Skriven av: Werock Läst: 2353 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


SWEDEN ROCK FESTIVAL lördag 6/6

Martin:

SOILWORK

SOILWORK gör debut på SRF – och de gör det i vanlig stil – det är ruggigt kul att se ett band med en sådan fantastiskt jämn nivå vad gäller konserter. Dirk Verbeuren är som vanligt tillsammans med Ola Flink en av Europas mest samspelta kompsektioner – Dirks lir är som vanligt sjukt bra och han verkar, precis som resten av bandet, riktigt taggad under hela spelningen. Björn ”Speed” Strid, ja vad ska man säga, den mannen har bara ett läge när det gäller publikkontakt: han ger järnet och förväntar sig att publiken gör detsamma. Att bandet också har ett gäng riktigt sköna dängor att bjuda på gör SOILWORKs konsert till en ren njutning från början till slut – Follow the Hollow, As We Speak, The Chainheart Machine, One With the Flies, 20 Miles, Sworn to a Great Divide är några av låtarna bandet exekverar med precision och en skönt rå övertygelse. Det är helt enkelt precis så makalöst bra som man har vant sig att se skåningarna – enda minuset är, som ni säkert har gissat, att bandet har för kort tid på sig på scen – för om du inte gillade vad bandet åstadkom på scenen – då är du en död pinne. 9/10

DREAM THEATER

En försiktig gissning: andelen musiker som får kåtslag i publiken av DREAM THEATERs spelning är nog större än under andra konserter på SRF – för om det gäller att visa upp att man minsann kan spela på sitt instrument då finns det inget band som slår DT. Låt vara att bandets utveckling på senare tid har varit lite svajig (”Octavarium” är väl inte det bästa bandet har gett ut), så har gruppen uppnått en status tillräcklig stor för att de i år skulle få spela på största scenen – och det behövs främst för att Mike Portnoys trumset är så groteskt stort att det nog inte skulle få plats någon annanstans.

Personligen håller jag de två låtar bandet kör från de två tidigaste alstren bandet gav ut, Metropolis pt. I från ”Images And Words” och Caught in a Web från ”Awake”, som höjdpunkterna under konserten. James LaBries sång låter också bättre än vad jag har hört på länge. Resten av bandet då? De gör vad de ska – briljerar såklart så att det stänker om det, vilket såklart är vad publiken förväntar sig att de ska göra. I längden blir det dock lite väl mycket och jag är ganska tacksam att bandet inte har längre speltid än de 1.30 de nu har på sig. 5/10

IMMORTAL

Ser jag exakt tre låtar med – och de lät inte bra alls, vilket gjorde att jag och Henke raskt gav oss över för att kolla på:

EUROPE

Som såklart gör jobbet och levererar en jävla bra spelning. Störst jubel får såklart de gamla låtarna som Rock the Night, Carrie, Let the Good Times Rock och avslutande The Final Countdown. Alldeles oavsett vad man tycker om bandet, nog är de bland de skickligaste att verkligen leverera en habil show. Joey Tempest, lite väl klämkäck emellanåt, lyckas tända den stora publiken och det känns som om EUROPE faktiskt har en hel del kvar att ge. Kul! 7/10

HEAVEN & HELL

2007, utan ett nytt album i ryggen, blev jag råimpad av Dios, Butlers, Iommis och Appices konsert på SRF. Dessvärre lyckas de inte leverera samma extasartade konsert i år. Iommis gitarr, som ju bär upp låtarna som en helt otroligt väsentlig ingrediens, begravs i en mörk håla och försvinner under stora delar av konserten. Volymen är pinsamt låg till en början bara för att höjas markant under extranumren. Det som i någon mån räddar konserten är Dios bitvis rent makalösa sång – 66 år gammal står han i den vid det här laget svinkalla kvällen och sväller ut till den vokala gigant inför vilken man bara kan häpna. Setlistan bjuder på i stort sett inga överraskningar: bandet öppnar med The Mob Rules, kör Children of the Sea, Falling off the Edge of the World, Die Young, Heaven & Hell, Neon Knights. Från nya plattan ”The Devil You Know” får vi Bible Black, Fear och Follow the Tears, men den värdiga, mäktiga avslutningen på festivalen som bandets konsert skulle bli, av den blir det en axelryckning, vilket också märks när vi går därifrån eftersom stora delar av publiken redan har stuckit. Så långt som att gå och utnämna konserten till en katastrof som Martin Carlsson vill jag inte gå – men jag hade mycket, mycket större förväntningar på konserten än vad den nu visade sig bli. 5/10

Mats:

Nationaldagsfirande med SABATON

Som traditionen bjuder ska nationaldagen firas på SRF. Den här gången har man bjudit in Faluns stoltheter SABATON för att leda allsången – ett riktigt slöseri om du frågar mig. Jag hade mycket hellre lyssnat på en hel SABATON-konsert. Nåväl, det är fullkomligt knökat framför Sweden Stage. Efter en presentation av Anders S. Nilsson, Orvar Säfström och Ronny Svensson äntrar SABATON scenen och framför en elektrifierad version av nationalsången. Efter detta säger Joakim Brodén: ”Sweden Rock! Vi får inte spela mer nu – men det tänker vi skita i!” Därefter bränner de till publikens stora jubel av en klockren version av Primo Victoria. Så ska nationaldagen firas!!! 9/10

IMPELLITTERI

När Primo Victoria har klingat ut vandrar vi iväg i riktning mot Festival Stage. Jag har verkligen ingen koll på vilka som ska spela, men solen skiner för en gångs skull så vi slår oss ner i gräset framför stora scenen. In kliver gamle gitarrhjälten Chris Impellitteri med sitt band och med Rob Rock vid mikrofonen. Jag har absolut ingen järnkoll på bandet, men IMPELLITTERIs välspelade neo-classical metal går hem hos mig. Dessvärre är det lite för tidigt på dagen för att den något fåhövdade publiken ska komma igång ordentligt. Vi får emellertid en riktigt trevlig stund i solskenet. Singeln Last of a Dying Breed imponerar t.o.m. så pass mycket på mig att jag beställer nya skivan ”Wicked Maiden” så fort jag kommer hem från festivalen. 6/10

RIOT

Efter att ha fått sig till livs dagens dos av gitarr-shredding slår vi oss ner framför Rock Stage för att lyssna till RIOT. Bandets klassiska ”Thundersteel”-sättning har återförenats och de har lyckats locka ganska många åhörare. Jag kan tyvärr lite för lite om bandet för att riktigt kunna uppskatta händelsen. Gubbarna känns också en aning trötta och spelningen lyfter aldrig riktigt. Publiken uppskattar dock den gamla klassikern Warrior. 5/10

SOILWORK

SOILWORK kommer att bli en av festivalens höjdpunkter slår Martin, som ser bandet så ofta han bara kommer åt, fast. För egen del blir det bara mitt livs andra SOILWORK-konsert, men jag har bra minnen från den första. Återigen får jag erkänna att jag har lite för dålig koll på bandet jag lyssnar på, så jag känner att jag inte kan krama ut riktigt allt som är möjligt ur upplevelsen. Bandet, för dagen utan Peter Wichers, är emellertid riktigt tajt och formligen krossar publiken med sin aggressiva dödsmetall. Ljudet är också riktigt bra. Sångaren Björn ”Speed” Strid är ett fenomen, och han har publiken i sin hand under hela konserten. 8/10

Efter SOILWORK hinner jag med att gå på presskonferenser med EUROPE och HEAVEN & HELL innan det är dags att börja ladda för festivalens sista konsert.

HEAVEN & HELL

Den näst mest klassiska BLACK SABBATH-uppsättningen går numera under benämningen HEAVEN & HELL. Bandet spelade på SRF 2007 och har under våren släppt en helt ny skiva med det underbara namnet ”The Devil You Know”. En tid före festivalen kunde man läsa att gamle sångaren Ozzy Osbourne stämt gitarristen Toni Iommi. Bråket gäller fördelningen av intäkter från allt som härrör från namnet BLACK SABBATH. Detta är förmodligen anledningen till att vi inför bandets presskonferens blir strängt tillsagda att absolut inte ställa någon fråga som rör Ozzy Osbourne eller BLACK SABBATH. Gör vi det kommer presskonferensen omedelbart att avbrytas.

BLACK SABBATH är utan tvekan det band som skapade genren Heavy Metal. Dagens konsert är därför en riktigt stor händelse för mig. Jag såg BLACK SABBATH redan 1995 på dåvarande Karlshamn Rock Festival (SRF:s föregångare). Den gången var dock Toni Iommi den ende originalmedlemmen och HEAVEN & HELL känns därför betydligt större. Spelningen inleds med klassikern The Mob Rules. Därefter följer Children of the Sea och en kanonversion av låten I. Gamle Ronnie James Dio är som alltid i finfin form. (Hur den mannen lyckas hålla sin röst i trim vid 66 års ålder är för mig ett av livets stora mysterier.) En bit in i konserten står det dock klart att allt inte står rätt till bakom mixerbordet. Iommis gitarr ligger volymmässigt alldeles för lågt i mixen. Detta problem kvarstår under den större delen av konserten. Extra tråkigt är detta eftersom bandet spelar riktigt, riktigt bra och framför den ena klassiska låten efter den andra. Ljudproblemen i kombination med den för SRF mycket ovanliga kylan (4 plusgrader när konserten är slut) gör att mindre än hälften av de ursprungliga cirka 20 000 i publiken återstår efter den en och en halv timme långa spelningen. Trots Dios ansträngningar och bandets överfyllda skattkista av låtar blir HEAVEN & HELL tyvärr något av en besvikelse. Det känns riktigt tråkigt att kylan och en ljudtekniker på crack lyckas sabba vad som kunde ha blivit en klassisk konsert. 6/10

Setlist:The Mob Rules, Children of the Sea, I, Bible Black, Time Machine, trumsolo, Fear, Falling off the Edge of the World, Follow the Tears, Die Young, Heaven and Hell, Country Girl/Neon Knights






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »