Skriven av: Mats Manhammar Läst: 1531 ggr. Kommenterad: 3 ggr.


Intervju med Blaze Bayley, Sweden Rock 2009

Jag träffar den mycket sympatiske sångaren Blaze Bayley timmarna före hans bands spelning på Sweden Rock Festivals Zeppelin stage. Till min förvåning erkänner den rutinerade frontmannen utan omsvep att han är nervös inför framträdandet.

– Det är riktigt kul att vara här, men jag är lite nervös. Vi har inte spelat utomhus sedan Brasilien i januari och dessutom har vi ändrat en hel del i setlistan. Sverige har en särskild plats i mitt hjärta, inte minst p.g.a. stödet här under min tid i IRON MAIDEN. Att lyckas i Sverige är viktigt för mig och därför vill jag väldigt gärna att det ska gå bra här i dag. Det var länge sedan jag hade möjlighet att göra en rejäl turné i Sverige, men efter att vi gjorde hårdrockskryssningen har vi i år kunnat spela ett antal små konserter här i landet. De svenska fansen har gett mig mycket stöd och uppmuntran ända sedan tiden i MAIDEN. Om allt går bra hoppas jag att vi kan återkomma i mars och april nästa år med en ny turné.

Du talade om att ni ändrat om en del i er setlist. Hur går det till när du väljer ut låtar inför en turné?

– Inför turnén i Sydamerika var det svårt, eftersom vi inte har spelat så mycket där tidigare. Vi spelade mycket från den nya skivan, men även en hel del från MAIDEN-skivorna ”The X Factor” och ”Virtual XI”. Vi spelade inte så mycket från BLAZE-skivorna, eftersom de inte är så välkända där. I Europa har jag turnerat lite mer, så fler människor känner till ”Silicon Messiah” och ”Tenth Dimension”. Därför spelar vi i Europa fler låtar från dessa skivor än från mina MAIDEN-skivor. Vi försöker i stället att mycket noggrant välja ut ett par olika MAIDEN-låtar till varje turné, så att vi inte spelar samma hela tiden. En normal konsert varar i ungefär två timmar, beroende på var vi spelar. I London fick vi korta ner tiden till en och en halv timme. Här på Sweden Rock Festival har vi 75 minuters speltid. Detta gör det givetvis svårare att välja. Tyvärr kan vi inte spela alla låtar vi vill och därmed kommer alltid något fans favoritlåt att utelämnas.

Detta innebär mycket riktigt att skribentens personliga favorit The Brave, som spelats tidigare under turnén, inte finns med i låtlistan för kvällen, men man kan ju inte få allt. Dina tre tidigare soloalbum har alla getts ut under namnet BLAZE, hur kommer det sig att bandets namn inför det senaste släppet ändrades till BLAZE BAYLEY?

– Jag har velat göra det ett bra tag, men mina tidigare bandmedlemmar ville inte uppfattas som ett kompband till Blaze Bayley. När jag satte ihop mitt nuvarande band förklarade jag för dem varför jag ville kalla bandet för BLAZE BAYLEY. Om du googlar ”Blaze” så får du tusen träffar som inte har med mig att göra, men om du googlar ”Blaze Bayley” så kommer du antingen till min sida på Wikipedia eller till min hemsida. Om du ser namnet Blaze Bayley på en affisch så vet alla som känner till något om IRON MAIDEN att det är bandets tidigare sångare. Vi har mycket som talar emot oss, men det som talar för oss är att vi har ett namn som är känt och en katalog av låtar. Detta var något som jag kände att vi måste utnyttja. Namnbytet betyder inte att vi inte är ett band. I själva verket är det tvärtom! I bandet BLAZE BAYLEY delas alla inkomster jämnt mellan alla medlemmar. Vi delar inkomsterna från merchandiseförsäljningen och skulle vi inte få några inkomster så delar vi på maten. Vi skriver också musiken tillsammans numera, precis som vi gjorde i IRON MAIDEN. När jag började i MAIDEN sa Steve Harris så här inför den första skivinspelningen: ”Vi har inte skrivit någon musik. I det här bandet jobbar vi på det sättet att vi använder de bästa idéerna. Det som är bäst hamnar på skivan, sedan spelar det ingen roll vem som kom på det eller hur det gick till.” Det var fantastiskt och innebar att jag fick med låtar på IRON MAIDENs skivor! Så jobbar vi även i BLAZE BAYLEY. Inför ”The Man Who Would Not Die” satte vi oss ner tillsammans och arbetade. Det handlar om ödmjukhet och om att kompromissa. Både Nico och David (Nicolas och David Bermudez, gitarr och bas) har skrivit texter till skivan och vi har även jobbat tillsammans med varandras texter. Målet var att göra en så bra skiva som det bara var möjligt, och trots problemen under inspelningen så tycker jag att det blev bra.

Berätta om problemen.

– Nuförtiden är det mycket yta och lite känsla. Titta t.ex. på Nickelback och liknande band. Inför inspelningen repade vi mycket för att få ihop låtarna på ett naturligt sätt. Men den förste studioteknikern vi hade vid inspelningen kunde knappt använda studioutrustningen! När vi spelade in sången kunde han dessutom säga: ”Det där låter fel.” Jag och resten av bandet tittade på varandra och fick förklara att nej, det är inte fel. Så här låter en person som känner någonting! Vi försöker använda musiken och sången för att förmedla känslor och berätta en historia.

Var det i det läget ni plockade in din gamle kollega från tiden i WOLFSBANE, Jason Edwards?

– Ja. Jason är musiker och förstår vad vi vill. Han behärskar inspelningstekniken till fullo, men han fick också till rätt känsla. Vi har producerat skivan helt själva. Jag har tidigare jobbat mycket med Andy Sneap. Jag har också jobbat med Brendan O’Brien, Rick Rubin och Nigel Green. Alla är välkända och duktiga producenter. Inför inspelningen av den här skivan kände vi dock att vi ville gör det själva. Jag diskuterade med Nico och David och vi kom fram till att ingen annan än vi själva kan säga hur vi ska låta. Vi är ett heavy metal-band och har inget intresse av att följa några trender. Jag har gjort min grej under många år och jag försöker skapa musik som folk kommer att minnas. Även om det kanske låter pretentiöst så ville vi i varje fall försöka att skapa en klassisk och tidlös skiva. Det måste i alla fall vara målet. Och om folk gillar det vi gör så kan vi förhoppningsvis göra ännu en skiva.

Hur kommer det sig att du valde att starta ditt eget skivbolag?

– Jag stod utan kontrakt. Mitt gamla bolag, SPV, ville inte förlänga. De sa till mig att de inte trodde att turnéer sålde skivor.

Är det sant?!

– Absolut! Och om man känner till min bakgrund, turnéerna jag gjort med WOLFSBANE på pubar över hela Storbritannien, så... Orsaken till att jag gick med i ett band från början var att jag ville stå på scenen. Låtskrivande och skivinspelningar är något annat. För mig handlar allt om att turnera och möta fansen. Turnera och sedan spela in en skiva så att man kan ge sig ut på en ny turné. Att då ha ett skivbolag som säger att de inte tycker att man är redo att släppa en ny skiva funkar inte riktigt. SPV släppte dessutom ”Silicon Messiah” (Blaze första soloskiva) samma vecka som ”Brave New World”, trots att skivan var färdigmixad sedan flera månader. Den fick aldrig en ärlig chans. Ett eget skivbolag innebär en massa extra arbete för oss. Men samtidigt har vi ingen som säger åt oss vad vi kan och inte kan göra. Ingen som har synpunkter på om våra låtar är tillräckligt bra. Vi har börjat i liten skala och vi är verkligen ett undergroundband. Det viktigaste för oss är att få komma ut och spela för folk. Vi försöker hålla biljettpriserna så låga som möjligt och i stället göra fler spelningar. Vi begär bara att publiken ska ha ett öppet sinne och behandla oss som ett nytt band. Ett nytt band med en gammaldags attityd. Vi har verkligen haft tur, för så här långt under turnén har folk uppskattat oss. Jag hoppas att vi ska få en trevlig stund tillsammans under konserten i kväll.

Du har berört ämnet IRON MAIDEN under den här intervjun. Av låtarna som du spelade in under din tid i MAIDEN, vilka är dina favoriter?

– En svår fråga, men jag är väldigt stolt över Como Estais Amigos. Den väcker starka känslor hos mig eftersom jag skrev den när jag var i Argentina och besökte monumentet över de stupade argentinska soldaterna. Alla jag mötte var så oerhört vänliga mot mig och jag kunde inte förstå meningen med det hela. Att en av mina gamla skolkamrater stupade i Falklandskriget gjorde upplevelsen ännu starkare. En annan viktig låt är Sign of the Cross, eftersom den passade min röst väldigt bra. Man on the Edge har också varit viktig. Vi har spelat Sign of the Cross tidigare, men har nu bytt ut den mot The Clansman. Vi gör vår egen tolkning av The Clansman och låten är viktigare för mig nu än under min tid i MAIDEN. Med tiden har texten kommit att betyda mer för mig. För tillfället är den min favorit. Jag tycker också att jag sjunger den bättre än någonsin tidigare, vilket är en härlig känsla!

Berätta lite om dina musikaliska influenser!

– Givetvis tidig heavy metal. Punken har också påverkat mig väldigt mycket. När jag var ung spelades det mycket punk. SEX PISTOLS, THE DAMNED, ANTI-NOWHERE LEAGUE och de första BLACK SABBATH-skivorna har alla påverkat mig mycket. Särskilt punken, den där attityden att det viktiga är att ha viljan, att det inte nödvändigtvis är så viktigt att kunna allting från början. Det har jag lärt mig av punken. Tack vare det började jag med musik. Om vi pratar sångare måste jag nämna Bon Scott. Inte så att jag vill likna honom röstmässigt, men hans förmåga att med rösten berätta en historia och förmedla känslor. Jag vill också nämna Ronnie James Dio samt Ian Gillan från tidiga DEEP PURPLE. När jag var liten spelade min mamma mycket Elvis för mig, stora delar av min familj var riktiga Elvis-fans. Min mormor brukade lyssna mycket på tenoren Mario Lanza. På ett undermedvetet plan påverkades jag säkert av det.

Du gjorde några spelningar med ditt gamla band WOLFSBANE under 2007. Jag har hört rykten om en återförening. Kan du kommentera detta?

– Javisst! Vi hade riktigt skoj under de spelningarna, så vi bestämde oss för att lämna det öppet. Det kommer inte att bli någon stor återförening, eftersom det är bandet BLAZE BAYLEY som jag brinner för. Årets sista spelning med BLAZE BAYLEY blir den 5 december. Därefter kommer WOLFSBANE att turnera i England tillsammans med THE QUIREBOYS. Vi kommer att dricka en hel del, låtsas att vi är 25 år igen och bara ha skoj. Sedan ligger vi lågt ett par år så får vi se vad som händer. Det är mest en kul grej. Om det hade inneburit för mycket hårt arbete så hade vi inte gjort det.

Efter att ha sett BLAZE BAYLEYs spelning timmarna efter intervjun kan jag konstatera att Blaze var nervös helt i onödan. En recension av spelningen finns att läsa i Werocks reportage om SRF 2009.

Mats Manhammar
2009-10-15






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)




Namn: Metallbibliotekarien | Datum: 2009-10-16 11:29:37

Väl genomförd intervju Mats!
Namn: Tomasz | Datum: 2009-10-20 00:48:21

Håller med. Intressant läsning!
Namn: Kristoffer | Datum: 2009-10-23 11:16:29

Bra jobbat Mats!

Till startsida »