Skriven av: BiblioteKarin Läst: 2200 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Sonisphere Festival 18 juli 2009, Hultsfred

Sonisphere-festivalen är ett monsterpaket med rock och metal som dragit fram över Europa denna sommar. Med METALLICA som huvudakt bjuds på en heldag fylld med band som MASTODON, CRADLE OF FILTH och LAMB OF GOD. Dessutom ett antal lokala storheter i varje land där festivalen landar. 18 juli var det dags för Sverige och Folkets park i Hultsfred.

DEAD BY APRIL
Bandet som just nu är ”överallt”, hur man än vänder sig, och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Såg dem på Hultsfredsfestivalen förra året och imponerades inte då. Kanske ännu mindre nu. ”Pojkbandsmetal” har någon myntat och till det facket förpassar sig DEAD BY APRIL. Så de snygga mohikanfrisyrerna och kajalglittrande ögonen till trots – mig gav denna konsert väldigt lite.


Dead by April

ADEPT
"Kanske Hultsfreds snabbaste karriär: På rookie-scenen ena veckan och på Hawaii, Hultsfreds största scen, veckan efter..." Det framröstade myspace-bandet från Vagnhärad hamnade måhända i väl stor kostym under Sonisphere då man inleder spelningarna på den scen där METALLICA ett halvt dygn senare ska toppa festivalkvällen. Unga ADEPT klarar ändå detta med äran i behåll och gör en hel del för att sätta fart på den, trots tid och omständigheter, ändå relativt månghövdade publiken. Spelglädjen hos bandet är det inget fel på, så till den grad att sångaren Robert röjer knäskålen ur led... Ser honom senare transporteras bort på en kärra likt en, lite passande, ”King for a Day”.

THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY
Det här stämmer inte för mig... Jag har inte lyssnat på bandet tidigare men förväntade mig något annat av musik som benämns punk/hardcore, albumtitlar som”Capitalism Stole My Virginity” och citat av sångaren Dennis Lyxén i stil med ”Politik är viktigare än punk. Musiken är inte så relevant i sig". Det vi fick var kanske det mest propra av alla festivalens framträdanden. Och svängig, lite lättsam musik. Fullt njutbart i alla fall.

LAMB OF GOD
Nu börjar lite tyngd och fart komma med i leken, och en gryende känsla av att det faktiskt är en hårdrocksfestival vi är på. Det är fortfarande tidig eftermiddag men med LAMB OF GOD drar mörkret allt närmre, både i tiden och musikaliskt. Bandet tar ut svängarna ordentligt med Randy Blythes karaktäristiskt skorrande growl över smattrande trummor och ett scenframträdande som får riktig fart på publiken.

MESHUGGAH
Jämfört med på Metaltown för några veckor sedan är det vi ser nu ett mycket piggare MESHUGGAH, som är riktigt roligt att se. Bandets musik kräver tid och koncentration och deras alltför korta set, knappa 30 minuter, gör att lagom när man kalibrerat sinnena till rätt frekvens för MESHUGGAHs tekniska mangel, så är det hela över. Ytterligare en halvtimme hade varit ytterligt välkommet.


Meshuggah

Tacksamt nog ödslade Jens Kidman inget av den snålt tilltagna tiden på onödigt mellansnack. Det var öht väldigt lite snack under konserterna – och det är enbart att glädjas åt, det finns ju inte så många frontmän av Anders Fridéns eller Peter Dolvings kaliber. När jag tänker efter fanns det inte en enda under hela denna dag faktiskt...


CRADLE OF FILTH
Dani Filth leder sina styrkor i en fullständig urladdning som brakar rakt in i hjärta och hjärna på den nu, trots tidigare småregn, ganska väl uppvärmda publiken. Sångaren kommunicerar publiken med sin röst, sina intensiva ögon och hela sin kropp. Det är just en sådan närvaro och intensitet man önskar sig att varje band och varje sångare skulle förmedla. Bandets black/death/doom/goth eller vad nu detta slag av extreme metal ska kallas, är både storslagen och tekniskt ytterst väl genomförd. Jag blir hänförd, berörd och förförd.


Cradle of Filth

MASTODON
Det börjar lite småsegt och inåtvänt, musikerna tycks snudd på ha glömt att de inte står i replokalen utan framför sin publik. Det ska erkännas att jag aldrig riktigt insett storheten med MASTODON och senaste albumet, ”Crack the Skye”, som hyllats av många kritiker, är för mig en rätt medioker musikupplevelse. Vartefter regnet tilltar tycks dock bandet tina upp och spelningen accelererar i musikalitet och scennärvaro. Avslutningsvis står jag och ler med uppåtvänt ansikte i ösregnet, ler ikapp med sångaren/basisten Troy Sanders och trummisen Brann Dailor som kastar slängkyssar till publiken för att visa uppskattning över att vi alla står kvar i den allt lerigare dammpölen framför scen. ”Crack the Skye” ska få en chans till.


PAUS
Det intensiva regnandet under MASTODON-spelningen tvingar oss att tidigarelägga den planerade pausen och avstå från MACHINE HEADs konsert. Lite synd, men jag såg dem senast i en bra spelning i Globen i mars så det känns inte som en alltför tung förlust. THE HIVES var redan från början bortplanerade för min del. Stärkta av torra kläder, varm mat och en stunds vila i bilen är vi sedan redo för kvällens avslutande övningar..


THE CULT
Jag förstår att man må skämmes lite när man inte inser sig ha lyssnat på THE CULT tidigare. För det visar sig att flera av låtarna är "klassiker" som finns djupt nere i minnesbanken, om än inte i de övre delarna av medvetandet. Och det kan ofta vara trevligt med lite nostalgi – men det är inte riktigt det vi är här för idag... Sångaren, en rätt osannolik uppenbarelse, likt en brittisk Magnus Uggla med solglasögon och tamburin, glider lojt fram över scenen. Vi glider vidare mot nästa akt.


The Cult

PRIMAL SCREAM
Det är en otacksamma uppgift att stå på den mindre scenen som sista band innan kvällens huvudattraktion äntrar stora scenen mitt emot. Visst har PRIMAL SCREAM mycket folk framför sig, men de flesta är, fysiskt och inte minst mentalt, halvt på väg bort ifrån dem redan från början. Att musiken dessutom känns lite malplacerad i sammanhanget gör det inte lättare. Bandet spelar klassisk rockmusik och är det t o m en Rolling Stones-cover jag tycker mig höra? Inget ont om framförandet, men nån höjdarupplevelse blev det inte.


METALLICA
Jag har aldrig förstått varför band som t ex IN FLAMES och, ännu mindre, hur storheter som METALLICA envisas med att använda pengar, miljö och framför allt konserttid till att elda upp en massa sprakande fyrverkerier. Helt säkert får jag inte medhåll av alla, eller ens många; det är mycket oooh! och aaah! när det flammar och smäller, men jag är där för att lyssna och se bandet, musikerna, inte förundras över nyårsraketer...

METALLICA öppnar med starka Battery och inleder därmed festivalens final på bästa sätt. Andra klassiker som bjuds oss är bland andra Sad But True, One, Master of Puppets och avslutande Seek and Destroy. Däremellan en god dos från senaste albumet, ”Death Magnetic”, såsom Broken, Beat & Scarred, Cyanide och min nuvarande favorit All Nightmare Long.

Efter att ha upplevt en totalt magisk kväll med METALLICA på Globenspelningen i mars (se recensionen http://www.werock.se/Artiklar/visaartikel.php?i=61 ), vågade jag inte ha alltför höga förväntningar på denna kväll. Men besviken är det minsta jag blev. Virtuosen Kirk Hammett är fortfarande lika alvlikt avväpnande, Trujillos spel är lika tryggt, Hetfields sång lika kraftfull och Ulrich, ja han är ju Ulrich helt enkelt, och ingen kan klaga på hans trumspel, eller på spelglädjen, denna kväll. Att man byter ut ett antal låtar vid varje spelning under hela turnén bidrar säkert till att fortfarande hålla showen levande, mer än en tredjedel av materialet är nytt jämfört med i Globen.

Ur rapporteringssynpunkt närmast oförlåtligt, men vi tillåter oss ändå att sakta avlägsna oss mot parkeringen under sista tredjedelen av METALLICAs set. Musiken följer oss över hela festivalområdet och genom halva stan och till tonerna av en utklingande Seek and Destroy sätter jag mig bakom ratten för att påbörja de 35 milen hemåt, och gungas i natten av de sköna efterdyningarna av dagens upplevelse av att vada omkring i, och vara totalt omsluten av, musik jag älskar.


Metallica

Sonisphere är helt klart ett lyckat koncept som jag hoppas återkommer i någon form nästa år. Den enda riktiga besvikelsen var att ANTHRAX tvingats ställa in. Det var ett av de band jag sett mest fram emot. Å andra sidan övertrumfade det andra band jag varit som mest nyfiken på alla mina förväntningar. CRADLE OF FILTH-febern har ännu inte släppt.

35 000 människor ryar och röjer i 12-15 timmar, ölen flödar och säkert mycket annat också, åtminstone utanför stängslet. Och inte en enda skärmytsling ser vi. Några slocknar framemot natten, sorry för dem då de missar kalaset, men inte ens ett ont ord hör jag mellan festivalbesökarna, trots den stora folkmängden och trängseln framför scenerna. Varmt tack till var och en som var där och delade upplevelsen samman med oss andra.

BiblioteKarin
2009-09-09






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »