Povertys no crime
"Save my soul"

Releaseår: 2007
Betyg: 8/10

Användarbetyg: 0.3/10
Antal röster: 31



Köp skivan nu hos:


Läst: 1544ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2007-09-04

Poverty’s no crime är för mig en helt ny bekantskap, detta trots att bandet existerat sedan 1991.
Save my soul är bandets sjätte album sedan starten, huruvida det är ett av deras bättre kan jag inte uttala mig om då detta som sagt är min första bekantskap med bandet. Låt mig redan nu säga att detta är ett högst ovanligt ”progmetal”-släpp i mina öron. När det gäller denna ”genre”, om jag får använda det uttrycket, är jag nämligen på gränsen till extremt kräsen. Oftare än sällan blir denna typ av musik så avancerad och teknisk att den riktas mot någon sorts ”inbördes-beundran-klubb”. Fantastiskt duktiga musiker som gör extremt meckig och svår musik, med betoning på svår, vilket leder till låtar som inte fungerar som lyssningsobjekt. Det blir istället någon sorts potpurri av avancerade grejer man kan hittar på under fem eller snarare femton minuter.
PNC faller dock inte i denna fälla. Här är det tekniskt så det förslår (bandet ligger mycket riktigt också på InsideOut som blivit något av ett bolag för denna genre), men det blir aldrig för mycket.
Ett solo svävar aldrig ut för långt utan utmynnar i ett nytt riff, en annan melodislinga, en vers innan man hunnit ledsna. Det blir aldrig långtråkigt helt enkelt. Hela tiden bjuds det på överraskningar som håller mig som lyssnare i ett stadigt grepp. Ett bra exempel på detta är avslutande Break the spell som trots sina 9½ minuter, alltid är intressant.
Om man bortser från sexminuters instrumentalen Spellbound, som sänker tempot en aning, så håller plattan en väldigt hög och jämn kvalitet.
Lyssnaren bjuds på en varierad kompott bestående av allt från lugna, vackra, gripande melodier som The key to creativity – till monsterriffande, brutalare saker som The torture.

Influenser av gamla storheter i den tekniska skolan som Rush och Pink Floyd finns här, men även Deep Purple och Black Sabbath smyger fram stundtals. David Gilmours hörs både här och där i Marco Ahrens mycket smakfulla gitarrspel.
Då jag spelade plattan för en vän tyckte han att tydliga Marillion-influenser fanns där också, men då mina kunskaper i detta band är synnerligen begränsade låter jag detta uttalande stå för honom.

Sångaren Volker Walsemann har en mycket bra röst som påminner aningen om en tyskifierad Timo Kotipelto (Stratovarius). Hans stämma kompletterar musiken på ett mycket bra sätt och höjer helhetsbetyget ytterliggare.

Som alltid är det svårt att ta ut några speciella favoritlåtar, hela skivan håller väldigt hög klass. Ska jag utnämna någon eller några får det i dagsläget bli titelspåret Save my soul samt underbart sköna och mångfacetterade From a distance. Måste också nämna avslutande niominuters Break the Spell igen, en maffig och värdig avslutning.

Gillade du Darkwaters förstaplatta som jag recenserade här: http://www.werock.se/Recension/visarec.php?id=83 är chansen stor att även detta band faller dig på läppen.
Jag kommer definitivt att kika lite mer på deras tidigare katalog iaf.

/Fredrik Wassenius





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: