Skriven av: Tomasz Swiesciak Lst: 4586 ggr. Kommenterad: 1 ggr.


Intervju med Peter Tägtgren, 2 oktober, 2008

Han är multiinstrumentalist, sångare i PAIN och HYPOCRISY, producent, ägare av en framgångsrik studio samt en egen by och en hårdrockens Johnny Depp. Och så har han dött en gång. Vem är Peter den talangfulle Tägtgren egentligen?

Mitt intryck av Peter Tägtgren är helt ställt på sin kant. Här hade jag förväntat mig en person som gladeligen pratade om sig själv och sin passion. Istället möts jag av en människa som verkar nästan lite bortkommen. En person som är mer timid och tillbakadragen än vad många kan tro till en början.
– Hehe, nja vette fan om jag har så mycket talang, svarar Peter något försynt.
– Jag har bara kul, det är det som gäller. Detta är en hobby och det som driver mig, inget annat utan bara att kunna skapa och greja.
– Fast samtidigt är det en hobby du kan leva på, mer än man kan säga om många andra.
– Jo, det är sant. Jag kan knappast klaga.
– Men musiken är ditt liv, finns det något annat förutom detta?
– Ja, det är musiken, och så min son givetvis.
Peter svarar kort och koncist på mina frågor utan att utveckla något av ämnena nämnvärt. Kanske vill han känna lite på mig eller så kan det vara faktumet att han är stressad av allt byråkratiskt strul som en kommande spelning i Ryssland innebär. I vilket fall som helst möter jag en människa som är fullkomligt passionerad för sitt arbete men jag får även intrycket av att han vill hålla sig borta från allt vad mediala angelägenheter beträffar.
– Du har ju medverkat i ett antal filmer. Kan man lägga in skådespelare i meritlistan nu?
– Medverkat och medverkat… Det var bara några grejer som jag gjorde, bland annat skrev jag musik till filmen ”Sleepwalker”. Jag var med i filmen ”Exit”, fast jag kan inte säga att jag skådespelade. Jag var någon form av torped i den filmen med Mikkelsen (Mads Mikkelsen, dansk skådespelare, förf. anm.). Det var typ två scener jag var med i och så hade jag lite av min musik med. Men det var kul, jag skulle gärna vilja prova på det igen och satsa på det på riktigt. Fast först måste jag lära mig, hehe.
– Hur kom du in på den här banan?
– Jag blev tillfrågad att skriva musiken. Peter (Lindmark, regissör) som hade gjort videon till On And On, ringde mig. Jag skämtade till lite och frågade om han inte hade en roll åt mig. Och det hade han så man gled in lite på ett bananskal.
– Låten som kom med var en gammal som jag hade skrivit och som var på demostadiet från förra skivan. Jag kommer fan inte ihåg vilken låt det var.

Återuppstånden från de döda
Man skulle kunna säga att Peter Tägtgren sett ljuset i slutet av tunneln men valde att inte gå den vägen.
– Det svartnade för ögonen och jag bara domnade bort i hela kroppen så det kändes ingenting. Det var en stressrelaterad grej. Under två minuter hade jag ingen puls. Jag tog det lite lugnt och då slappnade kroppen av. Det blev lite för mycket arbete tydligen.
– Du verkar leva lite på gränsen?
– Nja, jag vet inte. Jag tycker inte det är stressigt. Jag tycker bara det jag gör är kul men visst kan det bli lite pressande med deadlines och sådana saker.
– Jag måste arbeta och använda skallen, det är så jag känner. Det är antingen det eller ligga i soffan och titta på TV 24 timmar om dygnet och bli tjock. Det finns inget mellanläge för mig.
”Cynic Paradise” är det sjätte studioalbumet som Peter släppt under sitt alias PAIN. Det hela började däremot med lite lattjande hemma.
– Det är fortfarande samma sak faktiskt. Den stora skillnaden med denna skiva är att jag visste lite hur det skulle låta innan jag började skriva på den. Det var att återgå till ursprungsplanen med att köra på industriell techno och rak AC/DC-metal. Under de senaste tre skivorna har det varit mer att produktionen styrt låtarna. Efter att ha hållit på och letat runt efter vad jag velat känns det nu som om jag hittat det. Receptet för vad jag vill fortsätta med finns här på den nya skivan.
– Varför har du valt just den titeln?
– Man kan säga att det är elva kapitel med olika historier. I slutändan reflekterar alla de här elva spåren att vi lever i ett cyniskt paradis. Det är ingen konceptplatta utan bara saker som jag tycker är rätt eller fel och som jag upplevt själv. Jag har tagit en liten händelse som jag sett på TV eller något annat och så byggde jag på den.
– Finns det någon speciell koppling eller tanke bakom omslaget? Du har tagit in Travis Smith för att göra den.
– Ja, vad som helst, bara jag inte är med på omslaget, haha. Jag vill inte vara med alls, inte ens på bilderna inuti men skivbolaget kände att det var nödvändigt. Det är okej att ställa upp på bilder men inte som ett ansikte för att sälja skivor som det varit på de tidigare plattorna. Till exempel, på ”The Songs Remain The Same”, där är det befogat. Det är inte bara mitt ansikte utan det här med vingarna och allt, det känns som mer konst. Resten tycker jag bara tappar greppet.
– Det här omslaget känns mer som en gammal Christopher Lee-film. En svartvit grej med skön stämning på skiten som släpps lagom till Halloween.

Upp från underjorden
Som inbiten vrålare i dödsplutonen HYPOCRISY till mer kommersiella tongångar i PAIN kan en del kanske tycka att Peter, som är en stor musikprofil i sitt gebit, tappat lite av sin undergroundcred.
– Nej, det tycker jag inte alls. Jag tycker inte man ska behöva be om ursäkt till någon. Jag har alltid tyckt om all slags musik under min uppväxt. Det som jag blev känd för är det jag alltid velat spela från början, det som var brutalast för stunden. Så har det alltid varit för mig. Först kom KISS, sen blev det mer metal med JUDAS PRIEST och ännu tyngre med DEICIDE och så har det rullat på. Det blev mer och mer extremt. Jag hängde på eftersom jag alltid ville vara där.
– Sen har jag andra rötter jag vill gå tillbaka till och testa. Allt från ABBA till JOHNNY CASH.
– Skulle det kunna bli ett helt annorlunda projekt med dessa musikaliska inriktningar?
– Nej, inte som det känns nu. Nu har jag äntligen fått lite ’peace of mind’ med dessa två grejer. Med PAIN kan jag göra vad som helst. Have A Drink On Me är kanske inte så tippat att ha på en PAIN-skiva till exempel.
– Varför namnet PAIN?
– Det var längesedan men man tyckte allt var bajs. En skilsmässa och en massa konstiga grejer runtom som påverkade en. Å andra sidan, fyra bokstäver kort och svårt att glömma. Idag däremot är det förknippat med något roligt, något positivare.
– Hur stort är egentligen PAIN?
– Grejen är den att jag skulle kunna åka ut och spela hela tiden men jag tar det lite med måtta. Allt det med singlar och videos är upp till radio- och tv-stationerna. Det är inget som man kan pusha på. Det gäller att ha lite tur.
Förvisso. Däremot har Peter skapat sig ett rykte med PAIN. Kommer det alltid bara vara denna man bakom pseudonymen?
– Som det känns nu är PAIN enbart jag. Som det var tänkt från grund och botten; detta är min lilla lekstuga. Det har varit några byten här och där men nu har jag ett fast band sedan några år tillbaka. Det är jag som gör allt på albumet men jag valde att ta med David, trummisen på en låt och Johan som spelar bas live på en annan. Gitarristen Micke har gjort lite programmering på skivan.
– Hur var det att samarbeta med Anette Olzon (sångerska, NIGHTWISH)?
– Det var jättebra, hon är så jävla proffsig. Det tog bara två-tre timmar för henne att göra sin del på Feed Us och Follow Me. Vi var ute på turné och började tänka att det vore fränt att ta in en sångerska. Vi krökade och snackade om att PAIN och NIGHTWISH skulle göra något tillsammans. Sådant rinner alltid ut i sanden men jag tog med mig detta hem och så blev det av.

Peters race
Det är lätt att få föreställningen att multitalangen vill köra sitt eget race och inte bryr sig nämnvärt om övriga saker. Detta är ett intryck jag slås av flera gånger under vårt samtal.
– Det är lika bra annars blir man styrd av alla andra och då blir inte detta min lilla grej. Jag hade lika gärna kunnat sitta hemma och hållit på med det. Allt det övriga som tillkommer är bara en bonus. De här sex skivorna har egentligen bara varit en träning i produktion och i att göra låtar.
Som producent har Peter förevigat DIMMU BORGIRs sound och jobbat med bland andra CELTIC FROST och IMMORTAL. Hur ser producenten Tägtgren på denna roll?
– Jag har haft ett jävla flyt med att hitta rätt band hela tiden och det är många bra också. Jag har inte varit aktiv producent sedan 2002 men jag gör små instick lite här och där. Förr gjorde jag 50 band per år, nu blir det mer tre band. Om någon hör av sig och det låter som en schysst utmaning kan jag tänka mig att ta på mig det och producera igen.
Vid det här laget har Peter känt mer än väl på mig och vårt samtal har tagit form precis innan det är dags att avsluta och fota honom. Sist hinner jag fråga honom om HYPOCRISY och gästinhoppet i superkonstellationen BLOODBATH.
– HYPOCRISY tog ett långt break. Efter senaste skivan som släpptes 2005 gjorde vi fem turnéer och vi var ganska så brända, både på varandra och oss själva. Vi var nära på att splittras tidigare men det var tio-elva år sedan. Samtidigt har vi hållit på så pass länge att vi kände att vi var välförtjänta av en semester. Vi sitter och skriver för oss själva i vår egen takt nu och så släpper vi nytt material när vi känner oss redo för det. Vi vill inte släppa något bara för att. Vi vill göra något som känns intressant för oss och det motiverar en samtidigt att fortsätta.
– Varför blev det bara en platta med BLOODBATH för dig?
– Det var mest att Micke (Mikael Åkerfeldt, OPETH) inte hade tid så bandet ringde mig och frågade om jag ville vara med. Sedan frågade de också om jag ville hänga med ut och turnera och då kände jag direkt nej. Jag sa från början att jag sjunger gärna men jag kan inte engagera mig eftersom jag har mitt eget. De ville att jag skulle skriva ett kontrakt för att spela på Wacken Open Air och detta var ett halvår innan festivalen. Jag sa att jag inte kunde göra det eftersom jag själv inte visste vart jag skulle vara då och inte vill låsa upp mig för något. Men de ringde Micke igen och han kunde ställa upp. Samtidigt fick Swanö (Dan Swanö, ex-EDGE OF SANITY) kicken och allt kändes bara konstigt.
Peter fortsätter alltså köra sitt eget race och bryr sig inte nämnvärt om saker som ligger utanför hans kontroll. Direkt efter plåtningen måste han återgå till sitt samtal och försöka styra upp allt byråkratiskt tjafs med spelningen i Ryssland. Vid publiceringsdatumet för intervjun verkar PAIN ha genomfört en lyckad spelning i östlandet och återkommit hem.

Tomasz Swiesciak
2008-11-04






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Nina | Datum: 2010-06-12 01:50:52

Tack för denna artikel, var ett
nöje att läsa. Peter Tägtgren,
en ödmjuk och kreativ människa!

Till startsida »