Metallica
"Death magnetic"

Releaseår: 2008
Betyg: 9/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 3.9/10
Antal röster: 34



Köp skivan nu hos:


Läst: 1770ggr | Kommentarer: 5 | Inlagd: 2008-10-03

En resa i tiden
När det var dags för ett av världens största metalband genom tiderna, Metallica att göra en nytt album efter det bespottade albumet St Anger stod bandet vid ett vägskäl. Skulle de, som alltid förr, ta en helt ny väg i sin karriär? Svaret blev en ny producent, den välmeriterade Rick Rubin, som rådde bandet att besöka gamla vältrampade stigar från förr och återupptäcka sitt framgångsrika förflutna.

De huvudsakliga upphovsmakarna av Metallicas musik James Hetfield och Lars Ulrich tog Rubin på orden och återupplevde sitt förflutna vilket tydligt hörs på resultatet som kallas Death Magnetic. Intressant dock är att ljudbilden på plattan känns väldigt avskalad och karg och trumljudet är närmast slamrigt. Trots den massiva kritiken mot ljudbilden och framför allt ljudet på trummorna på förra albumet så har Metallica valt att åtminståne delvis hålla fast vid den ljudbilden istället för att återgå till det feta massiva ljudet som kännedtecknade främst den självbetitlade Metallica från 1991. Trumljudet och Lars sätt att spela trummor är också det enda negativa med plattan, jag hade hoppas på lite fetare trumljud och lite tightare trumspel av Lars.

Death Magnetic är ett mångfacetterat album med långa låtar och många olika nyanser att upptäcka. Albumet innehåller många referenser till bandets 80-tal såsom Master of Puppets, Fade To Black samt One för att nämna några spår. Ett modernare Metallica hörs i låtar som t ex Cyanide och The Unforgiven III men även i James sång och i det groove som Robert Trujillo tillför i flertalet låtar. Hur historen kommer att döma denna skiva är svårt att sia om men enligt min mening är detta det bästa Metallica-album som gjorts sedan Metallica 1991.

Toppar på skivan:

The End of the Line som kan beskrivas som Master of Puppets ettriga klonade bror med ett tillhörande grymt groove. Vi får en uppfattning om hur Metallica kanske hade låtit 1986 med nämnde Trujillo på bas istället för basgeniet Cliff Burton.

Broken, Beat and Scarred som brutalöppnar med ett riff som basen följer efter och ger en cool effekt. En rivig vers som ger mig lite Bad Religion-vibbar emellanåt. Många sköna vändingar ger en låt som kanske är skivanans bästa spår.

The Day That Never Comes

Börjar som en Fade To Black light och fortsätter sedan i sann One/ Bleedning Me-anda som en halvballad för att sedan avslutas i ett intrumentalt crescendo.En framtida klassiker.

Och ja, Kirk Hammett spelar solon igen, tack o lov.

/KissJocke





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Namn: Wasse | Datum: 2008-10-04 18:56:27

En sjua får den i betyg av mig. Bra platta, men inte i närheten av de
första alstren.
Namn: Footstomp | Datum: 2008-10-06 01:01:56

Bra skiva som visat sig växa med tiden, men jag kan tyvärr inte ge den mer än en 7a.
Namn: Svenöjer | Datum: 2008-10-27 12:57:55

Bra platta, men St Anger är bättre (jodå!). Fast vad som är så jäkla bra med The Day That Never Comes begriper jag inte...
Namn: pelleman | Datum: 2008-10-28 11:41:10

Blytunga riffa blandat med catchy refränger, groove och melankoli. En James som sjunger högre än nånsin och en Kirk med fritt spelrum. Torr och slamrig ljudbild som ger en replokalskänsla trots att det säkert kostat multum. Dem går sin egen väg, som vanligt, mot trashens återkomst. Och som dem gör det sen!!
Betyg 8 av 10
Namn: SnakeEyes | Datum: 2008-12-10 00:22:42

Utmärkt platta, tycker att det är det bästa som har släppts i år!
Mycket bättre än deras tre senaste album, trots att jag inte tycker att de är dåliga.
10 låtar där ingen faller ur ramen och fyra är dessutom riktiga toppar. Trumljudet är lite konstigt annars hade den fått max betyg. Jag ger den 9/10.
Annonser: