bestämt:
– Nej, det finns inget castat i det här bandet för fem öre.
– Känner ni att ni måste bevisa något när ni spelar live?
– Nja, lite kanske eftersom det står att vi vunnit en tävling men det är nog mer omedvetet. Vi gör den show vi gör och funderar inte på något annat. Vi måste inte göra så och så för att folk ska tycka om det eller tycka vi är värda något. Vi är alla individer och vi vill alla i bandet visa vad vi går för. Som åskådare är det kul att se, det händer grejer hela tiden och alla slåss för att stå framme.

Kärleken är underbar men samtidigt kaotisk
Den 19 september släpps ”Love And Other Disasters” och undertecknad anser att albumtiteln är riktigt häftig. Roland och jag diskuterar valet av skivnamn och går in djupare på texterna.
– Titeln handlar om hur hela plattan är uppbyggd rent textmässigt och de olika känslorna som infunnits sig. Det är ju Richard som skriver alla texterna, jag har inte kommit igång än, skrattar han och fortsätter:
– Till 99 % sköter han det. Vi andra tycker att han gör det bra. Med vissa låtar som jag skrivit musiken till kanske jag diskuterar om något speciellt tema jag tänkt på.
– Det handlar mycket om vad han gått igenom det senaste året sedan senaste plattan, både på det personliga planet men även på andra plan.
– Varför den titeln? Jo, dels är det tabu att använda ordet ”love” i hårdrockssammanhang. Samtidigt kan ju kärleken vara något helt underbart men även kaotiskt. Vi har fått in lite naturkatastrofer och sådant som skrämmer en. Inte för att vi vill sprida något direkt budskap utan mest som en tankeställare. Det är ju något vi alla funderar på.
– Vad har ni gjort annorlunda denna gång jämfört med föregångaren ”Only Inhuman”?
– Först och främst har alla i bandet varit med och skrivit musiken. Förra gången var det mest Roger (Sjunnesson, gitarr) som skrev och printade ut musiken för oss andra. Sedan arrangerade vi det tillsammans. Eftersom det är fler involverade i musikskrivandet desto mer annorlunda blir det. Du får fler infallsvinklar. Vi alla lyssnar på olika saker hela tiden. Samtidigt kan det tyckas att det blir kaos med sex personer som ska tycka till men det har funkat jävligt bra. Men detta är även en något som kommer med rutinen. Alla lär känna varandra och vet hur saker och ting fungerar och vad man tycker om.
– Vi är alla öppensinnade och vill testa på nya saker. Vi försöker hålla oss i till vår grej men ändå se ut. Det är viktigt för oss att hela tiden utvecklas och prova på nya saker. Just därför anser jag att hela plattan är mycket mer dynamisk än förra, svarar sångaren resolut.
– De låtar som är lugna är lugnare än tidigare och de som är hårda, är hårdare än tidigare. Vissa andra spår kan vara lite mer kommersiellt gångbara. Andra är snabbare och vissa har vi i midtempo som balanserar på båda delarna. Det slår mig faktiskt att Roland har helt rätt i sin presentation av skivan, och konstigt vore det väl annars. Under genomlyssningen blir jag förvånad hur otroligt hårda de första två spåren på skivan är samtidigt som andra är lugnare. En skön mix av SONIC SYNDICATE helt enkelt.
– Alla lyssnar i princip på olika grejer och självklart på hårdrock. För egen del slänger jag inte direkt in en metalskiva när jag kommit hem. Jag lyssnar lite på annat och får då helt andra infallsvinklar. Man låser sig inte. Just nu går EVERGREY en del. Jag gillar den, den är annorlunda och hårdare. Sen gillar jag DAVE MATTHEWS BAND, PORCUPINE TREE och KATATONIA. ATREYU går en del också.

Jag går och fiskar
Werocks läsare har som bekant fått följa SONIC SYNDICATE på deras USA-turné med NIGHTWISH och inspelningen av den kommande plattan via vår blogg. Finns det något bandet inte avslöjat ännu och som det är dags att nämna?
– Haha, nu fiskas det! Ja, vi är ett castat band, retas Roland. Du, vad kan det vara? Ska jag vara helt ärlig har jag inte läst alla bloggar. Det är Roger som skrivit det mesta. Kan ju säga som så här, det som inte framgick i studioreportagen var när vi gjorde sången till plattan. Halva låtarna hade vi inte sång på när vi klev in i studion och vi hade två veckor på oss att göra det. Men det funkade, vi arbetar bra ihop under press. Vi kom inte in i studion med en färdig grej utan vi experimenterade mycket. Nästan all sång skapades i studion, det var ett chansningsjobb. Jag tror vi hade tre låtar som var gjorda innan vi gick in. Det var ju panik där ett tag men jag trodde på mig själv och visste att vi skulle fixa det.
– Samtidigt är det en helt annan situation denna gång. Vi var ute på turné hela tiden. Förra gången var det lugnare och vi hade mer tid på oss. Vi satt i replokalen och tog det lugnt. Men lyssnar jag på den nya skivan är jag mer än nöjd!
Jag fortsätter min utfrågning av bandet och fiskar djupare i smaskigheter. Förra året pratade jag med Anette, sångerska i NIGHTWISH om hur väl mottagen hon blivit av Tuomas och de andra i det finska bandet. SONIC SYNDICATE har delat scen med dem i ett antal veckor nu och jag undrar hur det känns att vara öppningsakt för ett så pass stort band.
– De var kanon! Så jävla jordnära och sympatiska människor, stammar nästan Roland fram och man ser hur imponerad han är av att han inte stött på några divalater.
– Man kände sig hemma och som en del av gänget redan första dagen. De bjöd mycket på sig själva. Vi gjorde en kanonturné med dem!
– Det är få förunnat att som öppningsband få soundchecka och vi fick nästan alltid göra det. När vi öppnade för AMON AMARTH fick vi nästan aldrig göra det. Men vi gnällde inte för det utan gjorde vår grej.
Nu blev undertecknad lite nyfiken. Hur var det att turnera med dessa vikingar egentligen?
– Ja, alltså, de har ju en helt annan fanskara. Samtidigt är det mentaliteten i landet. Man måste turnera där, få mer respekt och göra sig ett namn. Många kan vara musikpoliser till en början. Deras fans kan vara mer enkelspåriga och så kommer plötsligt ett band med rensång, vad fan är det liksom? Det fanns ställen där vi inte platsade in alls. Det var hårt men ändå en bra turné.
Många svenska och nordiska band söker sig till Patrick Ullaeus när de vill göra en video. Hur fungerade det att arbeta med honom?
– Vi har gjort två andra videos med honom tidigare, Enclave och Denied som var mer presentationsvideos. Vi har en bra kemi med Patrick och han fokuserar på oss. Med den budgeten vi hade gjorde han ett skitbra jobb.
Videon till Jack Of Diamonds spelades in i Varberg och Göteborg och är första singeln från den kommande skivan. Den kan bevittnas på bandets MySpace-sida.
– Senast hade ni fortfarande kvar era vanliga jobb vid sidan av; kan ni livnära er enbart på musiken nu?
– Vi lever på musiken nu. Jag hoppar in lite då och då på mitt gamla jobb men det blir alltmer sällan att min gamla chef får se mitt ansikte. Det är ju helt otroligt att kunna leva på detta efter den andra plattan. Vi är grymt tacksamma och samtidigt är det ett otroligt jobb. Vi skriver inte bara musik och turnerar utan det är en massa saker som görs vid sidan av.
Ja, precis som Richard (Sjunnesson, vokalist) nämnde för ett år sedan, bandet arbetar verkligen hårt och kämpar arslet av sig. De tar allt de kan och väntar inte på att något ska trilla ner i knäna på dem.

Bland öltunnor och levande ljus
När jag senare på kvällen försöker lokalisera Sjätte Tunnan stöter jag på ett förvirrat band. Ingen av oss har någon aning om vart genomlyssningen av ”Death And Other Disasters” äger rum. Vi ringer runt och gör vårt bästa för att hitta till lokalen under tiden regnet vräker ned. När vi minuterna senare hittat rätt, infinner sig den rätta avslappnade stämningen. Om det beror på det fria mjödet (jo, mjöd kan du faktiskt få tag på här) som bjuds på, är svårt at säga. Efter lite minglande är det alltså dags att få provlyssna på nya plattan. Fullängdaren bjuder på tio spår samt två bonuslåtar på den limiterade upplagan. Sen har vi ju våra japanska vänner i öst som alltid får någon extra låt att avnjuta. Att det senare skulle framkomma att denna låt var i mitt tycke deras bästa, kunde jag inte veta så pass tidigt in i genomlyssningen. En kul detalj värd att nämna är att vi fick möjligheten att lyssna på Freeman, en låt som inte är tänkt att släppas överhuvudtaget utan läggs undan i säkert förvar.

Som jag tidigare nämnt, det som slår mig är tyngden hos de två första spåren - Encaged och Hellgate: Worcester. Det är ett riktigt tungt introriff som inleder den förstnämnda. De dubbla baskaggarna smattrar på för full effekt innan skriksången övergår i typisk SONIC SYNDICATE-rensång. Hellgate: Worcester är en riktig stänkare och förmodligen den låt som är snabbast på skivan. Faktum är att den första singeln Jack Of Diamonds går mig helt obemärkt förbi första gången jag hör den. Mitt anteckningsblock är helt tomt på denna sida och det är inte förrän jag ser videon senare under kvällen jag bildat mig en uppfattning. Videon gör låten rättvisa även om jag har svårt att ta sexismen (ja, de lättklädda tjejerna som tvättar rent en Lamborghini och tvålar in sina små tajta kroppar med skum) på allvar. Samtidigt kanske det är gjort med glimten i ögat, precis som IN FLAMES gjorde med Touch Of Red. Vidare, My Escape blir den andra singeln. Detta är en lugnare låt och kan närmast beskrivas som en ballad.

När Power Shift kommer igång kommenterar Roland att detta sannerligen är en ”väldigt annorlunda låt”. Red Eyed Friend har ingen koppling till Blue Eyed Fiend från föregångaren mer än den lustiga ordleken. Bandet själva kommenterar denna låt som tung, episk och snabb. Jag håller med och det låten avslutas bra. Som en rolig anekdot kan det nämnas att Roland fyllde år den dagen då låten skulle spelas in och fick lägga ett gitarrsolo som födelsedagspresent.

När den avslutande låten Affliction ska komma igång blir det strul och vi får istället höra bonuslåten Dead Planet. Efter detta styr bandet upp rätt låt och vi får höra ett pampigt avslut på ”Love And Other Disasters”. De två sista spåren är även de bonusspår. Den första, Ruined är tung, resonant och har härliga breakdowns och moshpartier. Kidsen som gillar att röja loss kommer hamna i eufori. Mission Undertaker är det spår som kommer läggas som bonus på den japanska utgåvan. Ett orientaliskt intro, nästan som anpassat för Japan inleder spåret. Detta är faktiskt ett av de starkare spåren på hela plattan. Synd bara att vi i Europa inte kommer få ta del av denna pärla.

För oss som är lagliga vill säga…

Tomasz Swiesciak
2008-09-01






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »