Masterplan
"MkII"

Releasećr: 2007
Betyg: 7/10

Användarbetyg: 2.3/10
Antal röster: 56



Köp skivan nu hos:


Läst: 2092ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2007-02-01

Kompetent, men Jörn saknas...
Mycket har hÀnt sedan Masterplans senaste slÀpp, 2005 Ärs Aeronautics. Supervokalisten Jörn Lande har lÀmnat ett svÄrfyllt tomrum efter sig liksom trummisen och likaledes utmÀrkte lÄtskrivaren Uli Kusch.
Dessa platser har dock fyllts upp av nya mycket kompetenta tillskott i form av utmÀrkte sÄngaren Mike DiMeo, tidigare i Riot samt Mike Terrana (Rage, Malmsteen, Axel Rudi Pell m.m).

Masterplans likatitlade debut frĂ„n 2003 slog ner som en bomb i hĂ„rdrocksvĂ€rlden och fick överlag mycket fina betyg. JĂ€mförelserna med Helloweens samtida slĂ€pp ”Rabbit don’t come easy” var naturligtvis oundvikliga dĂ„ det var frĂ„n samma band MP’s grundare Grapow och Kusch tidigare fĂ„tt foten. Man skĂ„pade ocksĂ„ ut Helloweens album rejĂ€lt och dĂ„ skall man komma ihĂ„g att det pĂ„ intet sĂ€tt var ett dĂ„ligt album pumpakillarna slĂ€ppt.
NĂ€r sedan uppföljaren Aeronautics slĂ€pptes tvĂ„ Ă„r senare var omdömena nĂ„got mer blandade, somliga tyckte att den var ett steg i fel riktning med sin nĂ„got mjukare mer ”aor’iga” framtoning. Andra tyckte att det var ett steg i helt rĂ€tt riktning och en naturlig fortsĂ€ttning pĂ„ debuten vilket renderade i Ă€n bĂ€ttre betyg Ă€n förstlingsverket.
Personligen tyckte jag Aeronautics var en svÄrare platta att ta till sig. FrÄn början saknade jag den hÄrdare, tyngre stil som prÀglade debuten. För varje lyssning vÀxte dock platta nummer tvÄ och den framstÄr nu som en vÀrdig efterföljare som ÀndÄ inte riktigt nÄr upp i samma klass som debuten.

NÀr nu MkII slÀpps Àr nyfikenheten och förhoppningarna naturligtvis stora, hur skall Mike DiMeo lyckas ersÀtta magnifike Jörn Lande? Kommer Uli Kusch egenskaper som kompositör att saknas?
MÄnga trodde nog att sÄngbytet skulle innebÀra en ÄtergÄng till det sound man hade pÄ detbuten. Detta dÄ det tisslats och tasslats om att Jörn var den direkta orsaken till det softare ljud man hade pÄ Aeronautics samt att det var denna riktning sÄngaren ocksÄ ville styra bandet i. NÄn jÀtteförÀndring har dock inte skett till MkII Àven om man ibland hör tendenser till en ÄtergÄng mot debutplattans hÄrdhet och mörker.
SÄngmÀssigt Àr vÀl skillnaden inte milsvid direkt, ibland i de lite lugnare lÄngsammare partierna lÄter tom Mike förvillande lik Jörn. Riktigt samma klass Àr det dock inte men det Àr ocksÄ i det nÀrmaste en omöjlig uppgift.

Vi bjuds pĂ„ en ganska blandad samling lĂ„tar med drag frĂ„n de flesta delar av Roland Grapows karriĂ€r. Överlag kĂ€nns det som herr Grapow ocksĂ„ fĂ„tt mer utrymme Ă€n tidigare att briljera med sitt gitarrspel pĂ„ skivan. Enligt promon Ă€r det ocksĂ„ han sjĂ€lv som producerat skivan.

HÀr finns som sagt drag av det tyngre sound man hade pÄ debutplattan och som man Àven kÀnner igen frÄn Rolands tid i Helloween. Lyssna ex. pÄ Lost and Gone med sitt tunga suggestiva riff och Call the Gipsy med sin nÀstan orientaliska kÀnsla.

HÀr finns ocksÄ en hel del mer traditionell midtempo-hÄrdrock som ligger mer i linje med Aeronautics men som Àven pÄminner en hel del om Jörn Landes soloÀventyr.
Keeps me burning och Im gonna win Àr exempel pÄ detta, bra lÄtar med starka refrÀnger.

Naturligtvis bjuder ocksÄ bandet pÄ nÄgra riktigt fartiga power metal-dÀngor. Lyssna bara pÄ inledande Warriors Cry som doftar starkt av bÄde tidig och mer sentida Helloween.
Blivande live-favoriten Masterplan Àr ocksÄ den ett spÄr med starka Helloweendrag men Àven Gamma Ray poppar upp i mitt huvud och banne mig om inte Mike i vissa lÀgen lÄter lite Kai Hansen hÀr.

Avslutande, utmÀrkta spÄret Heart of Darkness med sitt lite lÄngsammare tempo, mörka och berÀttande sound, för Ànnu en gÄng mina tankar till Gamma Ray men Àven Grapowska Helloweenalster som The Dark Ride och Time of the Oath.gör sig pÄminda.

För att försöka sammanfatta alla intryck kan man sÀga att MkII Àr en utmÀrkt platta som knÀpper det mesta inom sin genre pÄ fingrarna. Problemet Àr bristen pÄ höga toppar. BetygsmÀssigt pendlar alla lÄtar mellan 6-8, saknar helt enkelt niorna och tiorna.
Det Àr vÀlspelat och kompetent precis som man kan förvÀnta sig.
Ska jag utse nÄgra favoriter sÄ fÄr det bli framtida live-favoriten Masterplan samt avslutande Heart of Darkness, som jag Àr vÀldigt förtjust i.

MkII nÄr inte upp i samma klass som Masterplans debut, men stÄr sig ganska vÀl mot Aeronautics. Dock skall det erkÀnnas, jag saknar Jörn. Mike DiMeo Àr en utmÀrkt sÄngare som kompletterar bandet bra och passar in i resp. lÄt. Han saknar dock Jörns förmÄga att höja varje lÄt ytterliggare ett snÀpp uppÄt.

/Fredrik Wassenius





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: