Iron Maiden
"The Final Frontier"

Releaseår: 2010
Betyg: 7/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 1.1/10
Antal röster: 44



Köp skivan nu hos:


Läst: 1443ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2010-09-01

Iron Maiden - The Final Frontier
Fyra år efter ”A Matter Of Life And Death” är IRON MAIDEN tillbaks med vad som kan vara bandets sista studioalbum, ”The Final Frontier”. Vid flertalet tillfällen har bandets mastermind, Steve Harris, gjort en poäng av att antalet studioplattor som han tror bandet kommer att pressa ur sig är 15 stycken till antalet. Efter att ha lyssnat över 30 gånger på senaste plattan ser jag ingen anledning, rent musikaliskt, till att bandet ska sluta göra skivor.

För lyssnare som, likt undertecknad, har följt bandet under lång tid har det funnits många tillfällen att förundras över den kraft som IRON MAIDEN utstrålar. Många är de som räknat bort bandet, och avfärdat gruppen som ett gäng föredettingar som knappt fyller ens de minsta konsertlokalerna, men bandet har med råge återhämtat sig från denna dipp och drar mer folk än någonsin till sina konserter.

Sedan sångaren Bruce Dickinson och gitarristen Adrian Smith återvände till bandet i slutet av 90-talet har bandet höjt sig massivt rent musikaliskt utan att för den skull totalt alienera sina gamla fans. För MAIDEN har verkligen ett unikt uttryck som är igenkännbart på varje platta bandet har gjort. Harris energiskt plockande bas, McBrains väldigt typiska trumstil, de tre gitarristernas bitvis tonspäckade solon och Dickinsons stämma svävande högt uppe i stratosfären. På ”The Final Frontier” märks det att han får ta i rätt rejält för att nå de där högsta tonerna, men å andra sidan är det få 52-åringar som kan sjunga som han gör överhuvudtaget.

Som gammal lyssnare känner jag tydligt igen bandet jag började lyssna på i slutet på 80-talet, men märkligt nog är det låtarna som tar mer tid att komma in i som jag gillar bäst på plattan. Skruvade, psykedeliska inledande Satellite 15 bryter totalt mot vad bandet har öppnat med på de övriga plattorna, och när mer traditionella delen The Final Frontier tar över en bit in i låten tröttnar jag ganska fort, i mycket beroende på refrängen som bara är samma ”the final frontier”-rad som upprepas så till den milda grad att man nästan blir arg. Efterföljande El Dorado är också en låt som mer känns som ett alibistycke än en låt som verkligen lyfter till höga höjder.

Men sen drar bandet igång, och de gör det med låtar som Mother Of Mercy som släpper på ett sväng och en tyngd som gör mig salig, Coming Home som trots sin lite små-ostiga text ändå funkar på grund av en stark refräng, ösiga The Alchemist och fullkomligt episka Isle Of Avalon som i mina öron är plattans starkaste spår. Starblind är lite för safe, och låter som en utfyllnadslåt med en liten, liten guldkant, men avslutningen med The Talisman, The Man Who Would Be King och When The Wild Wind Blows är riktigt stark.

IRON MAIDEN presenterar med ”The Final Frontier” inte en av sina starkaste plattor, men bandet visar ändå att med mer än tre decenniers verksamhet bakom sig så är gruppen ändå riktigt hungrig, och inte speciellt sugen på att bara lägga sig ner och dö. Om ”The Final Frontier” blir MAIDENs sista platta får historien utvisa, men jag skulle inte bli särskilt förvånad, baserat på hur bra materialet faktiskt låter, om bandet fortsätter ännu ett tag.

/Martin Bensch





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: