Skriven av: Werock Läst: 2497 ggr. Kommenterad: 0 ggr.



SWEDEN ROCK FESTIVAL torsdag 4/6

Martin: Torsdagens program bjöd på tre akter för min del: CANDLEMASS, OVER THE RAINBOW, och TWISTED SISTER – tre akter som med råge har varit igång under 20 år eller mer. Mossigt? Inte en chans.

CANDLEMASS bitvis grinige basist och mastermind Leif Edlings brutalt tunga doom metal-orkester visar att i tung metal finns det inte många konkurrenter till första priset förutom kanske en handfull utländska band, och så CANDLEMASS självt förstås. Personligen tycker jag att bandets repertoar snabbt blir ganska enahanda – först en tung låt, sedan en till följd av ytterligare en. Variation och bredd – två saker som blir allt viktigare för ett band som inte vill tråka ut sin publik – CANDLEMASS gör just detta för mig ungefär en halvtimme in i sin konsert – och då spelar det ingen roll att de kör The Hammer of Doom. 4/10

Svängig hårdrock från OVER THE RAINBOW med Joe Lynn Turner och Jürgen Blackmore, son till grundaren Ritchie Blackmore är desto roligare. För ett band som har huserat stora namn som Ritchie Blackmore och Ronnie James Dio kan det kanske kännas som om de har en hel del att leva upp till – och det gör bandet också. Habilt musikerskap parat med en vansinnig låtskatt gör att jag blir helt såld. Det är svängigt och tungt och totalt publikfriande, men vad gör det egentligen? OVER THE RAINBOW gör ingen klassisk spelning på SRF 2009, men det som de åstadkommer är tillräckligt bra för att jag ska känna att det rör sig om ett band som fortfarande har hungern och som känner en stolthet över att få stå på scen. 6/10


Foto: Mats Manhammar/Martin Bensch

TWISTED SISTER
Upprepning kan vara humor – fråga mig inte hur många gånger Dee Snider med övriga medlemmar i TWISTED SISTER påminde om att jubileumsutgåvan av ”Stay Hungry” kommer 30/6, men över 15 gånger är en försiktig gissning. Av de presskonferenser jag var på bjöd TS på mest humor – en fråga som ställdes till Snider var ”What do you wanna do with your life?” varpå sångaren naturligtvis svarade ”I wanna rock!”.

För mig personligen har TWISTED SISTER som för så många andra stavats We’re Not Gonna Take It och I Wanna Rock men gosse vad jag har misstagit mig på den fronten. 25 år efter att ”Stay Hungry” kom ut framför bandet hela albumet samt bjuder på Under the Blade, It’s Only Rock ’n’ Roll (But I Like It) med Lemmy och Phil Campbell som gästartister, Come Out and Play och You Can’t Stop Rock ’n’ Roll. Och setlistan framförs av ett band som verkligen inte har förlorat i intensitet. Gosse vad det röjs! Bandet verkar vara på kalashumör – Dee Snider far omkring som om han vore 25 och sjunger klockrent. Jag blir helt tagen av bandets konsert och trots att bandet lirar i drygt 2 timmar flyger tiden fram och jag tycker att konserten tar slut alldeles för fort. Till och med mellansnacket – akilleshälen för alltför många band – levereras med ett jävla tempo och är så mycket matigare än standardfrasen ”Tack som fan!”. Som ni förstår har jag kapitulerat helt och hållet. 10/10


Foto: Mats Manhammar/Martin Bensch


Mats:
Vi inleder festivalens andra dag med att försova oss. Vi hinner därför höra en halv låt med PAIN och en halv låt med RAGE. Lite surt, men festivaler handlar i och för sig nästan lika mycket om vilka band man missade som om vilka band man såg.

ZZ TOP
De gamla skäggiga farbröderna i ZZ TOP (trummisen har visserligen inget skägg, men han heter å andra sidan Beard i efternamn) har definitivt sett sina bästa dagar. Bandet tillhör inte mina favoriter, men jag kände ändå att det kunde vara kul att få höra några låtar från åttiotalsplattorna Eliminator och Afterburner live. Efter över en timme av träig bluesrock (utan öl och festivalmat hade jag aldrig härdat ut) blir jag slutligen bönhörd. Bandet bränner av Gimme All Your Lovin, Sharp Dressed Man och Legs. Under Legs åker dock den rosa fluffgitarren fram och jag känner att jag har fått mer än nog. 4/10


Foto: Mats Manhammar/Martin Bensch

HAMMERFALL
Jag har sett HAMMERFALL live ett antal gånger genom åren. Under sommaren 2007 såg jag dem på flera festivaler och blev ordentligt besviken. De kändes oinspirerade och Joakim Cans körde exakt samma mellansnack på varje konsert. När jag i våras såg dem på Stora Vega i Köpenhamn (jag var egentligen mest där för förbandet SABATON) hade dock något hänt. Den nya och ganska tråkiga plattan ”No Sacrifice, No Victory” lyfte ordentligt live. Bandet kändes hungrigt igen och gjorde en riktig höjdarkonsert! Uppenbarligen har medlemsbytena (nygamle basisten Fredrik Larsson och gitarristen Pontus Norgren) gjort bandet gott. Jag hade med andra ord höga förväntningar inför HAMMERFALLs spelning på SRF. De infriades till fullo! Den näst största scenen Rock Stage har i år fått ett helt nytt ljud. Förra året förstörde det dåliga ljudet delvis både TESTAMENTs och AVANTASIAs spelningar, men i år är det annorlunda. HAMMERFALL har också med sig ett helt nytt scenbygge inför sommarens festivalspelningar. Vårturnéns lite plottriga scen och meningslösa lasershow har bytts ut mot en stilren historia med en stor sköld med HF-emblemet i bakgrund och en mäktig ljusshow. Bandet utnyttjar den nya scenen och det nya ljudet till fullo. Konserten inleds med höjdarlåten Bloodbound och jag känner att det här kommer att bli bra. När publikfriaren Renegades förinspelade motorcykelljud börjar dåna i högtalarna inför den tredje låten går den stora publiken igång på allvar. Vi bjuds sedan på en hitkavalkad där gamla klassiker som Heeding the Call och At the End of the Rainbow blandas med fyra låtar från senaste plattan. Bandet spelar med en enorm energi och det låter väldigt tajt och bra. Riktigt kul är det att se en stöddig kille med VENOM på ryggen och en tjej med en BATHORY-backpatch stå och digga bredvid en svennebananfamilj med mamma, pappa och tre barn! Publikresponsen är stor och Joakim Cans strålar. Av de nya låtarna lyfter Any Means Necessary mest och växer ut till en ny livefavorit. Balladen Between Two Worlds, med inledning på akustisk gitarr, är inte heller så dum. Framförandet av inledande Bloodbound samt låtarna Renegade, Last Man Standing, At the End of the Rainbow, Threshold, Riders of the Storm och klassikern Templars of Steel är helt klockrent. Jag saknar dock personliga favoriterna The Way of the Warrior och Trailblazers som båda spelades på senaste turnén, men man kan ju inte få allt. 9/10

Setlist:Bloodbound, Crimson Thunder, Renegade, Hallowed Be My Name, Last Man Standing, Heeding the Call, Life Is Now, At the End of the Rainbow, Any Means Necessary, Threshold, Between Two Worlds, Riders of the Storm, Templars of Steel, Let the Hammer Fall, Hearts on Fire


Foto: Mats Manhammar/Martin Bensch

TWISTED SISTER
Presskonferensen med TWISTED SISTER blev en riktig höjdare. Bandet förnekar förvånat att kvällens spelning skulle vara den sista med smink: ”Tror folk det? Nej, det här är det sista året vi kör sminkade.” Dee Snider är på ett strålande humör och skojar friskt med journalisterna. På frågan hur de ska kunna toppa sitt senaste framträdande på festivalen föreslår Snider att de skulle kunna sätta eld på sin trummis. ”Men vi kan bara göra det en gång, så det är viktigt att det blir rätt.” Han får också en fråga om hur det kom sig att han körde motorcykel i Gordon Ramsays program Den elake kocken (i ett avsnitt som ganska nyligen sändes i Sverige). Snider förklarar att han och hans motorcykel är inblandade i olika välgörenhetsprojekt och att Ramsay hade lovat att skänka en slant om Snider medverkade i ett program. ”But they fucked the charity, so fuck them!”

Om Dee Snider blev blåst av Gordon Ramsay så blåser han i vart fall inte Sweden Rock på en bra konsert. För att fira att det är 25 år sedan ”Stay Hungry” släpptes framför bandet hela skivan rätt igenom. Jag tillhör inte den skara hårdrockare som lyssnade på TWISTED SISTER i sin barndom, så jag har ärligt talat lite svårt att bli upphetsad. Bandet är i vart fall i fin form och Dee Sniders något begränsade röst håller hela vägen. Dee Snider bevisar att hans band inte bara är nostalgi och enligt dem som såg bandets förra SRF-spelning så låter det här betydligt bättre. När hela ”Stay Hungry” har avverkats framför bandet ytterligare fyra låtar. Höjdpunkterna är avslutande You Can’t Stop Rock ’n’ Roll samt ROLLING STONES-covern It’s Only Rock ’n’ Roll (But I Like It) då Lemmy och Phil Campbell från Motörhead plötsligt dyker upp på scenen. 7/10






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »