Nightwish
"Dark passion play"

Releaseår: 2007
Betyg: 8/10

Användarbetyg: 3.7/10
Antal röster: 44



Köp skivan nu hos:


Läst: 2532ggr | Kommentarer: 1 | Inlagd: 2007-10-02

En närmare presentation av NIGHTWISH är väl knappast nödvändig? För vem har kunnat missa den extrema turbulens som härjat sedan sångerskan Tarja Turunen snällt fick lämna bandet? Jakten efter Tarja's ersättare startade och totalt fick man in över 2000 demos från hoppfulla sångerskor. Det spekulerades vildt fram och tillbaka om vem som skulle ta över platsen som frontkvinna för detta omåttligt populära band. I slutet av maj kom så det efterlängtade svaret; Anette Olzon från Helsingborg var den man kunde höra sjunga på premiärlåten Eva som släpptes i våras.

Skulle mer än gärna gå igenom låt för låt och kommentera dem, men jag känner att det blir alldeles för djupanalyserat. Därav tar jag endast de som, än så länge, kommit att bli mina favoriter på just detta album. Jag vill att du som läsare ska få upptäcka låtarna själv då detta är ett rent nöje.

Skivans första låt ”The Poet and the Pendulum” inleds något trevande, men efter någon minut av något som kan liknas vid svansång, får låten en helt annan prägel med pampigt buller och bång, för att sedan återgå till ett lugnare tempo igen. Slutligen klockar låten in på 13 minuter och 54 sekunder; inte illa för ett inledningsspår. Låten i sig känns som flera separata låtar på grund av att den både skiftar i fart och karaktär ett par gånger med olika symfoniska inslag. Den känns lite som en berättelse där man som lyssnare, med lite fantasi, upplever flertalet olika händelser.

Spår två heter ”Bye Bye Beautiful” och avlöser inledningsspåret genom att behålla fanan högt och utnyttja den adrenalinkick man precis fått. Duetten mellan Anette Olzon och bassisten Marco Hietala är klippt och skuren till perfektion. Jag kan inte säga annat än att dessa två verkar i symbios med varandra. Fantastiskt.

En tredje låt som etsat sig fast på hjärnan är den instrumentala sköningen ”Last of the Wilds”. En klart melodisk och medryckande låt som får foten att automatiskt stampa takten. Detta är en låt som i all sin enkelhet visar vilket brett register som bandets sound faktiskt ännu besitter.

Om man nu ska ta sig an att avläsa några utmärkande drag för albumet, måste man för det första ta hänsyn till att NIGHTWISH nu inte är jämförbart med hur bandet en gång lät. Har man lyssnat på tidigare alster med Tarja i spets, märker man självklart en stor skillnad. Rösterna sångerskorna emellan skiljs åt betydligt. Anette är ingen skolad operasångerska men för den sakens skull betyder det inte att hon är obegåvad. Tvärtom. Hon sjunger med en sådan passion och lidelse att man lätt glömmer vem som en gång brukade sjunga. När Marco och Anette sjunger duett, är det som len bomull för själen. Deras röster passar betydligt bättre ihop än vad Marco's och Tarja's gjorde då det begav sig.

Ytterligare en sak som man får hålla i beräkningen är att man i de första lyssningarna får försöka ”glömma bort” att man lyssnar på Nightwish nya alster då man rent instinktivt vet att Nightwish inte låter så här egentligen. Men om man försöker låta bli att jämföra och stänger ute fördomarna, faller man för detta, bums! Detta är trots allt, i mina öron, ett uppgraderat Nightwish. Ett lyckat drag.

Det har nu gått tre år sedan ”Once” släpptes och i min mening känns det som att bandet fortsätter i samma anda, dock med med mer passion och glädje som tidigare lyst med sin frånvaro. En befrielse faktiskt. Låtarna är välskrivna och Tuomas Holopainen visar än en gång prov på duktigt musikskrivande. ”Once” har dessutom i vissa läger kritiserats och ansetts som ”mainstream”. Denna samling i sin helhet är däremot en stabil platta som levererar och definitivt håller vad den utlovar - Dark Passion Play.

Gladeligen delar jag ut en stark 8 av 10.

/Björn Thornell





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Namn: Lenny | Datum: 2007-10-12 19:50:13

Mja, tycker inte riktigt att Nightwish når ända fram med denna skiva.
Anette gör en kanoninsats, så felet är inte hennes, utan det är låtmaterialet som är för vagt/spretigt!
Plattan börjar pampigt och (minst sagt) lovande, men fyra och en halv minut in på första låten stendör det!!
Andra, tredje, femte, sjätte och nionde låten är dock ganska ok.
Bäst är dock sista minuten på 7 days to the wolves! Riktigt ösigt, och djävulskt bra!
Men man hade ju önskat sig lite mer sånt, men det kanske kommer..?
Annonser: