Skriven av: Werock Läst: 2634 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


Neckbreakers Ball Tour med BEHEMOTH, DEVILDRIVER, SCAR SYMMETRY och ARSIS har hemsökt Sverige under några dagar. Werock presenterar nedan de två konserterna i Göteborg och Malmö, med bilder från den senare. Men vi börjar i Göteborg.

Trädgårn, Göteborg 2009-11-17

ARSIS

När ARSIS intar scenen på Trädgårn vid sjutiden på tisdagskvällen, är konsertsalen fortfarande långt ifrån fullsatt. Känslan av tryck förstärks inte av att frontmannen James Malone inte direkt har världens mest karismatiska utspel. Hela bandet är faktiskt tämligen fokuserade på sina instrument, varför kontakten med publiken blir lidande. Att bandet fokuserar på sina instrument är i och för sig inte så konstigt, då den tekniska färdigheten är hisnande (framför allt hos de båda gitarristerna James och Nick Cordle). Bara en sådan sak som att James sjunger samtidigt som han på gitarren spelar ett av de mest avancerade tapping-licks jag någonsin sett är sjukt imponerande.

Färdighetsnivån går det alltså inte att anmärka på. Tyvärr räcker inte den rena skickligheten denna kväll. Den bristande publikkontakten kombinerat med att låtmaterialet helt enkelt inte riktigt förmår engagera, leder till ett tämligen ljumt mottagande från publiken. Visst finns det ögonblick som höjer sig över snittet, som de (faktiskt) utmärkta spåren We Are The Nightmare och The Face Of My Innocense. Trots det klingar det tämligen falskt när James rundar av ARSIS sektion med att meddela publiken att ”You’ve been amazing”. Det har vi faktiskt verkligen inte, utan att för den skull ha varit orättvisa.

SCAR SYMMETRY

Nästa akt upp på scen är svenska SCAR SYMMETRY, som möts av en något större publik. Återigen är den tekniska färdigheten hög, och en hyggligt stor del av folket framför scenen verkar uppskatta bandets blandning av feta dödsriff och pop-vackra allsångsrefränger. För egen del är deras stil inte riktigt min kopp te, men jag måste erkänna att gänget jobbar sig in i matchen allt eftersom. Under Noumenon And Phenomenon, allsångsvänliga Mind Machine och avslutande The Illusionist har även jag ett brett leende på läpparna, för här imponerar Avesta-kombon.

Något som dock stör rakt igenom är att den growlande sångaren Robban Karlssons utvolym ligger för lågt, vilket delvis tar udden av den annars snygga växelverkan mellan de två sångarna (den andre är Lars Palmqvist på ren sång). Trots det gör SCAR SYMMETRY en klart godkänd spelning. Det jag minns mest är hur den ena gitarristen mellan två låtar håller fram sin gitarr över huvudet på den andre, varpå denne tappar fram ett imponerade solo. Killarna har uppenbarligen gjort sina övningstimmar…

DEVILDRIVER

När Kalifornien-borna i DEVILDRIVER äntrar scenen märks det att de räknas som en större akt än de två föregångarna. Man har nämligen sin egen backdrop, den hornförsedda ugglan. Något sådant var föregångarna inte förunnade; de spelade framför en gemensam Neckbreakers Ball-backdrop. Dez Fafara och manskap visar omgående att man förtjänar sin status, då man rivstartar i 320 knyck och sedan gasar! Efter 10 sekunder på första låten är en helt okej circle pit igång, och den intensiteten behålls sedan gigget igenom.

Just sångaren Dez är en ruggigt effektiv pådrivare, och ser hela tiden till att hålla publiken aktiv. Min favorit bland hans tilltag är när han säger (något i stil med): ”You people in the back, standing with your arms crossed. Fuck you, okay? This is the heaviest band you’re gonna see in the next five years, so get up here and move around, or fuck you!” Något oortodoxt publikfrieri, det medges, men effektivt.

Publiken röjer tämligen friskt rakt igenom DEVILDRIVERs förvånansvärt långa set, något som jänkarna förtjänar. Bandet levererar feta soniska smällar på löpande band, där signaturlåten Clouds Over California, These Fighting Words och det aningen KORN-aktiga extranumret I Dreamed I Died utgör de absoluta topparna. Sällan har det varit lika angenämt att få stryk som under den uppläxning Dez Fafara och manskap bjuder på. Det enda lilla minuset skulle väl vara att man under de sista 10-15 minuterna kan ana att publiken börjar ställa in sig på det som komma skall: BEHEMOTH…

 

BEHEMOTH

Eftersom BEHEMOTH väljer att inleda med ett så pass starkt kort som Ov Fire And The Void är gensvaret initialt starkt från publiken, något som inte direkt försämras när polackerna fortsätter med Demigod och Shemhamforash. Initialt är ljudet faktiskt inte helt hundra, utan en liten aning luddigt. BEHEMOTH överkommer dock det hindret genom ren intensitet och volym; det är en solid vägg av ond metal som sveper ut över publiken från Trädgårns scen när Conquer All tar vid.

Efter de inledande låtarna är ljudet korrigerat, och när LAM och As Above So Below betas av är upplevelsen rakt igenom njutbar. Förutom det utomordentligt skickliga musikaliska framträdandet, lyfts helhetsintrycket av inramningen. Inte alla band kommer undan med smink och rekvisita, men i det här fallet är det helt rätt. Nergal & Co klär utmärkt i sina rustningliknande kläder och elakt svartvit-sminkade ansikten. Nergal jobbar också skapligt bra som frontman, och gör sitt för att hålla publiken igång. Dock blir det helt fel när han utropar ”Are you having fun yet?”. Visserligen får han önskad respons från publiken, men det passar inte alls in i ögonblicket. En kommentar i stil med ”We will unleash Hell upon you, you maggots, so prepare to crawl before us!” hade känts mer passande. Det hade i alla fall förhöjt min upplevelse mer än småhurtigt publikfrieri från just det här bandet…

Slaves Shall Serve och At The Left Hand Ov God avhandlas, och det som slår mig som allra mest njutbart är det faktum att baskaggen ligger tillräckligt högt i mixen. BEHEMOTH spelar högt rent generellt, vilket är både bra och mindre bra. Bra för att det känns helt rätt i sammanhanget, mindre bra för att det faktiskt tar bort en del av de snygga nyanser som finns i BEHEMOTHs musik på skiva. Hur som helst gillar jag trumljudet skarpt. Man kan bokstavligen känna hur bröstbenet vibrerar av basmullret när Inferno låter dubbelkaggarna tala. Inferno, ja – han är snudd på omänsklig. När han efter Alas, Lord Is Upon Me river av ett sjukt imponerande trumsolo medan han helikopter-headbangar (!) kan jag inte hindra mig från att skratta högt av ren förtjusning. BEHEMOTH avslutar (den faktiskt något korta) spelningen med publikfavoriten Decade Of Therion och Chant For Eschaton 2000, innan de kliver av scenen.

De i publiken som gjort sin hemläxa vet dock att det roliga inte är över, och efter en relativt kort stund av skanderade ”Behemoth, Behemoth, Behemoth…” kliver polackerna på igen. Nergal är nu iförd sin karaktäristiska metallhjälm med täckt ansikte, vilket ger en ännu mer otäck touch till det redan kusliga extranumret Lucifer. Låten är i sig ett stycke helvetesplågad ångest i koncentrat. När Orion och Seth mot slutet sedan ställer sig blickstilla på varsin sida om Nergal och med närmast likgiltig skoningslöshet matar ut låtens episka signaturriff, ja då är gåshuden oundviklig. Det är nästan så jag blir gråtmild av ren känslosamhet. Det är en fantastiskt mäktig avslutning, värdig den brutala mangling BEHEMOTH har bjudit på. Om bara Nergal kan vara lite mer ”ond” nästa gång, vore allt perfekt…

Fredrik Sandberg

 

Kulturbolaget, Malmö 2009-11-18

Under namnet Neckbreakers Ball Tour har fyra band med BEHEMOTH och DEVILDRIVER i spetsen dragit runt i Europa och spridit sitt högljudda kaotiska budskap. I förrgår gästades Kulturbolaget i Malmö.

Amerikanska, supertekniska ARSIS var först ut – första gången bandet är på turné i Sverige för att bevisa att det faktiskt går att ha en högskoleexamen i musik och lira metal. Bandets tekniska musik som beständiggjorts genom plattor som ”A Celebration Of Guilt” och ”We Are The Nightmare” var fram tills för en kort tid sedan okänd för mig. James Malone på gitarr och sång, Nick Cordle på gitarr, Nathaniel Carter på bas och Mike Van Dyne på trummor imponerar dock storligen med sitt synnerligen tekniska lir. Kombinationen av en senkommen publik och ganska lite bemanning i garderoben gjorde dock att kön bitvis nästan sträckte sig hela vägen till scenen, något som ju inte hjälpte ARSIS nämnvärt. Dock en habil spelning och jag hoppas att bandet återkommer till Sverige med mer speltid än de trettiofem minuter gruppen hade denna gång.

 

ARSIS på KB, Malmö

 

SCAR SYMMETRY blir en trevlig upplevelse – bandets blandning av mer köttig metal och riktigt snygga partier med företrädelsevis rensång faller mig riktigt på läppen. Med tanke på att majoriteten av banden denna kväll ligger åt det mer extrema hållet bjuder SCAR SYMMETRYs musik på en bra kontrapunkt mot det massiva mosandet de andra banden står för. Bandet är riktigt samspelt, framför allt med tanke att bandmedlemmarna är utspridda över landet och inte repar tillsammans särskilt ofta. De båda sångarna Roberth Carlsson och Lars Palmqvist är riktigt samspelta och har mycket bra publikkontakt.

SCAR SYMMETRY på KB, Malmö

Men hur bra och tända SCAR SYMMETRY än var – inte kunde de mäta sig med DEVILDRIVER. I det närmaste övertända, framför allt sångaren Bradley ”Dez” Fafara, bedriver bandet hets mot publiken från första stund. ”You don’t have any pits in Sweden?” utlöser såklart en circlepit bland de vid det här laget ganska många åskådarna på KB. Rent röjmässigt äger DEVILDRIVER KB denna kväll, men jag kan ändå inte vara helt nöjd. Kanske kan jag bandets musik alltför dåligt, men efter ett tag tycker jag den blir lite enformig och jag nöjer mig med att konstatera att de som har kommit till klubben för att främst kolla in DEVILDRIVER verkar vara väldigt nöjda med vad bandet åstadkommer på scen.

DEVILDRIVERS på KB, Malmö

 

DEVILDRIVERS, ARSIS och SCAR SYMMETRYs konserter hade alla ett visst mått av den där förbrödrings-känslan som utmärker många konserter – BEHEMOTH kör på en helt annan linje. Nergal, BEHEMOTH, på KB, Malmö

Scenen badar i ett spöklikt ljus, och när bandet går på vid 23-tiden är det som om demoniska furstar har kommit, inte för att förbrödra, utan för att härska. Nergal framstår med all önskvärd tydlighet som en demon som tittar ner på en värld som skall förgöras. Tidigare på dagen hade jag turen att få höra när bandet souncheckade Infernos trummor, så att ljudet skulle ligga på en sinnesjukt hög nivå visste jag – de tekniska problem bandet hade när jag såg dem i Köpenhamn på ”The Apostasy”-turnén - lyser med sin frånvaro. Rent perfektionsmässigt visar BEHEMOTH var skåpet ska stå. Från inledande Ov Fire And The Void till avslutande Lucifer bombarderar bandet publiken med musik som utstrålar kvalitet i varenda aspekt som ryms i ordet. För att bandet har en låtkatalog som gör ihopsättandet av en setlist till ett lyxproblem borde vara allmänt känt vid det här laget; att efter den inledande låten mata vidare med Demigod, Shemhamforash, Conquer All, och Lam får i alla fall mig att rygga tillbaks i vördnad. De övriga låtarna Slaves Shall Serve, Alas, Lord Is Upon Me, Chant For Ezkaton 2000 och Lucifer är ju även de riktiga monsterbyggen till låtar. Som vanligt fullkomligt regerar Inferno bakom sitt trumset och med Nergal, Seth och Orion är BEHEMOTH ett band som i det närmaste är en urkraft inom den extrema metallen. Trots detta är publiken inte helt med på noterna – flera gånger blir det märkligt tyst mellan låtarna medan bandet är ute och byter instrument. Kanske beror det på att en viss mättnad börjar infinna sig hos en publik som bombarderats under en lång kväll, jag vet inte, men den dimensionen som skiljer en lysande konsert från en bra infinner sig inte. BEHEMOTH är dock så professionella att de inte låter sig påverkas av detta.

Kombinationen av låtarna och bandets, framför allt Nergals, utstrålning gör detta till en kanske inte perfekt konsert, men ändå en rejäl liveupplevelse.

 

BEHEMOTH, på KB, Malmö 

Martin Bensch






Lämna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »