Neal Morse
"Sola Scriptura"

Releasećr: 2007
Betyg: 5/10

Användarbetyg: 0.5/10
Antal röster: 32



Köp skivan nu hos:


Läst: 1566ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2007-03-01

Det kan erkĂ€nnas direkt att jag blev lite skeptisk till att recensera Sola Scriptura dĂ„ promoskivan damp ner i brevlĂ„dan. Min musikaliska arrogans har inte tillĂ„tit mig att lyssna pĂ„ varken Neal Morse eller hans tidigare verk Spock’s Beard eller Transatlantic. Min relativt unga Ă„lder spelar Ă€ven in som en faktor dĂ„ han var som mest aktiv för 10 Ă„r sen. Efter att ha lĂ€st det medföljande infobladet dĂ€r det uttryckligen pĂ„pekades gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng att Neal Morse Ă€r frĂ€lst och vĂ€ldigt religiös var det inte med lite motsĂ€gelsefullhet jag tappert försökte lyssna igenom skivan. Desto mer nyfiken blev jag nĂ€r jag fick reda pĂ„ att detta Ă€r ett renodlat konceptalbum om Martin Luther och de augustiniska munkarna. Jo, jag Ă€r svag för teman


Rent krasst Ă€r det fĂ„ lĂ„tar pĂ„ Sola Scriptura, men desto lĂ€ngre speltid. Vi bjuds pĂ„ fyra episka och musikaliska arrangemang som i sin tur Ă€r indelade i mindre stycken, allt med en total speltid pĂ„ över 75 minuter. Nog Ă€r det progressiv rock vi bjuds pĂ„ frĂ„n allra första stund! Det vill Neal Morse göra tydligt i öppningsspĂ„ret ”The Door”. Tydliga orglar och ett raskt tempo banar vĂ€gen för denna lĂ„t innan sĂ„ngaren tar ton efter fem minuter. Ju mer tiden fortskrider i detta 29 minuters lĂ„nga epos, kĂ€nner jag att jag kommer in i musiken. Taktbyten, orkestrala arrangemang samt akutiska toner avlöser varandra vart om vartannat pĂ„ öppningsspĂ„ret och gör ”The Door” till ren magi. Synd att lĂ„ten Ă€r som bĂ€st precis i slutet. Vidare Ă€r inte den musikaliska ambitionsnivĂ„n lĂ€gre pĂ„ ”The Conflict”. HĂ€r bjuds vi pĂ„ nĂ€stan lika lĂ„ng speltid som föregĂ„ende lĂ„t. Ett tydligt hĂ„rdrocksriff karaktĂ€riserar de första minuterna av lĂ„ten. Hittills lĂ„ter det som vanlig ordinĂ€r hĂ„rdrock innan jag blir riktigt överraskad halvvĂ€gs in. Med lite hjĂ€lp frĂ„n gitarristen Paul Gilbert vĂ„gar de pĂ„ sig att ta fram den spanska gitarren och ge lyssnaren lite latinska tongĂ„ngar. Jag gillar det starkt. Emellertid blir jag inte lika övertygad nĂ€r ”Heaven In My Heart” gĂ„r igĂ„ng. En för vanliga mĂ€nniskor mer lĂ€ttillgĂ€nglig lĂ„t pĂ„ ”bara” fem minuter. Det Ă€r med vĂ€mjelse jag pinar mig igenom detta stycke dĂ€r riktigt smöriga orglar fullstĂ€ndigt övertar lĂ„ten samtidigt som Neal Morse sjunger och lovordar Jesus med rent ut sagt fanatiskt religiös lyrik i en lĂ„t som mer Ă€n gĂ€rna hör hemma pĂ„ ett vĂ€ckelsemöte alternativt den religiösa varianten av melodifestivalen. Efter att ha skakat av mig detta pinsamma försök att stĂ€lla in sig hos gudarna och undkomma skĂ€rselden avslutar jag genomlyssningen med ”The Conclusion”. Även hĂ€r möts vi av en lĂ„t som Ă€r oerhört episk och markerar ett tydligt avslut pĂ„ Sola Scriptura.

Neal Morses religiösa fundamentalism Ă„ sido, rent musikaliskt Ă€r Sola Scriptura ett angenĂ€mt album dĂ€r poppiga refrĂ€nger blandas med storslagna musikaliska arrangemang och vackra sĂ„ngharmonier. Som sagt, jag hade klarat mig mycket bĂ€ttre utan ”Heaven In My Heart”. Denna lĂ„t drar ned betyget avsevĂ€rt och fĂ„r mig att tappa förtroendet för denna man som jag faktiskt blivit introducerad till för första gĂ„ngen just genom Sola Scriptura.

/Tomasz Swiesciak





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehćller personangrepp, reklam eller pć annat sätt inte följer vćra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: