Pallbearer
"The Foundation Of Burden"

Releaseår: 2014
Betyg: 9/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.6/10
Antal röster: 15




Läst: 688ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2014-10-01

Pallbearer - The Foundation Of Burden
Jänkarna i PALLBEARER tog såväl kritiker som fans med storm i samband med debuten "Sorrow And Extinction" år 2012. Personligen missade jag den doompärlan när det begav sig, men eftersom den dök upp på i stort sett varenda årsbästalista och i tips här och var när året skulle summeras så åtgärdades den bristen kvickt. I samband med uppföljningsplattan "Foundations Of Burden" är det enkelt att konstatera att bandet tagit enorma kliv framåt. Hur mycket jag än gillade debuten så är utvecklingen häpnadsväckande, och bara ett par varv in på "Foundations Of Burden" insåg jag att jag skulle spä på gödslandet av höga betyg. Den känslan har inte falnat med tiden, och ju längre ner jag tränger i kistbärarnas (direktöversatt från ordet pallbearer) värld, desto mer fast blir jag.

För den oinvigde kan musiken beskrivas som tiominuterslånga målningar, där bandet lägger en mörk bakgrund med hjälp av stämningen, och målar detaljer i form av sång och gitarrslingor. Det bästa exemplet på hur PALLBEARER kan rymma en hel värld i ett enda spår kanske finns på denna skiva, då låten Watcher In The Dark återfinns som spår nummer tre. Den startar som en begravningshymn för att sedan övergå i malande tyngd där lyssnaren dränks i känslosam och långsam doom. Vid sjumintersstrecket lyfter man sedan på pressen för att släppa in ljus, luft och en rymd. Ett piano smyger sig in till det svävande solot, och avslutningen andas framtidstro mitt i svårmodet. Personligen tycker jag att hela det spåret avspeglar hur det är att medverka på en begravning, då hela spektrat från den inledande motvilligheten, sorgen, svärtan till den efterföljande lättnaden, gemenskapen och diskussionen av glada minnen är närvarande. Det är som du förstår en fantastisk låt - men lik förbaskat belägger den inte ens toppen av höjdpunkter på den här skivan. Där återfinns istället duon Worlds Apart (öppningsspåret med den där oerhört vackra och melankoliska slingan som driver det) och snabba (nåja, allt är relativt - snabba med doom mått mätt) The Ghost I Used To Be. Adderar man sedan Foundations, korta och vackra Ashes samt avslutningen Vanished så har man receptet på en skiva som inte innehåller ett enda dött spår.

Det tycks liksom inte spela någon roll att låtarna sträcker ut sig mot tvåsiffrigt antal minuter, ty de är samtliga intressanta i sin helhet.

Jag imponeras dessutom lika mycket av ljudet som av låtsnickeriet.

Det låter klart, rent och krossande tungt på samma gång, och det är bara att lyfta på hatten för producenten Billy Andersson som skruvat fram en sådan paradox. Till det så har framförallt sången blivit väldigt mycket bättre, både i genomförande och i produktion, jämfört med debuten. Brett Campbells röst skär genom musiken som en varm kniv genom smör, och får många gånger en stundtals svävande, nästan esoterisk kvalitet.

2014 ter sig som ett riktigt bra år för doom metal, och överst på tronen ståtar PALLBEARER. Plats på årsbästalistan bokad!


/Robert Gustafsson





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: