Skriven av: Mats Manhammar Lst: 1458 ggr. Kommenterad: 0 ggr.


STRATOVARIUS – Mejeriet, Lund 2010-02-06

Tracedawn, Mejeriet 2010 Kvällen börjar med för mig okända TRACEDAWN. Bandet presenteras av basisten på klingande finlandssvenska som ”sex pisshuvuden från Finland”. Tyvärr är ljudet ganska dåligt, vilket bandet lider mycket av. Dessutom är det för dagen riktigt glest i åskådarleden på Mejeriet. Det är faktiskt så lite folk att de två översta sektionerna är avstängda! Detta hjälper inte heller TRACEDAWN. Helt nattsvart är det dock inte. Sångaren låter riktigt bra när han growlar, men han kanske skulle hålla sig till det. När han försöker sig på ren sång så svajar det nämligen betänkligt emellanåt. De övriga bandmedlemmarna verkar kunna spela, men det dåliga ljudet och medlemmarnas unga ålder ger mig automatiskt en känsla av talangjakt på den lokala fritidsgården. När bandet går av efter en knapp halvtimme är jag inte ledsen.

Dream Evil, Mejeriet 2010Om grabbarna i TRACEDAWN kändes lite unga och naiva så är DREAM EVIL deras raka motsats. Fredrik Nordströms gäng är rutinerat, men det känns som att de kör lite väl mycket på rutin. Det verkar vara en dag på jobbet för bandet, varken mer eller mindre. Ljudet är dock avsevärt förbättrat jämfört med TRACEDAWNs spelning. Under den dryga halvtimme bandet spelar är det först under den sista låten (hiten The Book of Heavy Metal) som både band och publik tänder till rejält.

Eftersom det (bortsett från DREAM EVILs sista låt) mest spännande under kvällen hittills har varit att se eminente trummisen Anders Johansson tillsammans med förre bandkollegan Stefan Elmgren stå och vänta på brorsan Jens framträdande, så hoppas jag verkligen att STRATOVARIUS ska kunna bjuda på en minnesvärd konsert. Så blir dock tyvärr inte fallet.

När STRATOVARIUS gitarrist och kreative motor Timo Tolkki lämnade bandet år 2008 försvann i ett slag 90 % av bandets kapacitet att skriva medryckande låtar. Nye gitarristen Matias Kupiainen kan på intet sätt fylla Tolkkis kreativa skor. Rent speltekniskt är han dock en fullgod ersättare. Matias presenteras tidigt under konserten och jag tänker mig att både han och resten av bandet nu verkligen vill försöka visa att man klarar sig lika bra utan Tolkki. Men icke! Visserligen river man av gamla klassiker som Speed of Light, Kiss of Judas, Hunting High and Low och Paradise, men spelningen lyfter aldrig. Ljudet är bra, men ljudbilden känns ändå på något sätt klen. Förutom att bandet verkar sakna inspiration kan jag inte riktigt sätta fingret på vad som är fel.

Stratovarius, Mejeriet 2010 Kanske har jag lyssnat för mycket på dödsmetall på senare år, men det är verkligen inte såhär jag minns de gamla slagdängorna. Vi slipper lyckligtvis ett trumsolo. I stället bjuds vi på ett imponerande keyboardsolo som sedan mynnar ut i nya låten Winter Skies (komponerad av Jens Johansson). Johanssons uppvisning är en av konsertens få riktiga höjdpunkter. Det är ingen tveka om att även basisten Lauri Porra och tidigare nämnda Matias Kupiainen också är duktiga instrumentalister. När de ska visa upp sig i långdragna solon och ”dueller” går dock konserten ner sig i ett djupt träsk som bandet sedan aldrig lyckas ta sig upp ur. Inte blir det bättre av att bandet därefter helt omotiverat klämmer ur sig en instrumental version av halva AC/DC-låten For Those About to Rock! När konserten bara varar i 90 minuter kunde man väl ha klämt in en gammal goding som Father Time eller Out of the Shadows i stället?

Det ordinarie setet avslutas med en trött version av vanligtvis utmärkta låten Eagleheart. Bandet går av och publiken verkar inte särskilt intresserad av några extranummer. STRATOVARIUS kommer dock pliktskyldigt tillbaka och meddelar att man tänker spela två låtar till. Vi bjuds sedan på finstämda Forever, framförd endast ackompanjerad av gitarr och keyboard, och den fantastiska Black Diamond. Särskilt Forever är riktigt bra. Nu får man en liten bild av hur hela konserten kunde, och borde, ha varit. Att publiken inte ens förmår tacka bandet på ett vettigt sätt borde väl egentligen inte överraska, men det blir fruktansvärt pinsamt när bandet tackar publiken och i princip möts av tystnad! På bussen hem till Malmö har jag sällskap av endast fyra (4!) andra hårdrockare.

Mats Manhammar
2010-02-07






Lmna en kommentar till artikeln:
(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)





Till startsida »