Necromantia
"The sound of Lucifer storming Heaven"

Releaseår: 2007
Betyg: 7/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.2/10
Antal röster: 30



Köp skivan nu hos:


Läst: 1825ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2008-01-09

Redan de gamla grekerna...
Redan under tidigt nittiotal skapade grekerna i Necromatia, Septic Flesh och Rotting Christ uppmärksammad black metal. Necromatia bildades 1989 och nu har fjärde albumet "The sound of Lucifer storming Heaven" getts ut, dryga sju år efter deras senaste platta. Musiken är tung och mörk, texterna oändligt svarta.

Detta är bra. Riktigt bra. Lika gott att slå fast det på en gång innan jag trasslar in mig i mindre väsentliga ting.
Necromantia består av de två musikerna The Magus (George Zaharopoulos), sång och bas, samt Baron Blood (Makis) på 8-strängad bas. Dessa båda herrar handhar också synthesizers vid behov– så även på detta album. Inga gitarrer. På "The sound of Lucifer..." finner vi också inlånade Fotis Benardo från Septic Flesh på trummor. Det är dock de två basisternas insatser som är grunden och bottnen i den musikaliska upplevelsen. Och - som sig bör - det blir tungt, svart och mäktigt. I låtar som malande "Knights of the Black and White Eagle" och "Hellseher" sprider sig musikens mörker som tyngande bly i ådrorna.

Sången - alltid viktig för mig - ligger oftast i ett hetsigt spänt röstläge, growl åt det kvävt desperata hållet. Sällan finns något viloläge. Någon gång förekommer ren sång t ex i "Order Of The Black Sphinx". Lyriken är satt i första rummet och enligt låtskrivaren, The Magus, är det sångtexterna som är utgångspunkten för hela konceptet. Dessa har sedan iklätts lämplig musikalisk form. Grundtemat är, som titeln anger, kampen mellan den fallna ängeln och hans horder gentemot himlens härskaror. Ont mot gott? Nej, snarare ont mot ont, i Necromantias tappning.

Necromantia nyttjar sig av klassiska inslag i musiken, men också i texternas anslag och teman. "Les Litanies De Satan Act II" är exempelvis i grunden en text av 1800-talsförfattaren Joris-Karl Huysmans, som modifierats av The Magus. Första akten av denna bön till Satan återfinns på bandets debutalbum "Crossing the Fiery Path", då efter ett poem av likaledes franske diktaren Baudelaire.

Finns det alls något att klaga på i Necromantias album? Jo, jag har lite svårt med vissa överdrivet teatrala drag som ”vansinnesskrattet" i avslutningen av "Architecture Of Exquisite Madness", då jag snarast känner mig förflyttad till Spökhuset på tivoli. Det bryter stämningen. Likaså är det onödigt mycket vapengnissel emellanåt, såsom i det instrumentala introt, titelspåret "The sound of Lucifer storming Heaven" som inleder hela plattan.

Några särskilda favoriter då? Nja, egentligen inte, detta är ett album som bör genomlyssnas som helhet. Men visst finns det extra mörkt glimmande stunder såsom introt till "The Invisible Empire" och bas-partiet i "Knights Of The Black And White Eagle" som kan göra en alldeles matt och tillfreds.

/BiblioteKarin





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: