Agony Scene
"Get damned"

Releaser: 2008
Betyg: 7/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Anvndarbetyg: 0.6/10
Antal rster: 22



Kp skivan nu hos:


Lst: 1520ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2008-02-05

Ilsket, brutalt och argt.
2005 släppte Agony Scene sin andra fullängdare, Darkest Red, på sitt andra skivbolag, Roadrunner Records, och jag älskar fortfarande varenda minut av detta smärtsamt brutala mästerverk. Trummorna är en av de största faktorerna till att jag alltför gärna lovprisar detta bandet, så det var med förfäran i blicken som jag läste att de bytt trummis. Det, plus att de
nu på sin tredje giv avverkar sitt tredje skivbolag gör att jag var lite smått skeptisk till Get Damned.

Hela skivan börjar med Barnburner, en låt som med sina körrop har mer hardcorekänsla än tidigare släpp. Denna känsla genomsyrar det mesta av plattan, särskilt första halvan. Men sjätte spåret, Rapture, har precis allt det där som gjorde förra skivorna så bra. Nästa låt, Deliverance, har ett riktigt ösparti en och en halv minut in,och såhär fortsätter det skivan genom. Efter några genomlyssningar har man upptäckt en hel mängd med både små och stora detaljer, en underbar breakdown här, en skön melodi där. Lyssna in the Opposition på tal om breakdowns, och en annan låt som måste nämnas är avslutande Old scratch som är enda låten där Michael Williams inte enbart skriker för full hals. Här blandas ren sång med det vanliga skrik som också är ett kapitel för sig. När hans rakbladsvassa stämma skär genom halsen låter det lika smärtsamt som ilsket. Detta är bra ord för att förklara hur musiken som helhet låter också.

Var det befogat att vara skeptisk mot denna metalcoreakt? På den frågan är jag väldigt tudelad. Det är inte riktigt lika bra som föregående skivor i mina öron, med mindre variation i sången, lite mindre metal och mer hardcore i musiken, men samtidigt låter det aningen mer ilsket, irriterat, argt, ja, kalla det vad ni vill, och lite mindre välpolerat.

Sammanfattningsvis tycker jag att Get Damned är en mindre lättlyssnad, mer hardcoreaktig platta än tidigare skivor från Agony Scene. Mycket pondus och ilska förpackad i elva låtar som nästan alla klockar in runt tre minuter. Man skulle kunna säga att de inte har något för alla, däremot har de allt för någon, men denna någon är inte jag, men det är inte långt ifrån.

/Blanksteg





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses sttande, innehller personangrepp, reklam eller p annat stt inte fljer vra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: