Ne Obliviscaris
"Citadel"

Releaseår: 2014
Betyg: 8/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 1.0/10
Antal röster: 8




Läst: 522ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2014-11-16

Ne Obliviscaris ā€“ Citadel
Alltsedan australiensiska NE OBLIVISCARIS släppte ā€¯Portal Of Iā€¯ 2012 har jag väntat - likt rätt många andra, längtat, ja kanske till och med trånat ā€“ efter uppföljaren. Jag blev fullständigt till mig i trasorna när mejlet från Season Of Mist (gosse, de måste vara så sjukt nöjda med kontrakteringen av bandet) med promon damp ner i mejlkorgen för cirka två veckor sedan. Skulle bandet lyckas med den minst sagt svåra uppgiften att knäcka debutskivan?

Svaret är ja. Och nej.

Hantverksmässigt när det gäller låtarna så har bandet komponerat stycken som i stora delar är så storvulet episka att de tar andan ur mig. Skivan består av om man så vill 6 låtar, eller två längre stycken Painters Of The Tempest (med tre delar: Wyrmhole, Triptych Lux, Reveries From The Stained Glass Womb) och Devour Me, Colossus (med två delar: Blackholes och Contortions) samt ensamstående låten Phyrric och klockar in på en speltid på runt 50 minuter. Det händer betydligt mycket mer på bara 10 minuter i bandets musik än vad det gör på rätt många andra plattor om jag säger som så. Det som bandet denna gång lyckas bra med är att de har gett rensångaren/violinisten Tim Charles en betydligt mer framträdande roll än på föregångsplattan. Faktum är att det är när bandet drar ner på manglet ā€“ som det såklart förekommer en hel del av ā€“ och lyfter fram melodierna det är då det bränner till på allvar, det är då bandet lyckas fånga och förtrolla mig än mer.

Inledande Painters Of The Tempest, pt. 1: Wyrmholes har ett försiktigt, nästan trevande anslag som jag uppskattar mycket, pt. 2: Triptych Lux (för övrigt skivans starkaste låt i hård konkurrens med Blackholes) showcasar det bästa med bandets musik: hoppen mellan det ljuvt melankoliska, det melodiska och det synnerligen brötiga blastbeatstinna manglet. Att låten bjuder på verkligt snygga solon både från Charles och sologitarristen Benjamin Baret gör ju verkligen inte saken sämre. Genomgående är bandet skickliga på att visa på att när de vill ösa på så tar de sannerligen i, men NE OBLIVISCARIS vågar också bjuda på musik som nästan är skör och bräcklig. Kolla in pt. 3: Reveries From The Stained Glass Womb för detta.

Det övriga liret är såklart också i toppklass. Basisten Brendan Brown ges tillräckligt fria tyglar för att visa att här finns det en basist i yttersta eliten. Framför allt hör man hans bas bra genom hela skivan. Trummisen Daniel Presland spelar också med all den finess och all den aggressivitet som han demonstrerat tidigare.

Den enda radanmärkningen jag har gäller produktionen. Det har ansträngts sig mycket att få fram stränginstrumenten och sången. Det är bra i sig. Trummorna låter dock aningens för stela och olevande. Framför allt skulle jag önska mig att bandet lagt lite mer tid på att få fram ett bättre ljud på bastrummorna med mer kropp än det ganska generiska triggade ljud som man nu har valt. Det samma gäller pukorna som hemskt gärna hade fått ha mer klang. Detta är dock mindre detaljer i det stora hela. NE OBLIVISCARIS visar på ā€¯Citadelā€¯ att de är ett band med ohygglig potential och även i fall de inte riktigt når upp till de extrema kvalitetshöjder som ā€¯Portal Of Iā€¯ gjorde så är ändå ett betyg på den övre delen av skalan väldigt befogat.

/Martin Bensch





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: